Tidig lördagsmorgon

Frukosten avklarad, snart ska jag bege mig på julklappsjakt med syster. Har inga idéer alls, men kanske hittar vi nåt bra!

Hade en mysig gårdag. Pluggade, följde med på brudklänningsprovning och firade sen köp av (en annan) klänning med lite flyx. Sen pysslade vi lite inför lussegasquen ikväll; slog in paket, klädde granen, gjorde snö(!) osv. Riktigt mysigt. Kvällen avslutades sen med pizza och Vänner uppe hos paret G. Och sen gick jag och la mig, själv, och påmindes om hur skönt det är att få vara just själv ibland. Måste bli bättre på det.

Måndag

Helgen flög förbi, som just helger brukar göra. Fredagskvällen slutade med bokläsning i ett skumbad, en tupplur framför tv:n, storhandling och plock. I lördags tittade jag förbi en vän som fyllt 25, trevligt folk, gott fika och bebisunderhållning erbjöds. Hem några timmar, sen öl och vin med några här innan vi gick ner till nationen för att se Daniel Adams-Ray spela. Se och se förresten, han var skitkort så jag såg honom knappt alls. Fick slänga en blick när han gick in i köket sen - nu har jag iallafall sett honom.

Gårdagen bestod av en ineffektiv förmiddag uppföljd av några timmar med Kaspian. Trots att jag fick läppen söndersparkad av sagda barn (av misstag, oroa er inte) var det svårt att inte le när han härjade runt. Jag lyckades fånga en del av hans fina orgelkonsert på film. Skruttunge.

... fick just sms av mor, som vill ha en önskelista. Ja, en sån ska jag väl orka åstadkomma ikväll? En önskelista, piffning av en födelsedagspresent som ska ges bort imorn innan Daniel Adams-Ray på Live, och nån form av middag. Ja, tametusan, det låter överkomligt!

Uppa

Sen sist:

Vernissage av vår utställning på Biotopia. Allting blev klart i god tid och vi lyckades klara oss på 10' kronor under budget. Som tack fick hela utställningsgruppen äta på Jay-Fu, graaaatis. 5,5 timmar spenderade vi där, med gemensam matorgasm.

Sportlovsaktiviteten Mysteriet på museet planerades och genomfördes på Gustavianum. Iklädd Stadsteaterns kläder och en framtidsstrumpa av aluminiumfolie lotsade jag runt barngrupper under två dagar. Stressigt, svettigt och väldigt roligt.

Följt med fina H till storstan för att hjälpa till att välja brudklänning. Fantastisk sak att få vara med på, och både jag och J blev aningens rörda när vi såg vår vän stå med brudklänning, slöja och ett stort leende.

Bondat med diverse folk, bland annat på damsupén. Fylla, borttappade (och efter hemgång även upphittade) nycklar och skönt folk leder lätt till förtroenden och blottanden.

Varit på höstblot i Lund över en helg. Även detta med H. Väldigt roligt med många nya ansikten. Kanske kommer några av dem återses på vårbalen här!

Blivit kär i Lovikka-Conversen och tittat på bilder av dem varje dag i några veckor. Dreglat och ibland behövt påminna mig själv om att jag faktiskt inte har råd. Eller plats.

Borde jag hitta på nåt med min lediga, oplanerade kväll?

Njä. Tror inte det. Lite sims, lite film, något gott. Duger finfint. Myser!

Vinterglans

Kom på mig själv med att sitta och läsa över axeln när han kollade sin mail. Scannade efter något som var fel. Men vad skulle det vara? Vilken avsändare? Jag vet att det är så fel. Han skulle inte göra så. Känner mig paranoid och galen.

Där står han, ständigt leende, ögonen tindrande av bus och känslor. Full av komplimanger, med mjuka snälla händer och kramar. Redo att göra allt för mig om jag bara tillåter det. Sprängfärdig av uppskattning, presenter och överraskningar. Hör det jag själv inte ens märker att jag uttrycker.

Ändå denna tvekan.

Ge sig in i något igen? Jag trivs ju själv. Myser i min fina härliga lägenhet, kämpar på med mastern, spenderar min fritid med vänner, nationen mm.

Vad sysslar jag med? (Letar fel. Överanalyserar. Provocerar. Velar)

... kanske är jag mest av allt rädd för att för sent inse att det inte är rätt. Rädd för att slösa bort någon annans tid, känslor och engagemang. Istället försöker jag hitta felen redan nu.

