Effektiv ineffektiv effektiv dag

Trots att vi gick upp tidigt idag, och jag baxade upp G varje gång han försökte reträttera till sängen, och vi var på plats hemma respektive på sjukhuset strax efter tio, har ingen av oss lyckats komma igång. Jag för att jag är dålig, han för att systemet på datorn där inte funkar. Så, nu ska han skynda hem och mäta lite och sen skyndar vi vidare mot IKEA för korv med bröd-lunch och lite shopping. Förhoppningsvis hinner vi köpa färg till de tre pinnstolarna han köpte förra veckan också. Undrar om vi kommer överens om färgerna. Och kanske kanske hittar vi nån billig liten kompaktkamera också! Vad jag ska göra? Ja, medan han mäter sin lägenhet tänker jag sminka mig här hemma. Och på ikea ska jag köpa ett skohorn och en dörrmatta. Det var det, ungefär. Och äta varmkorv! Och ge goda råd och argumentera för mina åsikter när G väljer möbler. Hehe.

Jobbe

En av dagens två intervjuer för masteruppsatsen är nu avklarad. Det går bra trots att M varit sjuk hela veckan och jag får intervjua själv, men jag var lite orolig först. Åh, det är så intressant, vi kommer ha så mycket att skriva! Men det verkar som att vi med våra möten och vår undersökning har satt saker lite i rullning, hoppas att vi hinner först bara så att eventuella förändringar faktiskt erkänns som ett resultat av vårt arbete...

Lite framtidsångest. Både jobbigt och lite spännande att inte ha en aning om vad som väntar efter sommaren, eller vart jag kan hamna. Vi hoppas ju att skapa en jobbmöjlighet till oss själva i och med exjobbet, men vem vet. Dags att börja kolla upp kurser till hösten också, måste ha en fallskärm liksom. Och en bostadssäkerhet, får bo kvar i lägenheten så länge jag pluggar. Och det är ju så fint och mysigt här!

I en kvadrat
i kvadraten
finner du guiden
till bollen

En vit Lindtchokladkula gömd bakom Liftarens guide till galaxen, i en av hyllorna (kvadraterna) i själva bokhyllan (kvadratisk). Haha.

Fyllig

Jag tänker ha på mig slappa kläder idag, sa jag imorse och satte på mig mina säckiga jeans. De var tajta.

Schizo

Allt är fint och flyter på. Sen på fyllan kom det plötsligt smygande. Bland öl, drinkar, liv och stoj hör jag mig själv fråga

Gillar du asiatiska tjejer? Är du lika svag för dom som alla andra killar? Typ hon där vid garderoben.

Babblar på om yellow feber.

Han tittar förvirrat på mig, vad pratar jag om?

Och orden fortsätter forsa. Att jag bara vill veta redan nu vilken min största konkurrens är. Vilka jag ska vara mest rädd för och ha koll på, hur jag inte vill att nåt ska komma plötsligt som en blixt från klar himmel.

Nej, han har ingen grej för asiatiska tjejer. Ser mig i ögonen.

Det är dig. Det är dig jag är svag för. Sluta oroa dig, du behöver inte tänka sådär. Det är dig, okej?

Och istället för att nöja mig och avsluta min idiotiska diskussion

Det är vad du tror nu. Sånt kan förändras. Jag tror dig när du säger att det är så nu, men det kan också vara bara vad du tror, just nu. Jag vill vara förberedd, till senare. osv osv.

Om jag såg en film där någon sa sånt skulle jag hata den karaktären lite, viska åt den att skärpa sig och önska att den skulle hålla tyst så att den inte sabbade nånting. Jag som ofta är ganska vettig, vad tar det åt mig? Om inte annat kommer han ju snart börja dras till andra, om jag fortsätter att få såna här psykihopbryt.

Jag som aldrig varit svartsjuk eller direkt oroat mig för sånt. Nu utsätter jag honom för det där, något som han verkligen inte förtjänar. Usch, tur att man inte är full jämt.

Att

Att få frustrerande och omöjliga ledtrådar dagen innan. Bokstavschiffer med sifferkoder.

Att vakna upp till födelsedagssång, paket och en chokladkaka. Att chokladkakan är urgröpt i mitten dan innan för att få plats med ett värmeljus där, så att det blir som en tårta. En kalleblåtårta. Att få ett spel jag pratat om länge men sen glömt bort lite.

