Jag är ju inte dum. Jag vet också att det inte är som det ska.
Egentligen är ju allting bra, solen är här, jag har G, sommarjobbet ska bli roligt.
Jag har så mycket bra. Men jag har ingen ork.
Allting är jobbigt. Jag orkar inte planera något. Jag missar att svara på viktiga mail, som sen är det sista jag tänker på innan jag ska sova.
Jag orkar inte umgås. När jag väl gör det försvinner jag ibland. Och om det är flera personer ser jag inte allas ansikten. Vet efteråt inte vilka jag hälsat på.
Känner mig ensam, men när nån hör av sig avstyr jag. För jag klarar inte av att planera. Fokusera.
Allting är små katastrofer. Jag gråter när jag måste tvätta sent. Gråter när jag inte har nån mat hemma.
Gråter när proppen går. Gråter när isen i kylen runnit ner i osten och gjort den svampig. Gråter över att jag måste bo här och gråter över att jag inte har något val.
Snälla fina G får ta alla smällar. Mitt humör skiftar enormt. Ena sekunden skriker och snäser jag på honom utan anledning, nästa är jag glad och gullig, för att sekunden efter bryta ihop över ett mail med en ny seminarieuppgift.
Kan inte fatta beslut. Över nåt. Velar i mataffären. Om däremot G velar blir jag arg och stressad och måste gå därifrån.
Fina fina G som mest är orolig. Som faktiskt förstår att han får ta många smällar han inte förtjänar. Men ändå är snäll och håller om mig. Som frågar "Men när ska du sova ut?"
Min mage har blivit stor. Bara magen. Var nästan rädd att jag var gravid, så illa är det. Men jag är nog bara stresstjock. Jag som aldrig tidigare gått upp särskilt mycket i vikt. Och absolut inte bara över magen. Som en karl.
Vi började jogga. Varannan dag, 25 minuter, varierad gång och jogg. Det gick bra, det var roligt, vi märkte framsteg. Jag ska bli frisk och avkopplad och smal, tänkte jag.
I söndags, efter två veckor, pajade knäna. Har haltat fram sedan dess. Smärtar mest nedför trappor. Igår kom dödsstöten. Gick och stod hela dan, även efter jobbet. Ont hela tiden. Även sittande, liggande. Ont för varje steg. Även mitt dumma gamla axelont har kommit tillbaka med mer styrka än vanligt.
Jag har ingen ork. Jag har ont. Jag är trött.
Hinner inte, orkar inte. Men måste ju ro saker i land. Annars fortsätter det på samma sätt.
Jag längtar så till mina två lediga veckor. I Kroatien. Då ska jag krama på G hela dagarna. Sova och äta glass. Fota. Och inte ta med mig något jobb alls. Bara roliga, mysiga böcker. Sen har jag nog laddat upp batterierna så att jag tar mig fram till höstterminen. Då blir det en a- eller b-kurs. Det borde vara lugnare.
Snälla säg att det blir lugnare.
Eller ge mig ett jobb. Jag är trött på att plugga. Vill inte ha en ny klass. Vill inte ha mer arbeten som hänger över mig. Men jag måste plugga för att få bo kvar. I pentryt med gammalt dåligt kök och den korrumperade vicevärden. För jag vill inte söka bostad samtidigt som jag söker jobb.
G säger "Vänta några år så har vi råd att vara föräldralediga samtidigt. Vänta lite så ska vi snart bo fint." Ser hela tiden framåt. Är lugn och varm.
Jag väntar.
fredag, april 29, 2011
onsdag, april 27, 2011
Idag
Brandskyddsutbildning på förmiddagen. Peppen är obefintlig. M är exalterad över att få krypa genom ett rökfyllt skjul. Det är inte jag.
fredag, april 08, 2011
Apropå vuxen
Förra helgen satt vi hos H & S. Det var planerat att vara en förfest och sen utgång. Vi hade det allmänt trevligt. Plötsligt började H fnittra.
"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."
Vi tittade på varandra.
Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.
Vi var rätt nöjda ändå :)
"Tänk den här förfesten jämfört med dom för några år sen."
Vi tittade på varandra.
Tre par myskläder i soffan. En bröllopstidning i Gs hand, en folköl i min. Körslaget på tv:n i bakgrunden. Strax därinnan hade vi haft vilda diskussioner om H & Ss bröllop och om sovvanor när man jobbar jämfört med när man pluggar.
Vi var rätt nöjda ändå :)
Lång fundering. Nu och då.
