Ledig måndag/släktkrönika

Harmonisk och svettig stod jag i solen och plockade vinbär efter vinbär. Röda tre timmar, svarta tre timmar, och så lite krusbär på det hela. Det enda som störde i lugnet var en och annan envis fluga som ville göra intrång i mina öron. När farmor kom ut för att hänga tvätt på linan mellan uggleträdet och det gamla gungträdet blev hon förvånad att se mig kvar vid vinbären. Jag förklarade att jag gillar att göra klar en sak, även om det innebär att plocka bär från nio till fem en dag. Sedan började vi prata om farfar som rensade i jordgubbslandet då han fått arbetslusten tillbaka efter att ha mått dåligt och varit liggande några dagar. Från det ena till det andra kom vi in på ålder, vilket osökt ledde mig in på damen på 105 bast jag går till i jobbet. Sedan började vi prata om farmor och farfar, som är 77 respektive 82 år. Farmor berättade att farfars mamma blev 92, så han har att brås på, medan hennes egen biologiska mamma bara blev 40, "så jag skulle vara död för länge sen". Farmor är född i Estland, men kom till Sverige med ett missionärspar när hon var liten, och det var dem hon växte upp med.
Jag undrade om inte hennes mamma måste ha varit sjuk då hon dog så ung, varpå farmor svarade att hon var knäpp, "precis som jag, hähä!". Men sedan fortsatte hon att berätta att i samband med kriget skulle hennes ena syster gå med boskap från Estland till Ryssland och att hennes bror skickades ut i kriget. Hennes mamma blev då så orolig att hon slutade äta.
Lite försynt undrade jag hur det gick med syskonen, var mammans oro befogad?
"Ja, hon kom tillbaka. Men min bror, Sergej, han stupade ju. Han var min enda bror."

Jag har det så bra, jag har ingenting att klaga på. Och återigen måste jag betona det intressanta i det förflutna: personerna som levde förr, deras upplevelser, känslor, tankar och värld, har hjälp till att forma det som är världen och verkligheten idag, de har gjort det möjligt för mig att finnas till, de är mitt arv. Sjukt intressant.