Morr

Vid två tillfällen idag har jag försökt att lägga upp bilder i bloggen. Nästan alla blir jättekonstiga, med färgblock eller streck i sig. Är det så det är nu för tiden? Det var ju ett tag sen jag gjorde det sist. Vart ska man flytta sin blogg isåfall? Nån som vet?

Stor dag

Postklin igår, och idag snart dags för Gs examensceremoni i aulan. Min G har blivit stor! Eller nåt. Jag har hittills kommit på två, nej tre, bra saker med att vara tillsammans med en läkare:

1) Efter utfrågning och observationer får man ett förslag på vad som kan vara fel med ens mage. Sedan blir man ordinerad ett pulver som gör att magkramperna försvinner. Hallelujah på det!

2) När man efter en lång förkylning tycker sig ha den ibland återkommande tandvärken blir man knackad i ansiktet och får sen veta att det nog är vätska i en trång gång därinne. Och att det finns receptbelagd nässpray för det.

3) Läkare typ räddar liv och sånt.

Nu är frukosten uppäten, dags att försöka bli respektabel. Efter ceremonin blir det lunch på nån restaurang med släkt och vänner till Gs familj. Första gången jag träffar bla hans bror. Mostern med man, som åkt hit från Bosnien för Gs examen och som inte pratar svenska eller engelska, dom har jag däremot träffat och fikat med. Vissa språkbarriärer, men dom verkar snälla och fikat var gott. Det blir bra det här. Och solen skiner!

Jobbe

Nyäten i soffan. G är iväg hos en vän så jag har lägenheten för mig själv. Snart blir det lite fika, jag köpte med mig från cafét på jobbet. En vaniljcheesecake och en blåbärspaj med massa vaniljsås. Jag tänker att om man cyklar minst 1,5 timme per jobbdag så får man äta gotter. Japp.

Jobbet känns hyfsat stabilt, visningarna på både svenska och engelska känns under kontroll. Kassan börjar också klarna, och snart ska jag försöka få koll på shoppen också. Och så finns det ju en oändlig mängd böcker att lära från, jag vill få bättre koll både på 1700-talet generellt, men även mer detaljer kring Linné och hans liv och omvärld.

Förra fredan däremot var smått kaotisk. Utöver de ordinarie visningarna var det även två gruppbokningar. På 30 min, istället för 45, skulle drygt 20 pensionärer slussas genom huset, och direkt efter dom den andra gruppen. Jag lärde mig flera saker dom två visningarna.

1. Gamla människor rör sig långsamt. Speciellt uppför trappor.

2. Människor följer inte direktiv oavsett om de är vuxna. Glass in i bostadshuset, personer som lyfter bort stolar för att se en etikett på väggen trots att jag berättat att man inte får röra nåt, och slutligen en annan person som ställer sig med armarna i kors och lutar sig mot väggen i skrivkammaren - den med grafiska bilder från 1600-talet - och nästan rör vid en larmad tavla.

Samma dag lärde jag mig också, efter en oplanerad engelsk visning, att jag suger på engelska. Det gick verkligen jättedåligt och jag fasade inför sommaren. Men igår hade jag en schemalagd engelsk visning och märkte att jag inte alls sög på engelska. Det var nog tillfälligt. Phew.


Det är en fin cykelväg till jobbet iaf, massa kossor och andra djur

Fira

Söten har fått ett stipendium, woho! Visserligen får han bara halva summan, dvs den för den här terminen, men med tanke på att det beror på att han har ett heltidsjobb nästa termin är det ju väldigt okej. Snart blir det ny dator, säger jag bara. Kanske en bärbar som man faktiskt kan flytta på. Jag kommer väl ändå bära med mig min egen laptop till honom ifs...

Lyxhelg

Jag har haft en riktigt härlig helg.

Efter en kall men intressant runda i trädgården i fredags eftermiddag åkte jag hem till G för lite häng, film och white russians. Gött. I lördags tog vi sovmorgon istället för att åka på betessläpp på Jällaskolan. Sen blev det en runda på stan, följd av en middag på Tzatziki. Uteservering i eftermiddagssolen, precis vid vattnet och med fint sällskap. Härligt. Sen gick vi till Uplands för en öl innan det var dags att gå mot UKK för att se Goran Bregovic. Att det var en bra spelning tyckte fler än vi! På plats var även Gs föräldrar och deras vänner. Glad musik som det var svårt att stå still till. Tänk om man nån gång 1) gifte sig och 2) hade ett sånt bröllopsband. Kvällen avslutades sedan med lite mer öl på nation. Och i söndags cyklade vi ju! En fin helg, sanna mina ord.

