Igår startades en telefonkedja till alla ämbetsmän upp, där vi även informerade om att verksamheten skulle vara nere under dagen men att huset stod öppet. Några personer från våra vännationer hjälpte till med fika, filtar, lunch och annat praktiskt. Ljus var tända och fika framdukat. En kondoleansbok och ett foto på vår leende, förlorade vän.
Chock, sorg, ogreppbarhet. Frågor och skuldkänslor. Tårar, kramar och närhet. Oerhört fint att ha varandra i det ofattbara som hänt. Oändliga "Hur är det?" och sen insikten om ynkligheten i frågan, och maktlösheten då det inte finns så mycket annat att säga. För det är ju det vi undrar. Hur är det med dig? Hur går det? Kan jag hjälpa? Vad ska vi ta oss till, är detta sant?
Som avslutning på dagen gick de som ville till Domkyrkan för att tända ljus. En sån overklig upplevelse att se ett tjugotal ämbetsmän och vänner stå i en gråtande, tyst cirkel i skenet från de många tända ljusen.
Vi har tur som har varandra. Men det här är något som har skakat om oss i grunden, nationen kommer inte vara densamma. Bakom varje skämt och leende kommer nog ledsamma och svåra tankar gömma sig, länge. Jag önskar bara att han hade sett och förstått sin egen betydelse innan det var för sent.
Och för egen del känner jag att man tar så mycket för givet. Att man har all tid i världen att lära känna folk eller att visa uppskattning. Men man vet aldrig hur mycket tid som finns.
