Hjärtedagen

Jag kände mig så missnöjd med mig själv och med hela världen i måndags. Krystat och trögt uppsatsplugg med M från 10 till 18, sen iväg direkt till G. Hade ingen tid för mig själv att hinna ordna nån liten hjärtansdagpresent eller så. Hade pratat innan om att det inte känns så viktigt med alla hjärtans dag i år, eftersom vi gör små fina saker för varann ganska ofta.

Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.

Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.

Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?

Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!

Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren

och ser

En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".

In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.



Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...

Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.