Regn i sinne?

Jag går runt runt i huset, fram och tillbaka, men vart jag än tittar är det som att få ihåliga slag av tomhet som tar andan ur mig, ett efter ett. Tomheten är i mig också, fyller mig. Jag är ledsen och tom, men utan någon direkt anledning. Det bara är. Tomheten har suttit i mig sen jag vaknade, eller kanske redan sen inatt då jag inte kunde somna.

Igår konstaterade jag att de känslor jag hade för honom är borta - de går så mycket fortare att förkasta än att utveckla - och att jag ju faktiskt inte vill ha någon som beter sig så som han gör nu, och egentligen har gjort ett ganska bra tag bara det att jag inte förstått varför. Så det borde inte vara honom jag går i cirklar och gråter för. Kanske är det över mig själv?

Vädret ackompanjerar min sinnesstämning väldigt fint, ute är grått, regnigt och kallt. I mig är det grått, regnigt och kallt. Eller kanske mest eko.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra. I eftermiddag ska jag åka in till stan och träffa vänner, imorgon ska jag till Solna och träffa vänner, och på torsdag och fredag har jag promenad respektive fika inplanerat. Förmodligen precis vad jag behöver, men just nu är jag inte sugen på något alls. Möjligtvis en regnig promenad med barndomsvännen. Äsch, det kommer såklart kännas annorlunda snart, eller åtminstone när jag väl är där.