Stadie tre(?)

Tänk att dagar kan kännas så här meningslösa. Jag solar, svettas, läser, äter, sover, promenerar, ser på tv. Kanske känns det så till stor del på grund av att jag vet att jag borde ta tag i artikeln och restuppgiften, något som jag gjort några misslyckade försök till.

Igår kom föräldrarna hem, och idag kommer brudarna ut för att bada, så jag är inte själv längre iallafall.

Pratade med en vän igår, som väckte något slags hopp i mig. Han verkade tolka det som att vi ska Prata för att se om vi kan reda ut nåt, och att vi båda gillar varandra och att jag därför inte ska ge upp. Samtidigt som jag inser hur extremt liten möjligheten för att det ska hända är kan jag inte släppa taget om hoppet, jag tror att det är ungefär som en myra högst upp på ett grässtrå i storm.

Det känns så tomt att inte prata, att inte få några sms. Borde jag höra av mig? Får jag göra det? Vill han vara ifred? Det var ju han som bestämde vad vi ska göra (med bifall från mig förstås), och jag som skickade det sista sms:et. Som förvisso var väldigt kort i tonen. Åh jag vet ingenting. Bara att jag fortfarande känner mig ensam, trots att jag inte är själv. Och att jag är arg för att jag är så mjäkig! Låta sig påverkas av någon annan sådär, då får man ju skylla sig själv liksom. Och samtidigt funderar jag på om han är ens hälften så ledsen som jag, eller om jag finns i hans tankar alls under dygnet. Antagligen inte, måste jag tyvärr säga.

Ja hörni, sommar och sol, tjo och tjim! Nu ska jag ladda upp humöret lite innan brüdesen kommer!

Min vän Leonard

Jag har just avslutat Min vän Leonard av James Frey. I författarens tack nämns karaktärerna ur boken, och jag insåg att berättelsen är äkta. För att kolla upp det lite mer googade jag, och fick då via Wikipedia reda på att vissa viktiga saker i boken ändrats, något Frey erkände efter en viss tid. Efter det erbjöds läsare pengarna tillbaka, och det har tillkommit lite diskret i början: "Vissa namn och identifierbara egenskaper har ändrats. Vissa händelselförlopp och detaljer har ändrats."

Där ser man. Vad ska jag läsa nu?

För övrigt var boken helt okej, trots att jag kan bli riktigt störd när språket är fel. Kommatecken och punkter är till för att användas. Enda tillfället där jag tycker språket stärkte boken är då huvudpersonen känner rejäl sorg, då ett språk som inte håller sig till reglerna stämmer väl överens med hur tankarna far.

Semiledsen

Det svämmar över och maten smakar lätt av salt.

Salt tar fram alla andra smaker i maten, sa du när vi lagade mat tillsammans. Fan då, måste du finnas i varenda tanke??

Jisses så ensam jag känner mig!

Att vara helt ensam ute på landet kanske inte är det smartaste just nu.

Stadie två(?)

Efter lite betänketid insåg jag att jag visst kan vara arg! Det är skönt, på något sätt känns det lite bättre att vara arg än att vara ledsen.
När jag är tillbaka i Uppsala ska vi träffas och Prata. Först tänkte jag säga att vadfandåför? men nu har jag insett att jag har flera frågor han ska få svara på. Han har skickat mycket dubbla signaler den senaste tiden, och jag har gett honom flera tillfällen att prata om ifall nåt är fel, men han har alltid nekat. Hur länge har han tänkt som han gör om oss? Varför har han inte sagt nåt? Varför kom han hit till landet och hälsade på? Skulle han ha sagt nåt om inte jag, av en olyckshändelse, tog upp det?

Ja, det ska bli intressant att se vad han svarar på allt jag undrar. Eftersom jag vet att han inte är en dålig människa kan jag utesluta att han medvetet "ljugit" för att kunna träffa mig när han känt för det, men däremot kanske jag kan få honom att inse att han inte skött situationen så smidigt. Och få veta varför.

Nu ska jag ut i solen och läsa! Böcker är ett sjukt effektivt medel för att fly från verkligheten.

Jag menar, hallå, inte kan det vara så svårt att gilla mig?
Haha, jag har åtminstone humor.

Jag, ett spån eller modig?

Som om det inte räckte med att bli dumpad en gång ser jag till att bli det en gång till, av samma person. Maken till dumhet får man leta efter. Med en månads (och en resas) mellanrum. Dock fick jag ett mer definitivt svar denna gång, det är en förbättring.

Jaja, nu kommer jag inte behöva se tillbaka och undra, eller känna att jag inte vågat och försökt. Och det är ju ganska fantastiskt att jag efter så lång tid vågade låta någon komma nära. Förvisso sket det sig även den här gången, så för tillfället ser jag inte riktigt det positiva i mitt vågande och försökande, men i det långa loppet är det säkert bra. På nåt sätt. Frågan är väl kanske om det här kommer få mig att stänga ute känslor och kärlek ännu mer, eller om dörren är lättare att öppna när någon redan varit framme och gläntat på den? Smort gångjärnen. Det får visa sig.

Tänk att jag faktiskt hittade någon som lever ännu mindre i nuet än jag själv. Vad är det man säger, "funderar man alltför mycket över nästa steg blir man stående på ett ben resten av livet", eller nåt sånt. Jag undrar om Han hört det?

Jag får vara lite semiledsen (mer än så får Han inte vara värd för då känner jag mig för ynklig) resten av veckan, men sen är det nya tag.

Jag tror att jag ska beställa lite fotoförstoringar, såg att korthuset har sommarrea, då blir jag nog glad. Och mina två fazerblå ligger inom räckhåll. Det här går bra, allt är bra. Tralala.

--------

Tillägg:
Hur mysigt vi än hade det här ute på landet, önskar jag nånstans att han inte hade hälsat på farmor och farfar. Nu kanske det är fler än jag som får sina förhoppningar krossade.
Vad är förresten grejen med att det alltid skitit sig med killar jag intresserat mig för efter att dom varit här ute och hälsat på nån i min familj? Jag ser ett samband. En annan, förmodligen mer relevant, gemensam nämnare är förstås jag själv.

Finns det verkligen kärlek för alla? Kvoten av kärlek på jorden kanske inte räcker till alla miljarder människor? Eller så kanske det är några som övertrakasserar sina kärlekskonton, så att det inte räcker till alla andra...

För övrigt önskar jag att Han inte var en sån good guy, hade han varit en skitstövel kunde jag åtminstone få vara lite arg. Suck.