Det verkar vara nån ny funktion på facebookchatten, de senaste dagarna har jag fått upp jättegamla konversationer i chattfönstrena. Nyss ploppade ett mail upp, som jag vidarefordrade till en vän. Som påminner mig om var jag var för ett år sen.
När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.
Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.
Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.
Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:
"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."
Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.
Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.
Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.
Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.
Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.
Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.
Idag.
Lugn, harmoni, G.
En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.
Handen som instinktivt rör sig mot min.
Den ständiga, varma omfamningen varje natt.
Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.
Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.
För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.
Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.
Vissa skyndar.
Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.
Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.
Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.
(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)
(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)
När jag efter många om och men fick träffa mitt ex för att få ett avslut. Då jag ställde honom mot väggen och slutligen blev arg och elak. Efter att ha försökt vara snäll och vän i en månad, men bara fått lögner, tystnad och otrevligheter tillbaka.
Då när det brast för mig. När jag sa att jag inte ville ha nån kontakt mer. Att jag aldrig skulle kunna vara vän med honom eftersom det jag hade bett om - ärlighet, respekt och att bli schysst behandlad - helt ignorerades.
Jag minns hur jag skakade efter att vi som ovänner sagt hejdå. Känslan av ilska, känslan av lättnad. Äntligen fick jag det jag ville, ärlighet. Känslan av att det var hejdå för alltid. Den samtidiga känslan att det inte kunde vara hejdå för alltid.
Hur jag direkt efteråt gick på promenad med M för att bli av med adrenalinet. Med en ny, lättare känsla i bröstet. För att sen komma hem till ett mail. Från henne. Som fick mig både att skratta och att rasa. Jag är på bra humör idag och bjuder på underhållningen:
"Jag har fått höra att du har fått höra att jag säger att jag har skaffat lägenhet för att kunna dra hem killar, vem har sagt det!? Det jag inte förstår är att du snackar så mycket skit om mig och mitt liv, när du inte har nån aning om den riktiga informationen. du känner inte ens mig! Kan du inte bara gå vidare med ditt liv utan att såra både mig och N, du är förfan vuxen, jag förstår det inte, jag förstår att du är sårad och arg för det som hänt, men det ger dig inte rätt till att bete dig så som du gör, du kräver att vi ska vara diskreta, medans du beter dig som ett barn. Inte nog med det, jävla hycklare, umgås med mitt ex, du har ingen befogenhet till att säga ett piss, jag har ingen respekt för dig. Så lätt var det. låt mig och N va ifred. Om du älskade honom, så hade du velat att han ska vara lycklig, precis så som jag vill att A G ska vara."
Så mycket hon hade om bakfoten. Eller om hon bara var trög. Vem vet.
Snacka skit? Mina och N:s gemensamma vänner berättade saker för mig, jag hade ingen anledning att misstro dem. I en kluven känslomässig stämning där jag inte visste bättre försökte jag "skydda" mitt ex genom att varna honom för vad han höll på att ge sig in i, för att han inte skulle bli sårad.
Krävde att de skulle vara diskreta? Jag hade först en timme tidigare fått det erkänt för mig att de faktiskt var mer än vänner - även om jag vetat om det sedan länge. Sånt vet man.
Umgås med hennes ex, ja, vi kontaktade varandra för att reda ut deras lögner, sen utvecklades det till vänskap.
Att hon inte hade någon respekt för mig insåg jag redan när hon träffade min dåvarande pojkvän bakom min rygg.
Ja jisses. Jag kände mig som inkastad i en overklig tonårssåpa på tv. Livet var uppochner och efter varje slag kom ett nytt.
Idag.
Lugn, harmoni, G.
En mogen relation fullt av respekt, tillit, omtanke.
Handen som instinktivt rör sig mot min.
Den ständiga, varma omfamningen varje natt.
Överraskningar, uppskattning, uppmuntran.
Diskussioner om tankar, känslor och beteenden. Hänsyn.
För ett år sen förstod jag inte hur livet skulle kunna gå vidare. Men det gick vidare, snabbt. Plötsligt står jag här. Efter nästan ett år vågade jag släppa in nån och påbörja något. Något som kan bli stort.
