Skomt

Från två kontakter på msn har jag den senaste halvtimmen fått ett meddelande där det står nåt om att kolla på en länk för att ta reda på vem som tagit bort mig från msn. Jag känner mig tveksam, mycket tveksam - speciellt som en av kontakterna är en person jag aldrig brukar prata med. Är det nåt virusaktigt eller? Jag klickar hur som helst inte på länken. Så är det med det.

En vanlig dag på jobbet

Det finns så många rara, roliga, tuffa, käcka, söta (osv osv) filurer jag träffar på jobbet om dagarna, och ibland inser man hur mycket man (då menar jag hemtjänsten i stort) betyder för dessa människor - framförallt för dem som lever ensamma, så klart.

Jag får ta emot så mycket tacksamhet, beröm, komplimanger och snällheter om dagarna att det nästan blir fånigt - men bara nästan. Underbara, starka människor som kämpar på och ser ljust på livet trots ålderdom och/eller obotbara sjukdomar.

Jag önskar att jag i framtiden hittar samma styrka och godhet i mig själv.

Ungefärligt utdrag ur en matlådelämning idag:
(tilläggas bör kanske att det var första gången jag gick till denna dam, att hon nyss börjat få hemtjänst, och sades ogilla tanken på att ha främmande människor i lägenheten)

Jag: Hej, här kommer jag med lunchen.
Dam: Ja, åh, hej, ÅH, vad bra, men, NEJ, inte behöver du ta av dig skorna, här är inte städat varje dag inte! Vad är det för gott idag då?
Jag: Det är köttfärsbiffar...
Dam: Nejmen ÅH, så glad och pigg du är! Vad LYCKLIG du är som är så glad och pigg! ÄR du inte lycklig?
Jag: Ja, jo, det är jag faktiskt.
Dam: Ja, DET ska du vara, så härligt. Jag är inte lika pigg. Men jag är inte sjuk längre. Jag var sjuk, jättesjuk, men nu är det lite bättre.
Jag: Ja men det var härligt att höra.
Dam: Jaa, bättre nu. Nämen OJ vilka vita tänder du har! ÄR dom dina egna?
Jag: Jaa, det är dom allt.
Dam: Så vita och fina... ÄR du inte glad att ha så fina tänder?
Jag: Joo...
Dam: Ja, DET ska du vara! ÄR du inte glad? Så fina. Jag hade fina tänder som du när jag var ung, men sen när jag fått barn så PLOPP lossnade dom.
Jag: Då tänker jag inte skaffa barn!
Dam: Det kommer ändå ska du se, det kommer ändå!
Jag: Vill du att jag hjälper dig lägga upp maten på en tallrik?
Dam: Mmm... va?
Jag: TALLRIK?
Dam: Nej! Det gör jag själv, SÅ gammal är jag inte!
Jag: Hahaha. (Ett äkta skratt bör tilläggas, det ser så ironiskt ut när det skrivs.)
Dam: Jamen du ÄR ju för rar! Tack så jättemycket! Är jag den sista som får mat?
Jag: Ja, det är du.
Dam: Ja, för ibland är jag först. Ja men det VAR ju för bussigt att du kom med maten! Det är min dotter som har ordnat så att jag får mat. VAD ska jag nu ha spisen till? Var jag den sista som fick mat idag?
Jag: Ja, du var den sista, nu är matväskorna tomma.
Dam: Ska du gå HEM nu?
Jag: Nej, nu ska jag göra lite annat innan jag slutar.
Dam: Jaså, jaha, ja, nejmen OOOOH så mycket packning du har med dig!
Jag: Ja, det är regnkläder och så. Jag promenerar på jobbet istället för att åka bil.
Dam: Ja men TÄNK så smal du kommer bli! Det är JÄTTEBRA att promenera! Men nej nu måste du gå, men TACK för pratstunden! HA det bra, du ÄR ju för rar (klappar händerna frenetiskt), tack tack tack (stänger dörren).

Kan man annat än le? Och detta samtal utspelades med någon jag trodde skulle vara antingen rädd eller arg, och ovillig att låta mig komma in. Jag fick tom några kramar under samtalets gång.

