Ibland

Ibland påminns jag om sådant jag saknar. Som inte längre är en del av mitt liv, men ändå en bit av den person jag hittills blivit. Det kan skära till i bröstet, hjärtat hoppar över ett slag och allt stannar upp en stund. Mellan två tider. Förr och nu. Men det är inte av ondo. Det som någon gång varit en stor del av mitt liv kommer alltid ha någon form av betydelse. Så länge jag är jag. Eftersom det är en del av mig. Jag tänkte nyss på hur jobbigt och sorgligt det känns med personer som utan att jag själv har valt det inte längre kan vara en del av mitt liv, mer än som just en del av mitt förflutna som har hjälpt till att forma mig. Men, egentligen. Om man inte hade något att sakna... vilket tomt liv! Och vad lite människorna runt om måste ha betytt. Så... ensamt, tomt. Hellre känna saknad. Saknad är fint. Saknad innebär att man har levt. Och känt. De människor som någon gång har betytt något för mig kommer alltid finnas där, som skimrande minnen. Finare än diamanter.