Att efter dagens pluggerier få en ros och ett facit till ledtråden. Att den fina lilla dikten läst på rätt sätt bokstaverar JAY FU.

Att hand i hand kliva in i det blåa skenet på restaurangen. Att äta och prata i timmar. Att aldrig vilja sluta röra vid varandra när vi kommer hem.

Att

att

att

att han när jag en vecka senare tackar igen för en så fin födelsedag, säger tack själv.

"Tack för att för att för att du är så fin att det får mig att vilja göra sånt för dig. Och för att jag också tyckte att kvällen var underbar."

Att han protesterar när jag vill gå ner några kilon, men lovar att stötta mig att äta nyttigare om det är viktigt för mig. Att han när jag är mitt i pluggstressen och deppar över att jag trots allt inte köpte någon choklad på affären slänger fram en kexchoklad ur jackfickan. Som han haft där hela kvällen. För att han hade misstänkt att jag skulle ångra mig.

Att han tycker att jag är fin. Och bra. Och finbra.

Och att han berättar det för mig med både ord, blickar och leenden.

Igen, igen, och igen.

Att

att

att

att han tycker att det är självklart.

Mikroinlägg

"Och det enda som betyder något är inte att det inte är sant, det är att han tycker att det är sant."

Tidig lördagsmorgon

Frukosten avklarad, snart ska jag bege mig på julklappsjakt med syster. Har inga idéer alls, men kanske hittar vi nåt bra!

Hade en mysig gårdag. Pluggade, följde med på brudklänningsprovning och firade sen köp av (en annan) klänning med lite flyx. Sen pysslade vi lite inför lussegasquen ikväll; slog in paket, klädde granen, gjorde snö(!) osv. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades sen med pizza och Vänner uppe hos paret G. Och sen gick jag och la mig, själv, och påmindes om hur skönt det är att få vara just själv ibland. Måste bli bättre på det.

Måndag

Helgen flög förbi, som just helger brukar göra. Fredagskvällen slutade med bokläsning i ett skumbad, en tupplur framför tv:n, storhandling och plock. I lördags tittade jag förbi en vän som fyllt 25, trevligt folk, gott fika och bebisunderhållning erbjöds. Hem några timmar, sen öl och vin med några här innan vi gick ner till nationen för att se Daniel Adams-Ray spela. Se och se förresten, han var skitkort så jag såg honom knappt alls. Fick slänga en blick när han gick in i köket sen - nu har jag iallafall sett honom.

Gårdagen bestod av en ineffektiv förmiddag uppföljd av några timmar med Kaspian. Trots att jag fick läppen söndersparkad av sagda barn (av misstag, oroa er inte) var det svårt att inte le när han härjade runt. Jag lyckades fånga en del av hans fina orgelkonsert på film. Skruttunge.

... fick just sms av mor, som vill ha en önskelista. Ja, en sån ska jag väl orka åstadkomma ikväll? En önskelista, piffning av en födelsedagspresent som ska ges bort imorn innan Daniel Adams-Ray på Live, och nån form av middag. Ja, tametusan, det låter överkomligt!

Uppa

Sen sist:

Vernissage av vår utställning på Biotopia. Allting blev klart i god tid och vi lyckades klara oss på 10' kronor under budget. Som tack fick hela utställningsgruppen äta på Jay-Fu, graaaatis. 5,5 timmar spenderade vi där, med gemensam matorgasm.

Sportlovsaktiviteten Mysteriet på museet planerades och genomfördes på Gustavianum. Iklädd Stadsteaterns kläder och en framtidsstrumpa av aluminiumfolie lotsade jag runt barngrupper under två dagar. Stressigt, svettigt och väldigt roligt.

Följt med fina H till storstan för att hjälpa till att välja brudklänning. Fantastisk sak att få vara med på, och både jag och J blev aningens rörda när vi såg vår vän stå med brudklänning, slöja och ett stort leende.

Bondat med diverse folk, bland annat på damsupén. Fylla, borttappade (och efter hemgång även upphittade) nycklar och skönt folk leder lätt till förtroenden och blottanden.

Varit på höstblot i Lund över en helg. Även detta med H. Väldigt roligt med många nya ansikten. Kanske kommer några av dem återses på vårbalen här!

