Lång fundering. Nu och då.

Det verkar vara nån ny funktion på facebookchatten, de senaste dagarna har jag fått upp jättegamla konversationer i chattfönstrena. Nyss ploppade ett mail upp, som jag vidarefordrade till en vän. Som påminner mig om var jag var för ett år sen.

När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.

Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.

Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.

Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:

"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."

Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.

Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.

Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.

Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.

Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.

Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.

Idag.

Lugn, harmoni, G.

En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.

Handen som instinktivt rör sig mot min.

Den ständiga, varma omfamningen varje natt.

Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.

Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.

För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.

Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.

Vissa skyndar.

Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.

Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.

Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.


(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)

(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)