Så oerhört mycket inte okej! Inte okej nånstans. Jag är så arg och ledsen. Och sitter hemma ensam en hel helg utan nåt att göra - är jag oönskat sällskap kan man åtminstone berätta det för mig i god tid! Speciellt om man vet att mina vänner ofta är uppbokade långt i förväg. Promenad, film och ett lutisbesök var mitt fredagsnöje, som ett slag i magen. Jag vill slå och skrika men det blir bara tårar. För jag vet nånstans vad jag måste göra. Det krävs en rejäl förändring för att det här ska kännas bra igen, för att förtroendet ska komma tillbaka. Det är så mycket större än bara den här helgen, det är uttryck för så mycket mer. Och jag kan inte le och vara tuff och så himla okej med allting längre. För egentligen går jag sönder lite varje gång. Till slut går det inte att laga längre.