Blivit kär i Lovikka-Conversen och tittat på bilder av dem varje dag i några veckor. Dreglat och ibland behövt påminna mig själv om att jag faktiskt inte har råd. Eller plats.

Borde jag hitta på nåt med min lediga, oplanerade kväll?

Njä. Tror inte det. Lite sims, lite film, något gott. Duger finfint. Myser!

Vinterglans

Kom på mig själv med att sitta och läsa över axeln när han kollade sin mail. Scannade efter något som var fel. Men vad skulle det vara? Vilken avsändare? Jag vet att det är så fel. Han skulle inte göra så. Känner mig paranoid och galen.

Där står han, ständigt leende, ögonen tindrande av bus och känslor. Full av komplimanger, med mjuka snälla händer och kramar. Redo att göra allt för mig om jag bara tillåter det. Sprängfärdig av uppskattning, presenter och överraskningar. Hör det jag själv inte ens märker att jag uttrycker.

Ändå denna tvekan.

Ge sig in i något igen? Jag trivs ju själv. Myser i min fina härliga lägenhet, kämpar på med mastern, spenderar min fritid med vänner, nationen mm.

Vad sysslar jag med? (Letar fel. Överanalyserar. Provocerar. Velar)

... kanske är jag mest av allt rädd för att för sent inse att det inte är rätt. Rädd för att slösa bort någon annans tid, känslor och engagemang. Istället försöker jag hitta felen redan nu.

Det är liksom inte på samma sätt den här gången. Inte den där spänningen, pirret i magen eller den diskreta men ständigt närvarande oron - vad kommer han tycka, vill han träffa mig om han kan, kommer jag på nåt sätt bli ledsen av den kommande kvällen, etc.

Nu är det mer lugn, trygghet, värme. Vetskap om vad jag erbjuds, och att allt är på mina villkor, att även min vilja spelar stor roll.

Funderar på hur mycket som beror på mig själv. Vad jag tillåter mig själv att vilja, känna, tycka. Låter jag ens mig själv känna efter? Och - hur skiljer man på gott och ont pirr?

Velar från dag till dag. Saknar, längtar. Ses, får smått panik. Söker närhet, bryr mig, är förtjust och faller alltmer. Drar mig undan, provocerar och känner inte igen mig själv.

Det ofattbara

Jag förstår att de som känner mig har känt oro av de senaste inläggen. Det som har hänt är att när jag och H (tillika nationens 1Q) hängde i söndags fick hon ett samtal. En av våra klubbverkare tog sitt liv i helgen. På kvällen hade heltidsanställda, inspektor och nationsvän informerats. Vi hade ett långt möte där vi försökte planera rent praktiskt, vilket känns ganska absurt i en sån situation. Nationsvännen var en klippa och ett stort stöd, helt fantastiskt.

Igår startades en telefonkedja till alla ämbetsmän upp, där vi även informerade om att verksamheten skulle vara nere under dagen men att huset stod öppet. Några personer från våra vännationer hjälpte till med fika, filtar, lunch och annat praktiskt. Ljus var tända och fika framdukat. En kondoleansbok och ett foto på vår leende, förlorade vän.

Chock, sorg, ogreppbarhet. Frågor och skuldkänslor. Tårar, kramar och närhet. Oerhört fint att ha varandra i det ofattbara som hänt. Oändliga "Hur är det?" och sen insikten om ynkligheten i frågan, och maktlösheten då det inte finns så mycket annat att säga. För det är ju det vi undrar. Hur är det med dig? Hur går det? Kan jag hjälpa? Vad ska vi ta oss till, är detta sant?

Som avslutning på dagen gick de som ville till Domkyrkan för att tända ljus. En sån overklig upplevelse att se ett tjugotal ämbetsmän och vänner stå i en gråtande, tyst cirkel i skenet från de många tända ljusen.

Vi har tur som har varandra. Men det här är något som har skakat om oss i grunden, nationen kommer inte vara densamma. Bakom varje skämt och leende kommer nog ledsamma och svåra tankar gömma sig, länge. Jag önskar bara att han hade sett och förstått sin egen betydelse innan det var för sent.

Och för egen del känner jag att man tar så mycket för givet. Att man har all tid i världen att lära känna folk eller att visa uppskattning. Men man vet aldrig hur mycket tid som finns.