Det är liksom inte på samma sätt den här gången. Inte den där spänningen, pirret i magen eller den diskreta men ständigt närvarande oron - vad kommer han tycka, vill han träffa mig om han kan, kommer jag på nåt sätt bli ledsen av den kommande kvällen, etc.

Nu är det mer lugn, trygghet, värme. Vetskap om vad jag erbjuds, och att allt är på mina villkor, att även min vilja spelar stor roll.

Funderar på hur mycket som beror på mig själv. Vad jag tillåter mig själv att vilja, känna, tycka. Låter jag ens mig själv känna efter? Och - hur skiljer man på gott och ont pirr?

Velar från dag till dag. Saknar, längtar. Ses, får smått panik. Söker närhet, bryr mig, är förtjust och faller alltmer. Drar mig undan, provocerar och känner inte igen mig själv.

Det ofattbara

Jag förstår att de som känner mig har känt oro av de senaste inläggen. Det som har hänt är att när jag och H (tillika nationens 1Q) hängde i söndags fick hon ett samtal. En av våra klubbverkare tog sitt liv i helgen. På kvällen hade heltidsanställda, inspektor och nationsvän informerats. Vi hade ett långt möte där vi försökte planera rent praktiskt, vilket känns ganska absurt i en sån situation. Nationsvännen var en klippa och ett stort stöd, helt fantastiskt.

Igår startades en telefonkedja till alla ämbetsmän upp, där vi även informerade om att verksamheten skulle vara nere under dagen men att huset stod öppet. Några personer från våra vännationer hjälpte till med fika, filtar, lunch och annat praktiskt. Ljus var tända och fika framdukat. En kondoleansbok och ett foto på vår leende, förlorade vän.

Chock, sorg, ogreppbarhet. Frågor och skuldkänslor. Tårar, kramar och närhet. Oerhört fint att ha varandra i det ofattbara som hänt. Oändliga "Hur är det?" och sen insikten om ynkligheten i frågan, och maktlösheten då det inte finns så mycket annat att säga. För det är ju det vi undrar. Hur är det med dig? Hur går det? Kan jag hjälpa? Vad ska vi ta oss till, är detta sant?

Som avslutning på dagen gick de som ville till Domkyrkan för att tända ljus. En sån overklig upplevelse att se ett tjugotal ämbetsmän och vänner stå i en gråtande, tyst cirkel i skenet från de många tända ljusen.

Vi har tur som har varandra. Men det här är något som har skakat om oss i grunden, nationen kommer inte vara densamma. Bakom varje skämt och leende kommer nog ledsamma och svåra tankar gömma sig, länge. Jag önskar bara att han hade sett och förstått sin egen betydelse innan det var för sent.

Och för egen del känner jag att man tar så mycket för givet. Att man har all tid i världen att lära känna folk eller att visa uppskattning. Men man vet aldrig hur mycket tid som finns.

Med mörka ringar under uppsvällda ögon är det dags att dra igång en tung dag. Istället för sovmorgon, stadsteatern och sedan genrep på Gustavianum ska vi nu starta upp en telefonkedja till alla ämbetsmän på nationen. Verksamheten nedstängd, men huset öppet och välkommet. För de som behöver prata, med varandra eller prästerna. Eller bara behöver sällskap. Nånstans att ta vägen.

Hur lämnar man ett sådant här besked?

Känner mig alldeles tom. Varför? Sånt oerhört mörker man måste känna. Så djupt och svårt att man istället väljer det eviga.

Så lite tid. Det finns så lite tid.

So please be kind if I'm a mess.

Grisen gal i granens topp

Jag är trött och seg och slut efter en heldag. Och en helhelg. Jobbade uthyrning, diskade efter middag för 160 personer. Seg seg seg. Utställningen tog musten ur mig förra veckan. Tankar tar min must denna. Och uppsatsen, och höstlovsaktivitetsplanerandet för Gustavianum, och nationen... och försöken att däremellan vara social. Och imorn ska jag först ha handledarmöte och sen jobba med masteruppsatsen. Sen jobba. Sen gå på bio! Det sista är ju socialt och roligt, bra!

Uppfylld av höstsolen och alla sprakande löv.

Prat med tryckeriet, snart är det mesta inskickat. Utställningens invigning närmar sig! Gruppsamarbeten som sätter samarbetsförmågan på prov.

Mötte min fd-s mamma förra veckan, fantastiskt fin person som jag saknar och alltid kommer ha fina minnen av. Som skickade ett så fint och omtänksamt sms efter att det tagit slut, några varma ord som jag alltid kommer minnas ordagrant och bevara i minne och hjärta. Förhoppningsvis finns det någon annan lika underbar familj som väntar på att bli en del av mitt liv. Och det är ju faktiskt inte familjen man är tillsammans med, även om den också är viktig. Kanske kan en större kärlek väga upp en mindre "bra" familj.

