En vanlig dag på jobbet

Det finns så många rara, roliga, tuffa, käcka, söta (osv osv) filurer jag träffar på jobbet om dagarna, och ibland inser man hur mycket man (då menar jag hemtjänsten i stort) betyder för dessa människor - framförallt för dem som lever ensamma, så klart.

Jag får ta emot så mycket tacksamhet, beröm, komplimanger och snällheter om dagarna att det nästan blir fånigt - men bara nästan. Underbara, starka människor som kämpar på och ser ljust på livet trots ålderdom och/eller obotbara sjukdomar.

Jag önskar att jag i framtiden hittar samma styrka och godhet i mig själv.

Ungefärligt utdrag ur en matlådelämning idag:
(tilläggas bör kanske att det var första gången jag gick till denna dam, att hon nyss börjat få hemtjänst, och sades ogilla tanken på att ha främmande människor i lägenheten)

Jag: Hej, här kommer jag med lunchen.
Dam: Ja, åh, hej, ÅH, vad bra, men, NEJ, inte behöver du ta av dig skorna, här är inte städat varje dag inte! Vad är det för gott idag då?
Jag: Det är köttfärsbiffar...
Dam: Nejmen ÅH, så glad och pigg du är! Vad LYCKLIG du är som är så glad och pigg! ÄR du inte lycklig?
Jag: Ja, jo, det är jag faktiskt.
Dam: Ja, DET ska du vara, så härligt. Jag är inte lika pigg. Men jag är inte sjuk längre. Jag var sjuk, jättesjuk, men nu är det lite bättre.
Jag: Ja men det var härligt att höra.
Dam: Jaa, bättre nu. Nämen OJ vilka vita tänder du har! ÄR dom dina egna?
Jag: Jaa, det är dom allt.
Dam: Så vita och fina... ÄR du inte glad att ha så fina tänder?
Jag: Joo...
Dam: Ja, DET ska du vara! ÄR du inte glad? Så fina. Jag hade fina tänder som du när jag var ung, men sen när jag fått barn så PLOPP lossnade dom.
Jag: Då tänker jag inte skaffa barn!
Dam: Det kommer ändå ska du se, det kommer ändå!
Jag: Vill du att jag hjälper dig lägga upp maten på en tallrik?
Dam: Mmm... va?
Jag: TALLRIK?
Dam: Nej! Det gör jag själv, SÅ gammal är jag inte!
Jag: Hahaha. (Ett äkta skratt bör tilläggas, det ser så ironiskt ut när det skrivs.)
Dam: Jamen du ÄR ju för rar! Tack så jättemycket! Är jag den sista som får mat?
Jag: Ja, det är du.
Dam: Ja, för ibland är jag först. Ja men det VAR ju för bussigt att du kom med maten! Det är min dotter som har ordnat så att jag får mat. VAD ska jag nu ha spisen till? Var jag den sista som fick mat idag?
Jag: Ja, du var den sista, nu är matväskorna tomma.
Dam: Ska du gå HEM nu?
Jag: Nej, nu ska jag göra lite annat innan jag slutar.
Dam: Jaså, jaha, ja, nejmen OOOOH så mycket packning du har med dig!
Jag: Ja, det är regnkläder och så. Jag promenerar på jobbet istället för att åka bil.
Dam: Ja men TÄNK så smal du kommer bli! Det är JÄTTEBRA att promenera! Men nej nu måste du gå, men TACK för pratstunden! HA det bra, du ÄR ju för rar (klappar händerna frenetiskt), tack tack tack (stänger dörren).

Kan man annat än le? Och detta samtal utspelades med någon jag trodde skulle vara antingen rädd eller arg, och ovillig att låta mig komma in. Jag fick tom några kramar under samtalets gång.

Fram för mindre oönskad ensamhet i samhället!