Med mörka ringar under uppsvällda ögon är det dags att dra igång en tung dag. Istället för sovmorgon, stadsteatern och sedan genrep på Gustavianum ska vi nu starta upp en telefonkedja till alla ämbetsmän på nationen. Verksamheten nedstängd, men huset öppet och välkommet. För de som behöver prata, med varandra eller prästerna. Eller bara behöver sällskap. Nånstans att ta vägen.

Hur lämnar man ett sådant här besked?

Känner mig alldeles tom. Varför? Sånt oerhört mörker man måste känna. Så djupt och svårt att man istället väljer det eviga.

Så lite tid. Det finns så lite tid.

So please be kind if I'm a mess.

Grisen gal i granens topp

Jag är trött och seg och slut efter en heldag. Och en helhelg. Jobbade uthyrning, diskade efter middag för 160 personer. Seg seg seg. Utställningen tog musten ur mig förra veckan. Tankar tar min must denna. Och uppsatsen, och höstlovsaktivitetsplanerandet för Gustavianum, och nationen... och försöken att däremellan vara social. Och imorn ska jag först ha handledarmöte och sen jobba med masteruppsatsen. Sen jobba. Sen gå på bio! Det sista är ju socialt och roligt, bra!

Uppfylld av höstsolen och alla sprakande löv.

Prat med tryckeriet, snart är det mesta inskickat. Utställningens invigning närmar sig! Gruppsamarbeten som sätter samarbetsförmågan på prov.

Mötte min fd-s mamma förra veckan, fantastiskt fin person som jag saknar och alltid kommer ha fina minnen av. Som skickade ett så fint och omtänksamt sms efter att det tagit slut, några varma ord som jag alltid kommer minnas ordagrant och bevara i minne och hjärta. Förhoppningsvis finns det någon annan lika underbar familj som väntar på att bli en del av mitt liv. Och det är ju faktiskt inte familjen man är tillsammans med, även om den också är viktig. Kanske kan en större kärlek väga upp en mindre "bra" familj.

Ständigt frusen och invirad i en filt eller flera lager kläder. Hittade en finfin vinterjacka igår, kostar 2200. Kommer inte bli min. Lyckades däremot hitta massor av fina kläder till G. Jag blev lovad provision; en bulle för varje plagg jag hittat åt honom. Jag tänkte försöka vara jävlig och ha dem ständigt innestående. Ringa när jag ska fika med nån annan och begära att han kommer och pröjsar en bulle.

Blev nyss nostalgisk. Kom att tänka på ett foto, som är taget 2006 och alltså inte finns på nån av mina nuvarande datorer. Är väl på nån skiva nånstans. Fick leta mig tillbaka till mitt gamla bilddagbokenkonto och kika där, fastnade sedan och tittade igenom bilder från 2006 till 2008. Fint.

Undrar hur människor kan fungera så olika. Hur vissa kan gå vidare så snabbt och lätt, medan andra - den kategorin jag hör till - hemsöks av tankar och funderingar så mycket längre. Hur jag när saker nu börjar anas eller hända tänker tillbaka. På honom, oss, henne, dom. Mer än ett halvår senare. Medan han verkade gå vidare utan några tankar alls. Jag önskar att jag tänkte mindre. Tänkte och kände mindre. Rent allmänt. Saker är nog lättare då. Då kan man stampa igenom livet och skövla både sin omgivning och sig själv, utan att tappa fokus på sin egen stig. Medan mina stigar leder lite här och var, snårar sig och fäller mig. Men alla stigar leder fram. Jag går ju också framåt, ständigt och ofrånkomligt. Framåt och uppåt på så många olika sätt. Jag gör det bara med sån väldig eftertanke. Kanske för att jag vet hur lätt stigar kan leda mig vilse?

Är omväxlande arg och ledsen, stressad, glad och uppåt. Idag mest ensamhetskrävande. Jag vill vara för mig själv, samla mig. Vet fortfarande varken ut eller in. Återigen den där blandningen av nytt och okänt som blandas med förgångna tankar och minnen. Jag undrar om jag vill vara själv på mer än ett sätt. Jag trivs ju så oerhört bra just nu. Själv. Men som H sa, jag kan inte jämföra med det som var innan, för inga människor är lika. Inga samspel är lika.

Åh. Äh. Blä. Jag blir inte klok på nånting.

Men när det har att göra med andra människor måste man vara klok. För jag vill inte bli en skogsskövlare.