Vad jag vet har mitt ex sen dess avslutat ännu ett förhållande, det med K. A (hennes ex) ringde mig en sen helgkväll för någon månad sen. Berättade att han hade stött på K ute. Att de pratat. Att hon berättat att hon blivit dumpad. Att hon försökte få till det med A igen. Som hon lämnat ett år tidigare för mitt ex, som hon träffade bakom As rygg och sen blev tillsammans med. Jag erkänner, jag kände äkta skadeglädje när A berättade det. A som har Sandra nu, och verkar så väldigt lycklig med henne. Och som fick säga nej till tjejen som hade sårat honom så mycket ett år tidigare. Så vitt jag vet kan mitt ex och K lika gärna vara tillsammans igen nu. När A träffade K hade hon tydligen blivit dumpad av N två helger i rad. Dramatik på hög nivå.
Vissa skyndar.
Samtidigt håller jag Gs hand. Går lugnt och varsamt fram. Bråkar mest om disken.
Somnar alltid med Gs varma arm runt mig.
Och vet att det jag nyss trodde var slutet, bara var en början. På något annat.
(Och snart kommer jag säkert ta bort stora delar av det här inlägget. Känns dumt att citera Ks mail. Och att ens skriva nåt om mitt ex och henne. Fast varför? Det som har hänt har hänt, det kan jag inte ändra på. Jag kanske borde jobba på min bitchfaktor och sluta försöka vara den större människan jämt?)
(Och nej, jag svarade aldrig på mailet. Jag gav henne inte den glädjen. Och snart därefter började jag komma loss från tonårssåpan.)
lördag, mars 26, 2011
Utvärdering
Gs mamma var trevlig och pratglad och skämtade mycket. Och hon tyckte att G har fått det så fint i sin lägenhet och sa att det helt och håller är min förtjänst. Hihi.
onsdag, mars 23, 2011
Dialekter
Det där med Bob Hund-sångarens grova skånska. Han sjöng och sjöng på en refräng, och jag förstod ju att jag hörde fel men hörde verkligen inte vad det egentligen var för ord. Blev till sist tvungen att fråga:
- Sjunger han om stolpiller?
- Nej, om stumfilm...
- Sjunger han om stolpiller?
- Nej, om stumfilm...
tisdag, mars 22, 2011
Nu
Sitter och försöker läsa The heritage of European universities. Meditationsmusik och tyda.se på ena datorn, dokumentet (och nu bloggen) på den andra. När som helst kommer G över med sallad och cheesecakeingredienser. Sen blir det paj och öl, och efter det fortsätter vi till Katalin för att se Bob Hund. Har knappt nån koll på det bandet, men såg dom på Roskilde 2008 och då var sångaren väldigt medryckande. Även om han är skånsk och jag inte förstår vad han säger.
Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.
Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)
Cheesecakeingredienser undrar ni? Ja, vi ska baka. Eller, jag, för G har akutjour imorn. Hans mamma ska komma över på fika på torsdag, det blir första gången vi träffas ordentligt. Spännande. Och nog bra, för jag har drömt en del jobbiga drömmar om Gs föräldrar. I en av dom frågade hans mamma ut mig, om bland annat mitt ex, varför det tagit slut, om jag letat efter en ny kille efter det (då svarade jag nej, och hon undrade varför jag då var med G, det var tydligen ett tecken på att jag inte var äkta med mina känslor). Ångest. Men jag är övertygad om att både hon och pappan är snälla, när man träffar dom på riktigt istället för i sina drömmar.
Det här med familj är dessutom ett jobbigt ämne. G vet redan om att jag trivdes bra med och saknar mitt exs familj, det är en känslig tå. Jag drömmer och tänker oftare på familjen än på mitt ex. Hur ska någon annan familj kunna leva upp till det ideal dom satt för mig som svärfamilj? Efter diskussioner med H insåg jag sen att det kanske har mer mer min egen familj att göra, i grunden. Och av allt att döma, av det jag hittills sett och hört, är Gs familj väldigt ordentlig, de bryr sig om varandra, visar känslor, pratar, osv. Och som G beter sig, hur han är en mogen, ärlig och fin människa, är bevis på att han är bra uppfostrad. Och det blir man av bra föräldrar. (Även om det tar ett tag för vissa att mogna dit...)
måndag, mars 21, 2011
tisdag, mars 15, 2011
Blandade känslor
För en vecka sen fick både jag och M (som jag skriver uppsats med) besked om att vi har fått jobb i sommar. Han visste inte än i vilken utsträckning, men jobb skulle vi få. G kom förbi med en stor och en liten skumpa och flera chokladpraliner. Oj vad vi firade. Ett jobb!
Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...
Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.
April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.
Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?
När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.
Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?
Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.
Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.
Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.
Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.
