Ska nog bege mig till en kursare för att titta på schlager. Egentligen vill jag nog vara hemma och ta det lugnt, men rummet ger mig klaustrofobi och ensamhet ger mig ångest - även om jag någonstans vill vara själv. Invecklat. Förstår inte riktigt själv. En sväng förbi lite glada själar är nog ett bra alternativ!
Igår råkade fredagslyx, som vanligt, leda till en helkväll. Lite förfest med didgeridoo och näverlur innan ÖG, sen svängde jag och M förbi O'Learys där Cs band spelade. Efter det mötte jag upp de andra igen på Bryggan - något som inte kändes helt lätt. Det var där vi träffades. Jag hade gärna låtit det vara det stället, det man kunde minnas hela livet. "Det var där vi började bli vi." Men mer akut svårt igår var att jag knappt vågade gå dit, av rädsla för att han skulle vara där. Det är lättare att helt förlora den man håller mest av om man aldrig behöver eller kan träffas igen. Då kan man nästan låtsas att det aldrig varit. Att det var en fantasi. Men att se honom, han som valt bort mig och gått vidare... Det kommer förstås gå med tiden, men inte än. Jag skulle vara tvungen att gå därifrån. Han har vunnit det mesta, han skulle vinna även den "striden".
Jag skulle vara den som återigen slutade ihopkrupen i tårar.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar