Mitt dumma nöt

Ibland vill jag bara slå mig själv i huvudet med en bok eller något annat tungt tillhygge. Detta inträffar bland annat efter diverse val där jag valt att avstå från att rösta eller helt enkelt röstat fel, för att jag trott att min egen röst inte påverkar eller för att jag trott att utgången varit säker redan från början.

I förra riksdagsvalet röstade jag på ett litet, obetydligt parti med förhoppningen att de skulle nå 4%-gränsen och få möjlighet att påverka inom sitt specifika fält, ungefär som miljöpartiet. Nu leder moderaterna landet och jag bär det på mina axlar och tar nästan på mig fullt ansvar för detta eftersom jag trodde att sossarna skulle vinna, och att jag bara ändrade om lite bland de övriga.

Idag var det lanskap på nationen. Jag var där en snabbis innan min förkylning sa till mig att gå hem. Jag hann vara med på ett val, där min nya redaktörskollega skulle väljas. Valet stod mellan min vän som kom till nationen samtidigt som jag och var klubbverkare tillsammans med mig, och en som kom ny till nationen den här terminen och ännu inte innehaft något ämbete. Av nån dum anledning blev jag sådär velig, eftersom jag tycker synd om den jag tror inte kommer bli vald - i det här fallet nykomlingen. På nationen brukar främst de som haft andra ämbeten väljas till fotograf, redaktör mm, och framförallt brukar det ses som en inkörsport om man tidigare varit klubbverkare.

Hur som helst, ni anar vart det leder. Jag röstade blankt.

Sen gick jag hem för att snörvla och äckla mig ifred. Någon timme senare fick jag veta att nykomlingen blivit vald. Ah, mitt fel! Varför tror man att utgången är viss? Varför tror man att ens egen röst inte spelar någon roll? Usch så dumt.

Det var ju dessutom jag som tjatade på min vän att ställa upp. Och vi har pratat om hur vi vill jobba med tidningen och så... Nej, usch!

Var mina axlar tidigare tyngda av vilka som styr Sverige är de nu ytterligare tyngda.