Igår fick jag schemat. Jag ska jobba juni-augusti. Hela. Plus lite mer. Luften gick liksom ur mig lite. Det är ju värsta bra jobbet, och inom mitt ämne. Och i stan! Men...
Helt plötsligt känns allting lite övermäktigt.
April och maj är fullproppade redan som det är. Nu tillkommer 8 heldagar med utbildning för jobbet i slutet av april. 10 maj ska masteruppsatsen in. Vi läser en annan kurs parallellt där vi ska jobba i projektgrupper och göra ett projektarbete. Utöver det föreläsningar och seminarier. Och ventileringsförberedning. OCH jobb fredag till söndag alla veckor. Den första av de tre ventileringsdagarna (26 maj) ska vi lämna in projektarbetet i den andra kursen. Efter den tredje ventileringsdagen är det redovisning av projektarbetet två dagar. Sen drar jobbet igång på riktigt.
Jag är stressad, G är ledsen. Allting krockar. Vi ville resa. Vi ville resa redan i vintras, men jag sköt upp det till sommaren för att inte lämna M ensam med uppsatsen. Vi vill gå på vårbal, jag har redan en lånad klänning i garderoben, men jag jobbar hela den helgen. Vi struntade i att gå på höstbalen, för att istället gå på vårbalen. Dessutom ska jag jobba 16-21 augusti. H & S gifter sig 20e. Jag är brudtärna. Jag tror att jag kommer behöva finnas till hands åtminstone några dagar innan själva bröllopet. För att inte tala om möhippan. Hur ska jag hinna planera den? Och genomföra?
När schemat börjar glesna, med bara en vecka och två helger bokade för jobb, är det redan september. Och då ska jag jobba eller plugga igen.
Det känns som att det alltid tuffar på i galen fart, 150%, och det är okej så länge jag har något att se fram emot. Är det två helvetesmånader framför mig klarar jag det, eftersom jag siktar på det som finns bakom. Då när jag får vila. Men, när blir det nästa gång? I jul? Nästa sommar?
Och när jag är stressad går det ut över mig själv och därmed även G. Jag sitter och jobbar med olika saker när vi ses om kvällarna. Jag ber honom att inte komma över för att jag måste koncentrera mig. Jag blir arg om vi inte kommer upp ur sängen i tid. Osv osv osv.
Och han. Han kan inte låtsas. Kan inte slå på pepp-knappen och leendet. Istället utstrålar hela han uppgivenhet. Pratar om hur han verkligen ville resa. Att han inte vet vad han ska göra hela sommaren. Pratar om hur han ville att jag skulle få se deras ställe i Kroatien. Att jag skulle bli solbränd och glad som jag pratat om. Och säger att han är orolig för mig. Att han har sett mitt schema redan innan och oroat sig. Och att han inte förstår hur jag nu ska få det att gå ihop och hur jag ska orka.
Pepp och leende tack, pepp och leende. Annars blir jag ju ännu mer uppgiven och trött.
Men det finns ju inga alternativ. Det känns som att jag inte kommer klara att köra så fullt ös konstant. Som att jag inte kommer klara att jobba så mycket mer än vad jag hade väntat mig. Samtidigt kan jag ju inte avsäga mig jobbet.
onsdag, mars 02, 2011
Så gick det
Det kändes bra på intervjun ändå. Han sa att de var i slutfasen av rekryteringen, men att han ändå ville träffa mig. Att jag stod ut från övriga med liknande utbildning genom min erfarenhet med barn och för att jag deltog i Gustavianums höstlovsaktiviteter. Det var roligt. Kul att träffa människor och se vad dom har att säga liksom! Sen om jag får jobbet eller inte är en annan sak. Oavsett vilket är jag övertygad om att jag gjorde ett gott första intryck.
Tack men nej tack
För någon vecka sen skickade jag iväg en hel bunt med spontana ansökningar om sommarjobb på olika museer, slott och liknande. En del tack-men-nej-tack har jag hunnit få, varav det här är det finaste:
Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.
Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.
Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!
Hej Pernilla,
Tack för ditt brev och ansökan!
Tyvärr har vi inte något arbete att erbjuda inför sommaren eller senare!
Lycka till! Du skall hitta med dina fina meriter!
Med vänliga hälsningar
XXX (fint franskt namn som jag kanske inte borde skriva ut här)
Fina meriter och massa utropstecken, jojomen, det känns liksom positivt.