Gs mamma visade tydligt att hon ännu inte kommit över vad hon tyckte var dålig mat när jag åt lunch hos dom. Hon sa att hon ska bjuda på mat när G tar examen, och då lovar hon att det ska vara mindre smaklöst. "Jag har aldrig lagat så smaklös mat... aldrig... det måste betyda att jag var väldigt spänd!" För att träffa lilla mig? Jag är ju knappast den som lägger märke till hur välkryddad en maträtt är...

Man cyklar för lite

Jag är med cykel!

Igår tog vi oss ut till biltema. Väl där upptäckte vi att de cyklar jag tittat på på internet inte gick att köpa monterade om vi inte ville vänta någon dag plus betala extra. Efter många om och men hittade dom dock en färdigmonterad cykel i den modell och färg som jag ville ha. Tur det, vi hade ju planerat att ta oss ut till Hammarby. Och det gjorde vi! Det känns bra att ha provat på det innan det är skarpt läge till helgen. Och det är ganska mysigt att cykla!

Andras ungar

Jag säger ganska ofta att Gs barn inte kommer bli mina barn, eftersom han säger så konstiga saker om uppfostran och liknande.

- Jag ska bli musikfascist när det gäller mina barn. Dom ska verkligen få lära sig var som är rätt musik.
- Dina barn kommer inte bli mina barn. Du är ju knäpp.
- Men... kan vi inte ta ett var? Uppfostra ett var! Det blir bra!

Cykeldilemma

Jag tänkte lämna in min cykel idag för att laga ett däck som verkar ha pyspunka. Det gick sådär. Cykeln, som jag fick när jag gick på mellanstadiet, hade många olika fel som behöver fixas. Minst tusen spänn skulle det gå på. Och vevaxeln(?) på den modellen är tydligen kass och kommer inte hålla så länge även om dom byter ut den.

Alternativen:

1. Laga cykeln, minst 1000 kronor. Kommer hålla ett tag.

2. Köpa en begagnad liten Skeppshult, 5-växlad. 1400 kr. Lampor, lås, ingen försäkring.

3. Köpa en vit fjolårsmodell (minns inte märket), 7-växlad. 3700 kr. Lampor, lås, försäkring.

Lutar ju mot 2 eller 3. Fördelen med 3 är att den är större (vuxenmodell) så att man slipper trampa ihjäl sig, att den har 7 växlar och att den är försäkrad. Fördelen med 2 är priset.

Vad göra?

Jag litegrann hatar valborg. Faktiskt. Jag tror att jag vuxit ur det.

Tugga

Bubblor

VAK

Vård av sjukt knä. Det är orsaken till att jag sitter här och är slappefan istället för att jobba 9-16 idag. Wäj!

Slappefan

Åh, glömde jag nämna? Ju mer jag har att göra, desto mindre produktiv blir jag.

Jag borde

* Jobba på uppsatsen (skriva, läsa, maila frågor)
* Läsa litteratur för alp-kursen och göra uppgifterna där (både individuella och en gemensam i form av ett projektarbete)
* Läsa ungefär 10 böcker om Linné och 1700-talets Uppsala
* Skriva stödord för och utforma visningar
* Städa. Alltid städa.
* Ordna saker inför valborg. En helg jag är opepp på men som tydligen ska firas så jävla mycket jämt.
* Genomföra tre olika projekt på nationen. Eller är det fler?

Istället. Håller på att tina Gs mammas goda äppelpaj. Chattar. Skriver i bloggen.

Dags för prinsbröllopet på tv kanske?

Fan vad jag är dålig. Men det ska bli gott med paj.

Fint och bra

Jag måste tänka på allt som är fint och bra. Och börjar med det fantastiska att G fått jobb som underläkare på kvinnokliniken! Han börjar i juni och blir där ett halvår. Fina G som vill hjälpa små bebisar att komma till världen.

Att få AT-tjänst i Uppsala utan att först ha jobbat 6-18 månader verkar omöjligt. Och att få jobb i den stad och inom det område man helst vill verkar väldigt ovanligt.

Han förtjänar det så.

Han får inte marken under mig att gunga. Den gungar hela tiden, men han får den att sluta. Om jag lutar mig mot honom tappar jag inte balansen lika lätt.

Väntan och trötthet

Jag är ju inte dum. Jag vet också att det inte är som det ska.

Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.

Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.

Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.

Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.

Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.

Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.

Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.

Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.

Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.

Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"

Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.

Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.

I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.

Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.

Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.

Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.