Fram för mindre oönskad ensamhet i samhället!

Piratfest vid Rösjön

Det bästa är nästan Cissi, till höger, som raglar runt som en full sjöbuse

Ledig måndag/släktkrönika

Harmonisk och svettig stod jag i solen och plockade vinbär efter vinbär. Röda tre timmar, svarta tre timmar, och så lite krusbär på det hela. Det enda som störde i lugnet var en och annan envis fluga som ville göra intrång i mina öron. När farmor kom ut för att hänga tvätt på linan mellan uggleträdet och det gamla gungträdet blev hon förvånad att se mig kvar vid vinbären. Jag förklarade att jag gillar att göra klar en sak, även om det innebär att plocka bär från nio till fem en dag. Sedan började vi prata om farfar som rensade i jordgubbslandet då han fått arbetslusten tillbaka efter att ha mått dåligt och varit liggande några dagar. Från det ena till det andra kom vi in på ålder, vilket osökt ledde mig in på damen på 105 bast jag går till i jobbet. Sedan började vi prata om farmor och farfar, som är 77 respektive 82 år. Farmor berättade att farfars mamma blev 92, så han har att brås på, medan hennes egen biologiska mamma bara blev 40, "så jag skulle vara död för länge sen". Farmor är född i Estland, men kom till Sverige med ett missionärspar när hon var liten, och det var dem hon växte upp med.
Jag undrade om inte hennes mamma måste ha varit sjuk då hon dog så ung, varpå farmor svarade att hon var knäpp, "precis som jag, hähä!". Men sedan fortsatte hon att berätta att i samband med kriget skulle hennes ena syster gå med boskap från Estland till Ryssland och att hennes bror skickades ut i kriget. Hennes mamma blev då så orolig att hon slutade äta.
Lite försynt undrade jag hur det gick med syskonen, var mammans oro befogad?
"Ja, hon kom tillbaka. Men min bror, Sergej, han stupade ju. Han var min enda bror."

Jag har det så bra, jag har ingenting att klaga på. Och återigen måste jag betona det intressanta i det förflutna: personerna som levde förr, deras upplevelser, känslor, tankar och värld, har hjälp till att forma det som är världen och verkligheten idag, de har gjort det möjligt för mig att finnas till, de är mitt arv. Sjukt intressant.

Anledningen till att man får en så mysig känsla i kroppen av Amelie-filmen måste ju vara musiken. Dragspel gör susen.

Huva

Snacka obehagligt när jag under lunchen på jobbet snabbläser dagens Metro (dvs kollar bara rubriker, bilder och bildtexter om inte något extra intressant dyker upp) och plöstsligt ser en liten notis om en motorcykelolycka. Ett svenskt par i 50-årsåldern på semester i Norge hade avlidit omedelbart i någon krock. De anhöriga hade igår kväll ännu inte kunnat nås. (Bakgrundsfakta: Mina (svenska) föräldrar, ca 50år, är på motorcykelsemester i Norge.)

Fy vad många tankar som hann flyga genom mitt huvud innan jag någon timme senare fick tag på föräldrarna - som verkade rejält levande, fikandes i solen vid Holmenkollen i Norge.

Jag kände en sån oerhörd lättnad. Hur går man vidare när något sådant faktiskt händer i ens liv? Jag känner verkligen med det avlidna parets anhöriga. Det hade lika gärna kunnat vara jag.

Rummet

En orolig Morgan ringde nyss till mig och undrade vilket rum jag har fått, för det jag trodde att jag fått har han redan skrivit kontrakt på. Så antagligen bor jag i nån av korridorerna under k3:an - jag tog bara för givet att det var den när Styrbjörn sa "Jag har två rum i Stormen och ett i korridoren under" eller vad det var. Så nu får jag försöka luska ut vilka som bor i dom två korridorerna under!

