Fucking A

Jag fick A på b-uppsatsen! Mitt första A! Jag brukar mest få B:n, och nåt C ibland. Härligt! Så återstår frågan; är jag smartare än jag tror, eller dummare än vad läraren tror? :)

Imorgon blir det utflykt till Furuviksparken. Jag ska upp om typ 6 timmar. Gonatt.

Ingen liten lort

Jag gjorde nyss något som jag tycker är läskigt, på mer än ett sätt. Nu efteråt känner jag mig fnissig och modig, och hoppas verkligen på ett positivt mottagande. Hihi!

Imorgon är det uppsatsventilering 11-18. Det kommer bli en lång dag. Den blir inte direkt kortare av att jag inte alls har orkat förbereda nåt idag, så att jag istället kommer få göra det tidigt imorn. Jag ska gå igenom vad jag ska säga om uppsatsen jag opponerar på, dvs sammanfatta innehållet samt komma med frågor och konstruktiv kritik. Dessutom ska jag läsa min egen uppsats, se vad det egentligen är för smörja jag skrivit och hitta fel att peka ut själv innan min opponent gör det. Förutom det ska jag läsa en annan persons uppsats och ha någon extra fråga eller kommentar redo till den. Visst ja, jag ska läsa igenom och korrigera min tvåsidiga observation också. Ja hörni, gå upp... klockan 6 kanske? Haha.

På kvällen blir det Clap to This!, och sen får jag träffa N som jag saknar.

Snart sommar, nästan där! Men en sak i taget...

Jag älskar syrener. Doftar barndom och sommar.

En uppsats föds. Eller kanske ett litet monster?

Igår hittade jag världens fräsigaste strumpor i min låda. Vem har jag fått dom av? Jag blev rädd varje gång jag såg mina fötter, men varma var dom.

Ibland försöker jag göra något åt min ekonomi. Det har hittills inte fungerat. Jag får klara mig utan en ny dator ett tag till.

Tom i huvudet

Nyss hemkommen från antagningsprovet. Det var väldigt många där, det hade jag inte riktigt räknat med. Alla verkade så vuxna och smarta, många till och med klädde sig som bibliotekarier. Usch, det var ett svårt prov. Men jag svarade på alla frågor för engelsk läsförståelse, även om jag chansade på några och det var en fråga jag inte alls förstod. Och så skrev jag lite babbel på skrivdelen, om jag fattat det rätt var det inte innehållet utan den skriftliga förmågan som testades där. Usch, nu känner jag mig helt tom i huvudet, avtrubbad.

På vägen hem började det blåsa tokmycket. På ICA sprang jag in i T, men när jag hämtade mjölk glömde jag bort att han var där så jag bara gick och betalade och gick hem. Snacka om att vara med. Den sista sträckan hem började det även regna, och då var min motståndskraft lika med noll. Därför är jag nu månadsdonerare till Greenpeace. Så kan det gå.

Förresten var det nån som hade rivit ner mina omsorgsfullt upptejpade arga lappar i köket igår. Ska jag tolka det som en krigsförklaring? Eller som att dom förstått mitt (mina) budskap och hädanefter kommer lyda min vilja (dvs stoppa upp nåt där bak och sen slicka av detta något.. nä, det var inte nåt sånt jag skrev)?

Mord i sinne

Det är imponerande, på ett mycket sorgligt sätt, hur efterblivna vissa så kallade vuxna människor kan vara när det gäller ett kök. Disk från förra veckan står framme, disktrasan ligger oftast i sagda disk, matrester fyller diskhon så att det blir stopp och luktar skit, spisen är ständigt täckt av matreser och skvätt... Det bär mig emot något så fruktansvärt att ta hand om andras skit! Det är en sak när det rör sig om barn eller pensionärer, men jämnåriga?! Så jävla äckligt och irriterande, man undviker ju nästan köket vissa perioder. Nu har jag ändå rensat diskhon som varit fylld i några dagar, samt skrivit fyra(!) arga lappar.

Jag bor med svin, eller kanske imbeciller. Svin får man döda för det ger kött, men hur är det med imbeciller?

Helgen blev fin. Det finns saker som är lika mycket värda som en bal på slottet.

Plugg

Jag läser i Man borde vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd av Lissa Nordin. Bra bok, den skulle jag lätt kunna läsa utan att det var uppsatsrelaterat! Just nu handlar det om hur det är svårt att hitta kärlek i det alltför välbekanta, och det här citatet är ju underbart:

Jaha, så ska man liksom flirta då. Ja hej, jag heter... ja, det vet dom redan. Jag bor... ja, det vet dom också. Jag jobbar... ja, det vet dom förstås med. Så det brukar sluta med att vi pratar fiske. (Nordin 2007; 127)

Nattliv

Idag är det tomt i huvudet. Grått ute. Skola om några timmar, hoppas det går smärtfritt. Vem vet, jag kanske till och med lär mig nåt vettigt och inte tycker att det är slöseri med tid.

Inatt blev jag jagad av en medeltida riddare på häst, men hann precis bli insläppt genom altandörren av mamma innan han hann ifatt. Mamma var märkligt lugn, jag skrek i panik på hjälp och att jag blev jagad och hon sa "Jaha vad är det med det då?". Ungefär som när man får panik över en spindel och hon lugnt tar den i handen och släpper ut den.