Jag har även fått en intervju nu om en timme. Någon annanstans alltså. Så det är inte bara direkta nej! Just nu ser jag intervjun mest som ett övningstillfälle, eftersom jag inte har alltför stora förhoppningar. Min vän och kursare var där på intervju i måndags och hade fått veta att de har en ledig tjänst men många olika kandidater.
Jag sökte inte till samma ställe som henne trodde jag, just för att jag helst undviker sån "rivalitet", det känns mest jobbigt. Men någon där ringde upp mig igår, efter att ha fått mitt brev "på omvägar". Jag visste inte riktigt vilka olika delar som hör till samma företag, eller vad det kan tänkas heta. Så nu får vi se hur det går!
fredag, februari 25, 2011
För övrigt
är det inte alls lika skönt att skriva inlägg på pc-n som på macen, för det är mycket fulare typsnitt här! Jag kanske borde gå till macen i köket istället, så blir inläggen längre...
Kortfattat
Igår var vi på Katalin och såg Säkert! Fantastiskt precis som vanligt. Och om en månad blir det Robyn på Circus!
Idag jobbar jag med uppsatsen, som alla andra dagar. Och har skavsår på hälen efter morgonpromenaden.
I helgen, med start i eftermiddag, blir det ämbetsmannahelg. Jag ska packa varma kläder. Och ett pigghetspiller!
Idag jobbar jag med uppsatsen, som alla andra dagar. Och har skavsår på hälen efter morgonpromenaden.
I helgen, med start i eftermiddag, blir det ämbetsmannahelg. Jag ska packa varma kläder. Och ett pigghetspiller!
onsdag, februari 23, 2011
Huvudbry
Ja, igår var jag trött. Inte till en början, vi gick upp tidigt utan problem och påbörjade våra respektive pluggdagar i god tid, jag hos mig och G hos sig. Sen... jag vet inte. Jag blev bara alltmer trött och apatisk och ledsen ju längre dagen gick. Men utan anledning. Jag avskyr när jag blir låg utan anledning, då är det så svårt att veta hur man ska motverka det. Efter ett möte på nationen, som jag med nån påhittad halvtam ursäkt lämnade i förtid för att jag helt enkelt inte orkade sitta kvar där, kom jag hem till en nästan färdiglagad middag. Och med ork menar jag mer mental och själslig ork, det är ju klart att man rent fysiskt orkar sitta på ett möte. Men jag var bara less.
Tog ett långt varmt bad. Kände mig dum för att jag inte släpper in G, eller ger honom nån som helst uppmuntran när jag mår på det sättet.
Gick och la oss vid tio, jag ville bara sova och påbörja en ny dag. Tyvärr tror jag att min sinnesstämning smittade av sig rätt mycket på G. Sen uppstod missförstånd på grund av min känslighet. Han blir sårad för att jag tror att han gjorde ett elakt skämt mot mig. Vi säger godnatt, kramas och ska somna. Men han somnar inte, han märker att jag är ledsen, ännu mer än innan. Glömmer bort att jag just gjort honom ledsen och är klarvaken. Vad är fel? Kan jag göra något? Är det något mer du vill prata om? osv.
Och han är så fin och snäll.
Och jag är så dum, och det är så svårt, för när jag mår på det sättet kan jag inte släppa in honom. För att jag i mitt huvud får upp oroliga tankar om att han, vi, kanske har något med allt att göra. Kanske blir jag låg utan anledning för att vi inte är rätt? Eller är det tvärtom? Är det när jag har låga dagar som jag ifrågasätter oss? Och allt annat i min omgivning.
Det är ovant för mig. Att när jag bli ledsen över något, så finns det faktiskt någon som vill förstå, som vill höra, som vill hålla om. Men då har jag själv inget svar.
Idag är hur som helst det vanliga humöret tillbaka efter gårdagens semester. Och alla såna tankar kring oss är som bortblåsta. Skönt!
Tog ett långt varmt bad. Kände mig dum för att jag inte släpper in G, eller ger honom nån som helst uppmuntran när jag mår på det sättet.
Gick och la oss vid tio, jag ville bara sova och påbörja en ny dag. Tyvärr tror jag att min sinnesstämning smittade av sig rätt mycket på G. Sen uppstod missförstånd på grund av min känslighet. Han blir sårad för att jag tror att han gjorde ett elakt skämt mot mig. Vi säger godnatt, kramas och ska somna. Men han somnar inte, han märker att jag är ledsen, ännu mer än innan. Glömmer bort att jag just gjort honom ledsen och är klarvaken. Vad är fel? Kan jag göra något? Är det något mer du vill prata om? osv.
Och han är så fin och snäll.
