Stadie tre(?)

Tänk att dagar kan kännas så här meningslösa. Jag solar, svettas, läser, äter, sover, promenerar, ser på tv. Kanske känns det så till stor del på grund av att jag vet att jag borde ta tag i artikeln och restuppgiften, något som jag gjort några misslyckade försök till.

Igår kom föräldrarna hem, och idag kommer brudarna ut för att bada, så jag är inte själv längre iallafall.

Pratade med en vän igår, som väckte något slags hopp i mig. Han verkade tolka det som att vi ska Prata för att se om vi kan reda ut nåt, och att vi båda gillar varandra och att jag därför inte ska ge upp. Samtidigt som jag inser hur extremt liten möjligheten för att det ska hända är kan jag inte släppa taget om hoppet, jag tror att det är ungefär som en myra högst upp på ett grässtrå i storm.

Det känns så tomt att inte prata, att inte få några sms. Borde jag höra av mig? Får jag göra det? Vill han vara ifred? Det var ju han som bestämde vad vi ska göra (med bifall från mig förstås), och jag som skickade det sista sms:et. Som förvisso var väldigt kort i tonen. Åh jag vet ingenting. Bara att jag fortfarande känner mig ensam, trots att jag inte är själv. Och att jag är arg för att jag är så mjäkig! Låta sig påverkas av någon annan sådär, då får man ju skylla sig själv liksom. Och samtidigt funderar jag på om han är ens hälften så ledsen som jag, eller om jag finns i hans tankar alls under dygnet. Antagligen inte, måste jag tyvärr säga.

Ja hörni, sommar och sol, tjo och tjim! Nu ska jag ladda upp humöret lite innan brüdesen kommer!