Sen styrde jag ett stort skepp, tillsammans med min gamla backpackerkompis. Höga vågor och suspekta hinder.

Nattens höjdpunkt var nog när jag var på ett rymdskepp. Vi cruisade runt i rymden, firade nyår (genom att se fyrverkerier vid Fyrisån på en tv-skärm) och landade och lyfte på olika planeter. Istället för att åka tillbaka till jorden bestämde jag att vi skulle försöka rädda en tjej på en annan planet, för även om det var att riskera hela besättningens liv skulle det vara värre för oss att överleva utan henne. Nobelt.

N var med, och Brad Pitt/Johnny Depp, jag var höjdrädd, och Ns vän M var med och pratade jättemycket. Jag blev glad och insåg att det betydde att jag var accepterad i vänskapskretsen.

Oanade förmågor

För ett tag sedan blev jag påmind om att alla som inte skulle på distanskursens inneträff i Gävle skulle maila och berätta det. Jag tänkte att det ska jag verkligen göra. Sen på natten drömde jag att ingen kom på träffen och att de som höll i den var ledsna. Sen skrev jag hemtenta och glömde att avanmäla mig. Nu har vi fått ett meddelande från läraren där vi får veta att ingen kom. Ingen alls. Utan att meddela det. Läraren skrev att hon och gästföreläsaren kände sig väldigt besvikna och ledsna när ingen dök upp. Sanndröm!

Ojdå

Jag borde äta middag. Eller först laga den. Varför försvinner dagarna så fort?

Minnen (både kroppsliga och sinnliga)

Nattliga bravader inkluderande alkohol, en lekplats och en longboard har lämnat tydliga spår på min ack så bräckliga lekamen i form av bland annat blåmärken och skrapsår...

Plötsligt känner jag mig som förflyttad till en tid då vår vänskap var så stark och vi var varandras allt, då 50-timmars arbetsveckor på en instängd fabrik varvades med helger fyllda av fester, kläder, lekplatser och dumheter. Då telefonen gick varm och tiden aldrig räckte till för det som ville sägas. Efterfester med ställa-upp-hångel och morotsbongar. Även nattliga vilsegångar, höga klackar, bakismat och en nymfparakits operatongångar flimrar förbi i minnet. Och så ständigt dessa lekplatser. Inte bara lekplatser förresten, alla former av kundvagnar eller andra föremål med hjul användes flitigt. Jag klarar mig utan tonårsångesten, finnarna, klädhysterin med nya plagg till varje utgång och framförallt klarar jag mig utan de ofta ganska underliga efterfesterna. Lekplatserna däremot, dom saknar jag. En varmare telefonlinje vore förmodligen inte så dumt heller.

Tillbaka

Saker har ibland en förmåga att lösa sig på ett bra sätt. Jag klagar verkligen inte på det, utan tar full fart framåt och hoppas att en balans är närmare nu än förut. Viljan och känslorna finns ju, det enda man kan göra är att vara ärlig och uppriktig både med det som känns bra och det som känns mindre bra. Antar jag? Och det är kanske inte så bara. Man kanske till och med kan komma väldigt långt på det.

Jag sitter i mitt syrendoftande men alltför mörka rum och delar min uppmärksamhet mellan uppsatsjobb, musik och internet. Är det det som kallas att ha flera bollar i luften? Jag känner mig nöjd med mitt uppsatsämne än så länge; det jag läser är intressant! Så känner man ju inte med allt plugg direkt. Nu återstår respons från läraren via mail, eller så får jag vänta till grillningen under grupphandledningen imorn. Usch.

Något positivt

Jag plockade en bukett blommor till mig själv igårkväll. Lila syren. Luktar gott.

Så oerhört mycket inte okej! Inte okej nånstans. Jag är så arg och ledsen. Och sitter hemma ensam en hel helg utan nåt att göra - är jag oönskat sällskap kan man åtminstone berätta det för mig i god tid! Speciellt om man vet att mina vänner ofta är uppbokade långt i förväg. Promenad, film och ett lutisbesök var mitt fredagsnöje, som ett slag i magen. Jag vill slå och skrika men det blir bara tårar. För jag vet nånstans vad jag måste göra. Det krävs en rejäl förändring för att det här ska kännas bra igen, för att förtroendet ska komma tillbaka. Det är så mycket större än bara den här helgen, det är uttryck för så mycket mer. Och jag kan inte le och vara tuff och så himla okej med allting längre. För egentligen går jag sönder lite varje gång. Till slut går det inte att laga längre.

Lunch

Oj, det här blev en sen lunch. Kanske inte så konstigt att jag kände mig alldeles vimmelkantig i biblioteket. Trots det lyckades jag hitta ett gäng böcker till uppsatsen, alltid nåt. Skolkar för övrigt idag, orkar inte gå till lektionen och skämmas över att jag inte gjort nåt alls.

Ikväll blir det film och nåt gott. Och imorn plugg antar jag. Jag är fortfarande fruktansvärt upprörd märker jag, lycka till med pluggkoncentration då liksom. Borde försöka att inte vara ledsen eller bitter, men det är sjukt svårt. Känslomässigt för att jag känner mig oönskad och bortvald, logiskt för att jag anar att det här är ett problem som alltid kommer finnas och jag inte vet om jag orkar med det. Och den känslan gör ont i mig.