Glasogur

Mina bågar är lite skeva på ena sidan, jag tror att det har sin början i nåt möte med den starke Kaspian, ökänd för sin förmåga att förinta glasögon. Igårkväll såg jag att skruven på den högra skalmen (heter det så?) inte är ordentligt iskruvad, så imorse letade jag rätt på en liten liten skruvmejsel och började skruva. Läget för skruven är dock oförändrat, jag tror det kan vara så att skruven är sned. Undrar om det går att fixa själv? Det är lite frustrerande med glasögon som knarrar när man går, äter etc. Fast dom sitter ju fortfarande ihop, det är kanske viktigast.

Härlig dag vid sjön

Igår kom två glada pinglor hit på förmiddagen. Vi fixade matsäck och lektyr och varsin cykel, och så tog vi oss ner till stranden (dvs den lilla strandplätten vid sjön) där större delen av dagen spenderades. Årets första dopp blev det för min del, och det var faktiskt inte så fasligt kallt som jag hade trott. Riktigt härligt var det, en skön sommardag vid sjön är så otroligt avkopplande. Vågbrus, fåglar, båtar som knarrar... underbart!

Framåt sextiden blev det molnigare så då begav vi oss slutligen hemåt igen. Där väntade spel, god middag, chokladig glass och några dåliga brittiska program.

En härlig lördag!

(Fast jag fotade inget alls - jag kanske är sjuk?)

Den här bilden (och många andra) tog dock Lisen.

Kom just ihåg

Haha, efter att ha fått lite reaktioner (eller ja, snarare medhåll) på det där med kvinns och män och studier och bidrag och allt vad det var (se några inlägg ner) och sen ha snurrat in på traditionella kvinnoyrken i svaret på inlägget innan detta, fick jag just en minnesbild från den där kursen "Kön och identitet" på gymnasiet. Jag gick väl i trean tror jag, och var den älsta som tog den kursen. På nåt sätt blev jag den där Olga, hon som var äldre och kunde och förstod allt i Textkommunikation, hon som vi verkligen ogillade. Plötsligt förstod jag hur hon måste ha känt, för dom andra som läste kursen var inte smarta nånstans (dom visade det iallafall inte där), och nån måste ju svara på frågorna och vara med i diskussionerna. (Tänk vad lätt det är att ta plats när ingen annan gör anspråk på den!)

Några tjejer, typiska "jag är snygg så jag behöver inte vara smart, bäst att jag stoppar in några fler tuggummin", fick i uppgift att fundera över en klädreklam. Läraren (störtsköna Margareta) gick ut ett tag, så att man kunde fundera på sin uppgift, jag tror att alla hade en bild eller reklam. Tjejerna var alldeles till sig över den enligt dem dåliga uppgiften, de tyckte inte att bilden förmedlade något alls och att läraren var dum i huvudet, eller nåt åt det hållet.

Reklamen de hade var en med kvinnliga modeller, som exponerades maximalt och hade väldigt sexuellt menande ansiktsuttryck och kroppsspråk. Jag tröttnade på att höra deras dumma kommentarer, så jag tipsade att de kunde tänka på hur bilden av kvinnor förmedlas genom deras reklambild. Till slut tror jag att de något sånär hajade vad uppgiften handlade om.

Jag undrar om de var exceptionellt dumma eller om de bara var så otroligt vana vid att se den bilden av kvinnor att de inte längre funderade över den.

Jobbtankar

Nu är den första riktiga jobbveckan slut. Veckan innan jobbade jag bara två dagar, och veckan innan det provjobbade jag fyra dagar, dvs gick bredvid en ordinarie personal. Tre veckor plus tre dagar kvar att jobba, sen är det en eller två veckor kvar innan det är dags att stoppa näsan i böckerna igen, phew.