Ständigt frusen och invirad i en filt eller flera lager kläder. Hittade en finfin vinterjacka igår, kostar 2200. Kommer inte bli min. Lyckades däremot hitta massor av fina kläder till G. Jag blev lovad provision; en bulle för varje plagg jag hittat åt honom. Jag tänkte försöka vara jävlig och ha dem ständigt innestående. Ringa när jag ska fika med nån annan och begära att han kommer och pröjsar en bulle.

Blev nyss nostalgisk. Kom att tänka på ett foto, som är taget 2006 och alltså inte finns på nån av mina nuvarande datorer. Är väl på nån skiva nånstans. Fick leta mig tillbaka till mitt gamla bilddagbokenkonto och kika där, fastnade sedan och tittade igenom bilder från 2006 till 2008. Fint.

Undrar hur människor kan fungera så olika. Hur vissa kan gå vidare så snabbt och lätt, medan andra - den kategorin jag hör till - hemsöks av tankar och funderingar så mycket längre. Hur jag när saker nu börjar anas eller hända tänker tillbaka. På honom, oss, henne, dom. Mer än ett halvår senare. Medan han verkade gå vidare utan några tankar alls. Jag önskar att jag tänkte mindre. Tänkte och kände mindre. Rent allmänt. Saker är nog lättare då. Då kan man stampa igenom livet och skövla både sin omgivning och sig själv, utan att tappa fokus på sin egen stig. Medan mina stigar leder lite här och var, snårar sig och fäller mig. Men alla stigar leder fram. Jag går ju också framåt, ständigt och ofrånkomligt. Framåt och uppåt på så många olika sätt. Jag gör det bara med sån väldig eftertanke. Kanske för att jag vet hur lätt stigar kan leda mig vilse?

Är omväxlande arg och ledsen, stressad, glad och uppåt. Idag mest ensamhetskrävande. Jag vill vara för mig själv, samla mig. Vet fortfarande varken ut eller in. Återigen den där blandningen av nytt och okänt som blandas med förgångna tankar och minnen. Jag undrar om jag vill vara själv på mer än ett sätt. Jag trivs ju så oerhört bra just nu. Själv. Men som H sa, jag kan inte jämföra med det som var innan, för inga människor är lika. Inga samspel är lika.

Åh. Äh. Blä. Jag blir inte klok på nånting.

Men när det har att göra med andra människor måste man vara klok. För jag vill inte bli en skogsskövlare.

Fina grejer

http://www.madebyhanna.se/MadeByHanna/Made_by_Hanna/Made_by_Hanna.html

Fina grejer av en fin person!

Veckan

Två. Två samtal, väldigt lika men samtidigt olika. Med en harkling, nervös blick, obekväm stämning och sedan ett blottande. Två samtal. Det första, med "negativt" besked, lämnade mig i det närmaste opåverkad. Det andra, "positiva", skakade om mig i själen och fick mig att efteråt fälla några tårar. Människors påverkan, inverkan. Mina tankar, funderingar och rädslor.

Det första, som togs emot med ett förstående leende och inte så många fler tankar. Det andra... djup respekt och närhet, livrädd för att göra fel. Att såra eller bli sårad.

Arla

Jag gick upp 6.20 för att hinna ut och fota soluppgången. I minusgrader stampade jag runt på en frostig åker för att hålla värmen. Tårna riskerade att ramla av, näsan likaså. En timme gick jag runt. Och så var det världens kanske minst dramatiska soluppgång ever. Onödigt. Blir till att sova lunch idag!

Nu är jag så upprörd att jag behöver göra mig en nattamacka.

Och självklart kan man inte motstå, trots de i princip oundvikliga riskerna att få hjärtat söndertrasat. För man vet inte förrän man provat. Och man ångrar bara det man inte gjort. Sägs det ju.

Pinsamma SMS

Jag ligger hopkurad under en filt i soffan hos föräldrarna. TV:n står på, väggklockan tickar, Tusse sover snusandes bredvid. Föräldrarna gör... nånting, i den blivande vinterträdgården. Det är nåt med det nylagda klinkergolvet.

