Väntan och trötthet

Jag är ju inte dum. Jag vet också att det inte är som det ska.

Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.

Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.

Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.

Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.

Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.

Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.

Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.

Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.

Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.

Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"

Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.

Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.

I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.

Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.

Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.

Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.

Snälla säg att det blir lugnare.

Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.

G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.

Jag väntar.