Utvärdering

Gs mamma var trevlig och pratglad och skämtade mycket. Och hon tyckte att G har fått det så fint i sin lägenhet och sa att det helt och håller är min förtjänst. Hihi.

Dialekter

Det där med Bob Hund-sångarens grova skånska. Han sjöng och sjöng på en refräng, och jag förstod ju att jag hörde fel men hörde verkligen inte vad det egentligen var för ord. Blev till sist tvungen att fråga:

- Sjunger han om stolpiller?

- Nej, om stumfilm...

Nu

Sitter och försöker läsa The heritage of European universities. Meditationsmusik och tyda.se på ena datorn, dokumentet (och nu bloggen) på den andra. När som helst kommer G över med sallad och cheesecakeingredienser. Sen blir det paj och öl, och efter det fortsätter vi till Katalin för att se Bob Hund. Har knappt nån koll på det bandet, men såg dom på Roskilde 2008 och då var sångaren väldigt medryckande. Även om han är skånsk och jag inte förstår vad han säger.

Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.

Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)

Med sina innersta tankar är man väldigt ensam.

Blandade känslor

För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!

Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...

Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.

April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.

Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?

När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.

Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?

Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.

Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.

Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.

Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.

Så gick det

Det kändes bra på intervjun ändå. Han sa att de var i slutfasen av rekryteringen, men att han ändå ville träffa mig. Att jag stod ut från övriga med liknande utbildning genom min erfarenhet med barn och för att jag deltog i Gustavianums höstlovsaktiviteter. Det var roligt. Kul att träffa människor och se vad dom har att säga liksom! Sen om jag får jobbet eller inte är en annan sak. Oavsett vilket är jag övertygad om att jag gjorde ett gott första intryck.

Tack men nej tack

För någon vecka sen skickade jag iväg en hel bunt med spontana ansökningar om sommarjobb på olika museer, slott och liknande. En del tack-men-nej-tack har jag hunnit få, varav det här är det finaste:

Hej Pernilla,

Tack för ditt brev och ansökan!

Tyvärr har vi inte något arbete att erbjuda inför sommaren eller senare!

Lycka till! Du skall hitta med dina fina meriter!

Med vänliga hälsningar

XXX (fint franskt namn som jag kanske inte borde skriva ut här)

Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.

Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.

Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!