Jag fick så många negativa reaktioner när jag berättade att jag fått sommarvick inom hemtjänsten. Främst mot yrket i sig, men även mot min personliga lämplighet. Som det känns hittills kan jag säga till dom alla att screw you ni hade fel. Det är ju ett schysst jobb! Under en vanlig dag hjälper jag några med morgonbestyr, kokar kaffe och fixar frukost, diskar och tar ut sopor, bäddar och sätter på stödstrumpor, går hem till nån eller bara ringer för att kolla läget, kanske hjälper nån att duscha eller bara tvätta sig lite, har en schemalagd pratstund med nån. Tillbaka för lunch, sen iväg igen i två eller fyra timmar beroende på när jag slutar. Lämna mat hos folk, fixa inköp, diska och koka kaffe igen, ta ut sopor, gå på promenad runt konsum med nån, städa hos nån annan... osv. Man hjälper verkligen folk och ser hur tacksamma de är, man dyker upp och det betyder faktiskt nåt (sen spelar det ingen roll vem som dyker upp, men jag hjälper till att få människor att känna sig mindre ensamma och hjälplösa).

Det är en otrolig erfarenhet i livet att få se äldre på nära håll, det är en del av samhället och livet som annars är gömd och glömd - men den finns alltid där.

Och vad angår min personliga lämplighet - återigen, screw you. Jag är som gjord för det här. Likadant som när jag jobbade på förskola, jag var bra för att jag bryr mig om människor. Exakt vad var det jag inte skulle klara? Att laga mat? Att hjälpa folk med hygienen? Att byta blöjor? Att koka kaffe? Va?

Filmkväll

Nu har jag sett på först Amelie från Montmartre, och sen Corpse Bride. Gillade båda. Fast oj vad jag grät till den sistnämnda.

Fredag den trettonde

Jag har aldrig trott så värst mycket på det där att kombinationen fredag plus tretton ska innebära otur, och för att liksom demonstrera denna rörelse mot strömmen planerade jag att köpa en trisslott just idag. Fast det blev aldrig av. Men jag lyckades komma ihåg att köpa tandkräm iallafall, det finns ingen kvar här hemma sen syster stack till Visby och föräldrar rymde på hojen. Nåja, åter till saken, fredag den trettonde var det. Kanske stämmer det där med otur ändå för vissa?

För några timmar sen ringde pappa från Västerås. Han berättade att när de kom till Södertälje kunde de inte fortsätta längre, för det var punka på bakdäcket. Skojfrisk som jag är (hehe ellerhurvisst va) frågade jag om mamma är så tung, varpå pappa svarar att nej, det satt en halv borr i däcket. Det hela slutade med att de blev bärgade än hit, än dit, innan de till slut hamnade inne i stan igen där det äntligen var nån som kunde fixa problemet. Som tur var täcker försäkringen lite av kostnaden, men självrisk och ett nytt däck får dom visst betala själva.

Nåväl, nu kanske dom har haft sin beskärda del av dåligheter på semester, får vi hoppas.

Jag tror att dom ska till Norge, men dom vill aldrig riktigt berätta vad dom gör. Kanske får dom känna sig lite obundna och snudd-på-rebelliska då, vem vet. Parents go wild, yea.

Planeringslista för idag

Jag gjorde listan tidigare, jag lovar.

Vakna - check
Äta frukost - check
Cykla i solsken till jobbet - check
Nästan få en farbror att ramla i duschen - check
Göra messmörsmacka med avocado och tomat på - check
Koka en kopp kaffe på spisen - check
Träffa en 104,5-åring - check
Prata om scouter - check
Få en flytande handtvål - check
Äta riktig lunch - check
Dela ut matlådor - check
Lyfta en farbor i en hiss - check
Dammsuga upp två blåa skoskydd - check
Äta en bulle och dricka en apelsinmer - check
Cykla hem från jobbet i spöregn - check

Tillägg 60 min senare:
Få en myra i örat när jag plockar körsbär åt farmor och farfar - check.

Studiemedel

I Aftonbladet har 169 inlägg skrivits som svar på frågan "Klarar du att leva på studiemedlen?" Jag läste igenom den första sidan svar, och blev förvånad över vad jag hittade. Det verkar i samhället (eller bland ab:s läsare?) finnas en ganska stark motvilja mot studenter, framför allt bland de som själva inte studerar/har studerat. Några åsikter som verkade vanliga var att studenter ekonomiskt har det mycket bättre än många andra, att studenter inte ska klaga, att studenter ska skylla sig själva, att studenter helt enkelt får jobba och göra vad som krävs för att få det att gå ihop, och att studenter ska sluta leva i lyx och tro att de ska bli ompysslade hela livet.