Snälla säg att det blir lugnare.

Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.

G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.

Jag väntar.

Idag

Brandskyddsutbildning på förmiddagen. Peppen är obefintlig. M är exalterad över att få krypa genom ett rökfyllt skjul. Det är inte jag.

Apropå vuxen

Förra helgen satt vi hos H & S. Det var planerat att vara en förfest och sen utgång. Vi hade det allmänt trevligt. Plötsligt började H fnittra.

"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."

Vi tittade på varandra.

Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.

Vi var rätt nöjda ändå :)

Lång fundering. Nu och då.

Det verkar vara nån ny funktion på facebookchatten, de senaste dagarna har jag fått upp jättegamla konversationer i chattfönstrena. Nyss ploppade ett mail upp, som jag vidarefordrade till en vän. Som påminner mig om var jag var för ett år sen.

När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.

Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.

Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.

Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:

"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."

Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.

Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.

Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.

Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.

Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.

Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.

Idag.

Lugn, harmoni, G.

En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.

Handen som instinktivt rör sig mot min.

Den ständiga, varma omfamningen varje natt.

Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.

Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.

För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.

Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.

Vissa skyndar.

Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.

Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.

Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.


(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)

(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)

Utvärdering

Gs mamma var trevlig och pratglad och skämtade mycket. Och hon tyckte att G har fått det så fint i sin lägenhet och sa att det helt och håller är min förtjänst. Hihi.

Dialekter

Det där med Bob Hund-sångarens grova skånska. Han sjöng och sjöng på en refräng, och jag förstod ju att jag hörde fel men hörde verkligen inte vad det egentligen var för ord. Blev till sist tvungen att fråga:

- Sjunger han om stolpiller?

- Nej, om stumfilm...

Nu

Sitter och försöker läsa The heritage of European universities. Meditationsmusik och tyda.se på ena datorn, dokumentet (och nu bloggen) på den andra. När som helst kommer G över med sallad och cheesecakeingredienser. Sen blir det paj och öl, och efter det fortsätter vi till Katalin för att se Bob Hund. Har knappt nån koll på det bandet, men såg dom på Roskilde 2008 och då var sångaren väldigt medryckande. Även om han är skånsk och jag inte förstår vad han säger.

Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.

Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)

Med sina innersta tankar är man väldigt ensam.

Blandade känslor

För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!

Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...

Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.

April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.

Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?

När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.

Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?

Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.

Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.

Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.

Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.

Så gick det

Det kändes bra på intervjun ändå. Han sa att de var i slutfasen av rekryteringen, men att han ändå ville träffa mig. Att jag stod ut från övriga med liknande utbildning genom min erfarenhet med barn och för att jag deltog i Gustavianums höstlovsaktiviteter. Det var roligt. Kul att träffa människor och se vad dom har att säga liksom! Sen om jag får jobbet eller inte är en annan sak. Oavsett vilket är jag övertygad om att jag gjorde ett gott första intryck.

Tack men nej tack

För någon vecka sen skickade jag iväg en hel bunt med spontana ansökningar om sommarjobb på olika museer, slott och liknande. En del tack-men-nej-tack har jag hunnit få, varav det här är det finaste:

Hej Pernilla,

Tack för ditt brev och ansökan!

Tyvärr har vi inte något arbete att erbjuda inför sommaren eller senare!

Lycka till! Du skall hitta med dina fina meriter!

Med vänliga hälsningar

XXX (fint franskt namn som jag kanske inte borde skriva ut här)

Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.

Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.

Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!

För övrigt

är det inte alls lika skönt att skriva inlägg på pc-n som på macen, för det är mycket fulare typsnitt här! Jag kanske borde gå till macen i köket istället, så blir inläggen längre...

Kortfattat

Igår var vi på Katalin och såg Säkert! Fantastiskt precis som vanligt. Och om en månad blir det Robyn på Circus!

Idag jobbar jag med uppsatsen, som alla andra dagar. Och har skavsår på hälen efter morgonpromenaden.

I helgen, med start i eftermiddag, blir det ämbetsmannahelg. Jag ska packa varma kläder. Och ett pigghetspiller!

Huvudbry

Ja, igår var jag trött. Inte till en början, vi gick upp tidigt utan problem och påbörjade våra respektive pluggdagar i god tid, jag hos mig och G hos sig. Sen... jag vet inte. Jag blev bara alltmer trött och apatisk och ledsen ju längre dagen gick. Men utan anledning. Jag avskyr när jag blir låg utan anledning, då är det så svårt att veta hur man ska motverka det. Efter ett möte på nationen, som jag med nån påhittad halvtam ursäkt lämnade i förtid för att jag helt enkelt inte orkade sitta kvar där, kom jag hem till en nästan färdiglagad middag. Och med ork menar jag mer mental och själslig ork, det är ju klart att man rent fysiskt orkar sitta på ett möte. Men jag var bara less.

