Vinterglans

Kom på mig själv med att sitta och läsa över axeln när han kollade sin mail. Scannade efter något som var fel. Men vad skulle det vara? Vilken avsändare? Jag vet att det är så fel. Han skulle inte göra så. Känner mig paranoid och galen.

Där står han, ständigt leende, ögonen tindrande av bus och känslor. Full av komplimanger, med mjuka snälla händer och kramar. Redo att göra allt för mig om jag bara tillåter det. Sprängfärdig av uppskattning, presenter och överraskningar. Hör det jag själv inte ens märker att jag uttrycker.

Ändå denna tvekan.

Ge sig in i något igen? Jag trivs ju själv. Myser i min fina härliga lägenhet, kämpar på med mastern, spenderar min fritid med vänner, nationen mm.

Vad sysslar jag med? (Letar fel. Överanalyserar. Provocerar. Velar)

... kanske är jag mest av allt rädd för att för sent inse att det inte är rätt. Rädd för att slösa bort någon annans tid, känslor och engagemang. Istället försöker jag hitta felen redan nu.

Det är liksom inte på samma sätt den här gången. Inte den där spänningen, pirret i magen eller den diskreta men ständigt närvarande oron - vad kommer han tycka, vill han träffa mig om han kan, kommer jag på nåt sätt bli ledsen av den kommande kvällen, etc.

Nu är det mer lugn, trygghet, värme. Vetskap om vad jag erbjuds, och att allt är på mina villkor, att även min vilja spelar stor roll.

Funderar på hur mycket som beror på mig själv. Vad jag tillåter mig själv att vilja, känna, tycka. Låter jag ens mig själv känna efter? Och - hur skiljer man på gott och ont pirr?

Velar från dag till dag. Saknar, längtar. Ses, får smått panik. Söker närhet, bryr mig, är förtjust och faller alltmer. Drar mig undan, provocerar och känner inte igen mig själv.