Blandade känslor

För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!

Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...

Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.

April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.

Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?

När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.

Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?

Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.

Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.

Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.

Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.