Velande

En svart himmel med tillhörande muller inramar mina tankar. Dom är fånigt enkelriktade, och jag inser att ordet älta har fått en ny innebörd för mig. Idag kom jag åtminstone fram till något konkret, jag tänker trots allt inte träffa honom och prata. Tror jag. Att han vill vara schysst och avsluta det hela ansikte mot ansikte kanske är en fin tanke, men han har haft sina chanser att vara uppriktig tidigare och det blir snarare motsatt effekt - att skjuta upp en sådan sak två veckor, utan att ha någon kontakt alls, är inte heller så schyst.

Jag är trött på att stirra på en mobil som ingen ringer eller sms:ar till, jag är trött på att att vi båda är online på msn utan att skriva till varandra. Jag måste få ut honom, helt och hållet, ur min värld. Så kanske mina tankar blir mindre enkelriktade.

Sägs det inte ofta att man är sin egen värsta fiende? Tro fan det. Tankarna på hur jag ska var bestämd och oledsen om vi pratar blandas med tankar på hur det skulle kunna bli om livet var som en film. Hur han berättar att han faktiskt vill vara med mig, eller hur han helt plötsligt dyker upp utanför dörren och säger "Förlåt, vill du fortfarande ha mig?" Saknas bara smörig musik i bakgrunden. Tyvärr har jag redan tidigare i mitt liv tvingats konstatera och (nästan) acceptera att jag lever i verkliga livet, inte någon romantiskt skimrande roman eller film.

Nu gäller bara att gå vidare i det verkliga, mullrande livet på det sätt som åsamkar mig själv minsta möjliga skada. Det jag är osäker på just nu är väl vilket sätt det egentligen är: att strunta i att träffa honom och prata - då slipper jag stå ansikte mot ansikte med honom utan att få krama och mysa och prata och skratta, och behöver dessutom inte visa att jag är ledsen och har låtit mig påverkas av honom. Eller är det bättre att faktiskt träffa honom så att jag får ett ordentligt samtal och kan få svar på de saker jag undrar, även om det innebär ännu en veckas väntetid och sen ovan nämnda kval med närhet och ledsamhet?