Ett år senare

För nästan två månader sedan blev jag krossad. Förstörd, förnedrad, sviken och sårad så att hjärtat gick sönder och själen värkte. Världen rasade runt om mig, eller om det var jag som rasade. Världens minsta, ihopkrupen på marken. Smärta. Oförmögen att äta, att umgås, att göra någonting.

Oförmögen att göra ingenting.

Att bli sviken och bedragen, av den man litar mest på. Den man älskar av hela sitt hjärta och är villig att göra allt för.

Den man inte kan föreställa sig livet utan.

Vi tittade på soffor till vår gemensamma lägenhet vi skulle få till sommaren.
- Jag älskar dig, du är mitt allt! sa du en natt då vi hade bråkat.

Några veckor senare var någon annan ditt allt, men du vågade inte erkänna det för mig. Medan jag bodde hos dig träffade du henne i smyg. På dagen låg du i din säng och hade hennes huvud på din mage, på kvällen låg du i samma säng med mig på din arm. Och hela tiden hävdade du att allt var bra, att jag inte behövde känna mig hotad av henne. Ni var bara vänner.

(En vänskap du smög med. Min magkänsla visste det redan från början. Magkänslor kan man inte lura.)

Krossad.

Trasig och sårad så att jag trodde att jag aldrig skulle bli hel igen. Varje gång jag långsamt började resa mig upp slog du omkull mig igen. Sparkade på mig. Jag väntade på det sista slaget, det som skulle få mig att sluta vara. För slagen verkade ju aldrig sluta. Lögn efter lögn. Respektlösheten, kylan. Hur kunde du älska mig en månad och behandla mig med sådant hat nästa? När den enda som hade befogenhet att hata, vara elak och arg var jag.

Jag som var upptagen med att försöka överleva.
Överleva och förstå.

Vi älskar inte varandra. Vi ska inte flytta ihop i sommar. Vi ska inte ha barn om tre år. Vi kommer inte dela varandras liv. Vi kommer inte ha fler kittelkrig. Vi kommer inte dela fler kyssar. Förstå. Det är ingen dröm att vakna upp ur. Det är sanningen. Vi är inte vi längre.

Sorgen gick slutligen över i ilska. Befriande känsla! Tomheten jag var rädd för uteblev till viss del, varje dag fylls med så mycket annat.

Jag blev påmind om min blogg igår. När jag nu tittat igenom den väcks många minnen. För ett år sedan övervägde jag att göra slut på grund av obalansen i förhållandet. Om du bara hade släppt mig fri då! Istället för att övertyga och lugna mig. Då hade smällen inte blivit lika hård. Då hade jag inte kommit till den fas där jag till slut kände mig fullständigt trygg i oss och litade fullkomligt på dig. Hade du släppt mig fri redan då skulle mitt hjärta inte ha gått sönder lika mycket. Du borde ha känt efter redan för ett år sedan. Då hade vi sluppit lögnerna, Henne, och att kapa alla band.

Jag avskyr dig nu, men du var ändå en viktig del av mitt liv. Du gav mig inget val, och det vet du. Det här var vad du ville, att vi helt skulle raderas ur varandras liv.

Efter det som hänt, och fortsätter hända, gör jag det med en suck av lättnad.

But you owe me a heart.