Och jag är så dum, och det är så svårt, för när jag mår på det sättet kan jag inte släppa in honom. För att jag i mitt huvud får upp oroliga tankar om att han, vi, kanske har något med allt att göra. Kanske blir jag låg utan anledning för att vi inte är rätt? Eller är det tvärtom? Är det när jag har låga dagar som jag ifrågasätter oss? Och allt annat i min omgivning.
Det är ovant för mig. Att när jag bli ledsen över något, så finns det faktiskt någon som vill förstå, som vill höra, som vill hålla om. Men då har jag själv inget svar.
Idag är hur som helst det vanliga humöret tillbaka efter gårdagens semester. Och alla såna tankar kring oss är som bortblåsta. Skönt!
tisdag, februari 22, 2011
torsdag, februari 17, 2011
Hjälp
Jag har börjat spela med ett nytt hushåll i Sims. Paret ville ha barn, de fick barn, de ville ha barn igen - en flicka. Nu har dom försökt flera gånger, men ingen flicka så långt ögat kan nå. Däremot sju små pojkar. Nu är det ett riktigt gissel att spela med familjen. Nåja, skam den som ger sig. Nu ska de sju pojkarna uppfostras och bli lite äldre, så blir det nog lättare.
Eftersom barnen brukar se ut som ovan, var det en sjukt obehaglig upplevelse när jag plötsligt märker att ett av dom ser ut så här:
Kolla in överbettet!
Det verkar ha varit nån bugg, för sen blev Oliver som vanligt igen. Tur det, annars hade han varit svår att tycka om.
Hjärtedagen
Jag kände mig så missnöjd med mig själv och med hela världen i måndags. Krystat och trögt uppsatsplugg med M från 10 till 18, sen iväg direkt till G. Hade ingen tid för mig själv att hinna ordna nån liten hjärtansdagpresent eller så. Hade pratat innan om att det inte känns så viktigt med alla hjärtans dag i år, eftersom vi gör små fina saker för varann ganska ofta.
Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.
Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.
Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?
Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!
Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren
och ser
En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".
In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.
Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...
Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.
Slängde trots allt ner våffelingredienser, våffeljärn, elvisp och bunkar i en påse för att kunna överraska med nåt - hjärtformat dessutom.
Halkade iväg till ica för att köpa lite ingredienser till middan vi skulle laga. Blomaffären var till min förvåning öppen, och en kort sekund höll jag på att gå in, sen kände jag att jag inte ville stötta jippot. Jag ville ge nåt eget, när jag vill, vad jag vill, hur jag vill. Det är roligare att ge en ros när det inte förväntas. Såg inombords nästan lite ner på kön av människor inne i blomaffären och gick vidare.
Utanför ica stapplade en gammal farbror fram, med en inslagen blomma i famnen. Då ångrade jag mig. Det är fint! Åh så fint det är! Fina fina farbrorn, vem skulle få din blomma?
Inne på ica visade det sig att hela Uppsala bestämt sig för att handla just där, just då. Hämtade mina fyra varor och fick sen snällt ställa mig i en lång, vanlig kassakö eftersom det inte gick att hitta den ekologiska gurkan på väg-själv-vågen. Helvete!
Efter en sån kö brukar en bergochdalbana vänta, men icke. Halkade vidare med tunga påsen, in genom porten, trött och sur och ville bara vara själv. Tog för en gångs skull hissen de två våningarna upp, fan heller att jag tänkte gå ett enda steg till. Puffade med knapp ork upp hissdörren
och ser
En ros på dörren. Och en lapp "Det är ju trots allt måndag".
In i hallen. Vid öppningen in till vardagsrummet sitter den vita filten uppe. Genom den syns tända ljus. Drar undan filten, hittar en busig G och det här.
Jag har tjatat om white russians i evigheter. Och att fazerchokladen var slut på ica var Gs förtjänst, han hade plockat på sig ett halvkilo. Fint! Och att han hade köpt en ros till mig kändes inte alls fel eller som ett kommersiellt jippo...
Mitt sura humör återsågs inte resten av den dan.
lördag, februari 12, 2011
The more the merrier
Vi fick höra att Ben & Jerrys kostar typ 30 spänn på Lutis nu, på grund av deras 40-årsjubileum. Max tre per hushåll. Vi skämtade om att köpa tre var, så skulle vi ha sex olika sorter. Igår skulle vi handla lite. Det slutade med att skämtet blev sant. Nu har vi sex paket glass hemma hos G. Gott!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