Tog ett långt varmt bad. Kände mig dum för att jag inte släpper in G, eller ger honom nån som helst uppmuntran när jag mår på det sättet.

Gick och la oss vid tio, jag ville bara sova och påbörja en ny dag. Tyvärr tror jag att min sinnesstämning smittade av sig rätt mycket på G. Sen uppstod missförstånd på grund av min känslighet. Han blir sårad för att jag tror att han gjorde ett elakt skämt mot mig. Vi säger godnatt, kramas och ska somna. Men han somnar inte, han märker att jag är ledsen, ännu mer än innan. Glömmer bort att jag just gjort honom ledsen och är klarvaken. Vad är fel? Kan jag göra något? Är det något mer du vill prata om? osv.

Och han är så fin och snäll.

Och jag är så dum, och det är så svårt, för när jag mår på det sättet kan jag inte släppa in honom. För att jag i mitt huvud får upp oroliga tankar om att han, vi, kanske har något med allt att göra. Kanske blir jag låg utan anledning för att vi inte är rätt? Eller är det tvärtom? Är det när jag har låga dagar som jag ifrågasätter oss? Och allt annat i min omgivning.

Det är ovant för mig. Att när jag bli ledsen över något, så finns det faktiskt någon som vill förstå, som vill höra, som vill hålla om. Men då har jag själv inget svar.

Idag är hur som helst det vanliga humöret tillbaka efter gårdagens semester. Och alla såna tankar kring oss är som bortblåsta. Skönt!

.

Idag är jag trött.

Hjälp

Jag har börjat spela med ett nytt hushåll i Sims. Paret ville ha barn, de fick barn, de ville ha barn igen - en flicka. Nu har dom försökt flera gånger, men ingen flicka så långt ögat kan nå. Däremot sju små pojkar. Nu är det ett riktigt gissel att spela med familjen. Nåja, skam den som ger sig. Nu ska de sju pojkarna uppfostras och bli lite äldre, så blir det nog lättare.

Eftersom barnen brukar se ut som ovan, var det en sjukt obehaglig upplevelse när jag plötsligt märker att ett av dom ser ut så här:




Kolla in överbettet!

Det verkar ha varit nån bugg, för sen blev Oliver som vanligt igen. Tur det, annars hade han varit svår att tycka om.

Hjärtedagen

Jag kände mig så missnöjd med mig själv och med hela världen i måndags. Krystat och trögt uppsatsplugg med M från 10 till 18, sen iväg direkt till G. Hade ingen tid för mig själv att hinna ordna nån liten hjärtansdagpresent eller så. Hade pratat innan om att det inte känns så viktigt med alla hjärtans dag i år, eftersom vi gör små fina saker för varann ganska ofta.

Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.

Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.

Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?

Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!

Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren

och ser

En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".

In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.



Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...

Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.

The more the merrier

Vi fick höra att Ben & Jerrys kostar typ 30 spänn på Lutis nu, på grund av deras 40-årsjubileum. Max tre per hushåll. Vi skämtade om att köpa tre var, så skulle vi ha sex olika sorter. Igår skulle vi handla lite. Det slutade med att skämtet blev sant. Nu har vi sex paket glass hemma hos G. Gott!

Effektiv ineffektiv effektiv dag

Trots att vi gick upp tidigt idag, och jag baxade upp G varje gång han försökte reträttera till sängen, och vi var på plats hemma respektive på sjukhuset strax efter tio, har ingen av oss lyckats komma igång. Jag för att jag är dålig, han för att systemet på datorn där inte funkar. Så, nu ska han skynda hem och mäta lite och sen skyndar vi vidare mot IKEA för korv med bröd-lunch och lite shopping. Förhoppningsvis hinner vi köpa färg till de tre pinnstolarna han köpte förra veckan också. Undrar om vi kommer överens om färgerna. Och kanske kanske hittar vi nån billig liten kompaktkamera också! Vad jag ska göra? Ja, medan han mäter sin lägenhet tänker jag sminka mig här hemma. Och på ikea ska jag köpa ett skohorn och en dörrmatta. Det var det, ungefär. Och äta varmkorv! Och ge goda råd och argumentera för mina åsikter när G väljer möbler. Hehe.

