lördag, april 30, 2011
fredag, april 29, 2011
VAK
Vård av sjukt knä. Det är orsaken till att jag sitter här och är slappefan istället för att jobba 9-16 idag. Wäj!
Slappefan
Åh, glömde jag nämna? Ju mer jag har att göra, desto mindre produktiv blir jag.
Jag borde
* Jobba på uppsatsen (skriva, läsa, maila frågor)
* Läsa litteratur för alp-kursen och göra uppgifterna där (både individuella och en gemensam i form av ett projektarbete)
* Läsa ungefär 10 böcker om Linné och 1700-talets Uppsala
* Skriva stödord för och utforma visningar
* Städa. Alltid städa.
* Ordna saker inför valborg. En helg jag är opepp på men som tydligen ska firas så jävla mycket jämt.
* Genomföra tre olika projekt på nationen. Eller är det fler?
Istället. Håller på att tina Gs mammas goda äppelpaj. Chattar. Skriver i bloggen.
Dags för prinsbröllopet på tv kanske?
Fan vad jag är dålig. Men det ska bli gott med paj.
Jag borde
* Jobba på uppsatsen (skriva, läsa, maila frågor)
* Läsa litteratur för alp-kursen och göra uppgifterna där (både individuella och en gemensam i form av ett projektarbete)
* Läsa ungefär 10 böcker om Linné och 1700-talets Uppsala
* Skriva stödord för och utforma visningar
* Städa. Alltid städa.
* Ordna saker inför valborg. En helg jag är opepp på men som tydligen ska firas så jävla mycket jämt.
* Genomföra tre olika projekt på nationen. Eller är det fler?
Istället. Håller på att tina Gs mammas goda äppelpaj. Chattar. Skriver i bloggen.
Dags för prinsbröllopet på tv kanske?
Fan vad jag är dålig. Men det ska bli gott med paj.
Fint och bra
Jag måste tänka på allt som är fint och bra. Och börjar med det fantastiska att G fått jobb som underläkare på kvinnokliniken! Han börjar i juni och blir där ett halvår. Fina G som vill hjälpa små bebisar att komma till världen.
Att få AT-tjänst i Uppsala utan att först ha jobbat 6-18 månader verkar omöjligt. Och att få jobb i den stad och inom det område man helst vill verkar väldigt ovanligt.
Han förtjänar det så.
Han får inte marken under mig att gunga. Den gungar hela tiden, men han får den att sluta. Om jag lutar mig mot honom tappar jag inte balansen lika lätt.
Att få AT-tjänst i Uppsala utan att först ha jobbat 6-18 månader verkar omöjligt. Och att få jobb i den stad och inom det område man helst vill verkar väldigt ovanligt.
Han förtjänar det så.
Han får inte marken under mig att gunga. Den gungar hela tiden, men han får den att sluta. Om jag lutar mig mot honom tappar jag inte balansen lika lätt.
Väntan och trötthet
Jag är ju inte dum. Jag vet också att det inte är som det ska.
Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.
Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.
Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.
Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.
Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.
Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.
Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.
Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.
Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.
Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"
Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.
Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.
I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.
Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.
Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.
Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.
Snälla säg att det blir lugnare.
Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.
G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.
Jag väntar.
Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.
Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.
Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.
Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.
Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.
Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.
Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.
Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.
Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.
Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"
Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.
Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.
I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.
Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.
Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.
Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.
Snälla säg att det blir lugnare.
Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.
G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.
Jag väntar.
onsdag, april 27, 2011
Idag
Brandskyddsutbildning på förmiddagen. Peppen är obefintlig. M är exalterad över att få krypa genom ett rökfyllt skjul. Det är inte jag.
fredag, april 08, 2011
Apropå vuxen
Förra helgen satt vi hos H & S. Det var planerat att vara en förfest och sen utgång. Vi hade det allmänt trevligt. Plötsligt började H fnittra.
"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."
Vi tittade på varandra.
Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.
Vi var rätt nöjda ändå :)
"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."
Vi tittade på varandra.
Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.
Vi var rätt nöjda ändå :)
Lång fundering. Nu och då.
Det verkar vara nån ny funktion på facebookchatten, de senaste dagarna har jag fått upp jättegamla konversationer i chattfönstrena. Nyss ploppade ett mail upp, som jag vidarefordrade till en vän. Som påminner mig om var jag var för ett år sen.
När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.
Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.
Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.
Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:
"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."
Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.
Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.
Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.
Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.
Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.
Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.
Idag.
Lugn, harmoni, G.
En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.
Handen som instinktivt rör sig mot min.
Den ständiga, varma omfamningen varje natt.
Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.
Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.
För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.
Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.
Vissa skyndar.
Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.
Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.
Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.
(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)
(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)
När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.
Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.
Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.
Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:
"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."
Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.
Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.
Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.
Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.
Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.
Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.
Idag.
Lugn, harmoni, G.
En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.
Handen som instinktivt rör sig mot min.
Den ständiga, varma omfamningen varje natt.
Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.
Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.
För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.
Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.
Vissa skyndar.
Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.
Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.
Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.
(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)
(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