Visst finns de grupper i samhället som har det svårare ekonomiskt än studenter, men vad många verkar glömma bort eller förbise är att mindre än hälften av de cirka 7000 kronorna man får i månaden är ett verkligt bidrag - den största delen är ju ett lån som ska börja avbetalas strax efter att man slutat plugga. Och visst får man skylla sig själv, men anledningen till att de flesta pluggar är väl att man vill nå ett speciellt yrke - som kanske förhoppningsvis ger mer i lön än om man inte haft sin utbildning. Dessutom är nog studenter överlag inställda på att snåla, det är en uppoffring man gör för att nå sina mål. Däremot ska man inte behöva sluta leva helt, man behöver göra annat än att plugga - vilket man gör 40 timmar i veckan, dvs som ett heltidsjobb - och jobba. Och när det kommer till jobbande vet ju alla att man, även om man har möjlighet och vilja, inte får jobba för mycket om man inte vill riskera mindre studiemedel. Att många talar för ett höjt studiemedel kanske har mer att göra med att det inte har höjts de senaste xx åren trots att kostnader, löner mm har ökat än med det faktum att studenter vill leva i lyx och vara ompysslade.

Alkoholen och festandet nämner många som det stora problemet. Jag skulle väl snarare säga att hyra och kurslitteraturen är vad det mesta av pengarna går till.

Sen ska vi inte glömma det faktum att många trots sin långa utbildning och sin stora studieskuld sen får nöja sig med något skitjobb trots allt.

I samma tidning läste jag även att 63% av alla antagna på högskolor till nästa termin är tjejer. Och för några dagar sen hörde jag att kvinnor ofta är överutbildade för sina jobb. Så konstigt ändå att männen ändå fortfarande får högre lön än kvinnor som har samma yrke och arbetsuppgifter.

Ja, nej, jag vet inte vad jag ska säga eller komma fram till. Men lite förvånad blev jag ändå över tonen på inläggen i diskussionsforumet. Och så kan vi återigen konstatera att om ens namn råkar sluta på bokstaven "a" (à la Margareta, min kön- och identiteslärare på gymnasiet) kan man räkna med att få kämpa lite mer för framgång och rättvisa. Eller nåt.

Det här blev längre än planerat. Jag ber om ursäkt för det och tackar för mig.

Överraskning

När en inte ont anande Cissi gick från jobbet till bussen igår möttes hon av ett rosaklätt pack. Med ögonbindel på kidnappades hon, och efter en svajig taxifärd blev hon inknuffad i ett badrum. Där fick hon duscha och fixa till sig, och sen klä sig i en rosa outfit som väntade på henne. När hon kom ut ur badrummet möttes hon av en lägenhet som var helt rosapyntad. Kvällen firades med glassdrinkar, god mat, rosa tårta, spel och lekar, öl- och ciderfiskedamm, med mera med mera.

Trevlig tillställning för vår Cissi som snart ska förlova sig =)

Sugen!

Är helt otroligt sugen på att beställa hem en hel massa mönster, främst på klänningar. Här hos föräldrarna finns ju faktiskt en symaskin. Jag vill sy en balklänning! Har hittat en massa mönster, bland annat från Vogue och Butterick, men de kostar ungefär 100 kronor styck och dessutom måste man ju köpa tyg och grejer.

Ååh vilket pysselsug jag har!

Vill även köpa ett sånt där photopearl-set, men klädmönster lockar trots allt lite mer.

Galen

Men söt.



Bilden hittade jag på Kaspians fotoblogg.

Hemma

När jag kom från Uppsala var huset tomt. Mor och far var på kryssning, och syster på jobbet. Direkt när jag kom in möttes jag av en lapp på köksbordet.


Jag förstod inte alls, jag såg inga jordgubbar, bordet framför mig var tomt. Kanske var det en gammal lapp helt enkelt?
När jag lite senare råkade titta mot diskbänken förstod jag.