Jobbe

En av dagens två intervjuer för masteruppsatsen är nu avklarad. Det går bra trots att M varit sjuk hela veckan och jag får intervjua själv, men jag var lite orolig först. Åh, det är så intressant, vi kommer ha så mycket att skriva! Men det verkar som att vi med våra möten och vår undersökning har satt saker lite i rullning, hoppas att vi hinner först bara så att eventuella förändringar faktiskt erkänns som ett resultat av vårt arbete...

Lite framtidsångest. Både jobbigt och lite spännande att inte ha en aning om vad som väntar efter sommaren, eller vart jag kan hamna. Vi hoppas ju att skapa en jobbmöjlighet till oss själva i och med exjobbet, men vem vet. Dags att börja kolla upp kurser till hösten också, måste ha en fallskärm liksom. Och en bostadssäkerhet, får bo kvar i lägenheten så länge jag pluggar. Och det är ju så fint och mysigt här!

I en kvadrat
i kvadraten
finner du guiden
till bollen

En vit Lindtchokladkula gömd bakom Liftarens guide till galaxen, i en av hyllorna (kvadraterna) i själva bokhyllan (kvadratisk). Haha.

Fyllig

Jag tänker ha på mig slappa kläder idag, sa jag imorse och satte på mig mina säckiga jeans. De var tajta.

Schizo

Allt är fint och flyter på. Sen på fyllan kom det plötsligt smygande. Bland öl, drinkar, liv och stoj hör jag mig själv fråga

Gillar du asiatiska tjejer? Är du lika svag för dom som alla andra killar? Typ hon där vid garderoben.

Babblar på om yellow feber.

Han tittar förvirrat på mig, vad pratar jag om?

Och orden fortsätter forsa. Att jag bara vill veta redan nu vilken min största konkurrens är. Vilka jag ska vara mest rädd för och ha koll på, hur jag inte vill att nåt ska komma plötsligt som en blixt från klar himmel.

Nej, han har ingen grej för asiatiska tjejer. Ser mig i ögonen.

Det är dig. Det är dig jag är svag för. Sluta oroa dig, du behöver inte tänka sådär. Det är dig, okej?

Och istället för att nöja mig och avsluta min idiotiska diskussion

Det är vad du tror nu. Sånt kan förändras. Jag tror dig när du säger att det är så nu, men det kan också vara bara vad du tror, just nu. Jag vill vara förberedd, till senare. osv osv.

Om jag såg en film där någon sa sånt skulle jag hata den karaktären lite, viska åt den att skärpa sig och önska att den skulle hålla tyst så att den inte sabbade nånting. Jag som ofta är ganska vettig, vad tar det åt mig? Om inte annat kommer han ju snart börja dras till andra, om jag fortsätter att få såna här psykihopbryt.

Jag som aldrig varit svartsjuk eller direkt oroat mig för sånt. Nu utsätter jag honom för det där, något som han verkligen inte förtjänar. Usch, tur att man inte är full jämt.

Att

Att få frustrerande och omöjliga ledtrådar dagen innan. Bokstavschiffer med sifferkoder.

Att vakna upp till födelsedagssång, paket och en chokladkaka. Att chokladkakan är urgröpt i mitten dan innan för att få plats med ett värmeljus där, så att det blir som en tårta. En kalleblåtårta. Att få ett spel jag pratat om länge men sen glömt bort lite.

Att efter dagens pluggerier få en ros och ett facit till ledtråden. Att den fina lilla dikten läst på rätt sätt bokstaverar JAY FU.

Att hand i hand kliva in i det blåa skenet på restaurangen. Att äta och prata i timmar. Att aldrig vilja sluta röra vid varandra när vi kommer hem.

Att

att

att

att han när jag en vecka senare tackar igen för en så fin födelsedag, säger tack själv.

"Tack för att för att för att du är så fin att det får mig att vilja göra sånt för dig. Och för att jag också tyckte att kvällen var underbar."

Att han protesterar när jag vill gå ner några kilon, men lovar att stötta mig att äta nyttigare om det är viktigt för mig. Att han när jag är mitt i pluggstressen och deppar över att jag trots allt inte köpte någon choklad på affären slänger fram en kexchoklad ur jackfickan. Som han haft där hela kvällen. För att han hade misstänkt att jag skulle ångra mig.

Att han tycker att jag är fin. Och bra. Och finbra.

Och att han berättar det för mig med både ord, blickar och leenden.

Igen, igen, och igen.

Att

att

att

att han tycker att det är självklart.

Mikroinlägg

"Och det enda som betyder något är inte att det inte är sant, det är att han tycker att det är sant."