För att mysa till det till max började jag läsa i en bok på tv-bordet, Pinsamma SMS. Det är ju en kul idé, och vissa är lustiga. Men skrämmande många göra mig bara olustig till mods. Ett flertal är bara onödiga elakheter, och många är sms som varit menade till en älskare/älskarinna men kommit till maken/frun av misstag. Är det vanligt? Är det roligt? Otrohet och snuskiga sms till andra, är det kärlek? Är det det man ger sig in i? En värld där hälften av alla äktenskap slutar i skilsmässor. Inte konstigt att man blir rädd. Varför finns kärleken inte längre? Varför är otrohet och skilsmässor så självklart?

Är det nån idé att alls ge sig in i det hela igen?

Å andra sidan, finns det något sätt att mostå?

Kan man någonsin leva fullt ut, älska fullt ut, när rädslan och oddsen alltid finns i bakhuvudet? När andra människors olycka - bedragna och att få veta det via felskickade sexiga sms - fungerar som underhållning? Hur kan sånt vara roligt? Usch, jag ryser.

H agerar alltid kärlekscoach, och sa till mig senast idag att jag måste våga chansa, att jag måste tro på kärleken och att någon jag träffar kan vara mannen i mitt liv. Att jag måste prova. Men statistiskt sett känns det inte hållbart. Jag vill inte få ett sånt sms i framtiden. Jag vill aldrig aldrig aldrig någonsin behöva känna att den jag är med träffar någon annan. Aldrig. Aldrig mer vill jag bli bortvald och maktlös behöva stå och se på när känslorna vänds mot någon annan och de inleder ett förhållande.

Jag ska vara helt ärlig. Jag känner absolut inget för min man längre. I morgon kan vi träffas, då går han i skolan. Vill verkligen göra något snuskigt med dig :)

eller

Jag vill också vara med dig hela tiden. Och jag kommer att ta ut skilsmässa, men inte just nu. Det är inte läge för det. Det kommer att knäcka honom totalt.

Nu kom mamma förbi och uttryckte liknande besvikelse över boken. De är ju bara elaka i den. Några få sms är roligt pinsamma, men resten är inget som får mig varken att le eller att vilja läsa mer. Usch. Elaka, elaka människor!

Forna tiders spöke

Det förflutna blir så närvarande när man rör sig framåt. I både drömmar och tankar dyker det upp. För att det här är en brytningspunkt? För att gå vidare? Eller för att väga det nya mot det gamla? Kanske kan man på så sätt hjälpa till att besluta något? Tiden får utvisa.

Nu är min cheesecake färdig! Dags att sova... imorgon väntar möten 10-19. Det ska bli roligt. Kanske det roligaste nånsin. Eller segt.

Ibland

Ibland påminns jag om sådant jag saknar. Som inte längre är en del av mitt liv, men ändå en bit av den person jag hittills blivit. Det kan skära till i bröstet, hjärtat hoppar över ett slag och allt stannar upp en stund. Mellan två tider. Förr och nu. Men det är inte av ondo. Det som någon gång varit en stor del av mitt liv kommer alltid ha någon form av betydelse. Så länge jag är jag. Eftersom det är en del av mig. Jag tänkte nyss på hur jobbigt och sorgligt det känns med personer som utan att jag själv har valt det inte längre kan vara en del av mitt liv, mer än som just en del av mitt förflutna som har hjälpt till att forma mig. Men, egentligen. Om man inte hade något att sakna... vilket tomt liv! Och vad lite människorna runt om måste ha betytt. Så... ensamt, tomt. Hellre känna saknad. Saknad är fint. Saknad innebär att man har levt. Och känt. De människor som någon gång har betytt något för mig kommer alltid finnas där, som skimrande minnen. Finare än diamanter.

För övrigt

vet jag knappt vad som händer längre. Vad jag själv gör eller vad som händer runt om. Ganska skönt ändå. Glider liksom med. Tar ingenting alltför allvarligt, orkar inte tänka, fundera, undra, planera. Bara är. Rent allmänt alltså. Till många andras stora förtret. Men så är det. Fint.

Dessutom har jag helt tappat tålamodet. Har blivit ombedd att behärska mig när jag under ett möte förra veckan blev lite FÖR mycket möteshitler. Men jag orkar inte med obetydligt skitsnack. Sånt vill jag ta när jag är ledig, och har tid. Då vill jag gärna höra om illern på Stora Torget, någons uppväxthistoria fram till 65 års ålder, om vilka hemorter i Jämtland som är bäst osv. Då, när jag kanske t.o.m. bedövat mig med lite alkohol. Då är jag all ears, välkomna.

Det är rätt najs faktiskt att bli arg. Jag har mycket ilska insparat tror jag, som nu börjar pysa ut allt oftare. Skönt. Minskar på de inre spänningarna och oron som annars lätt kan uppstå. Jag har lärt mig mycket det senaste året. Najs.