Nu är klockan snart halv midnatt, och det börjar bli dags att sova. Morgondagen bör innehålla pilates (alternativt arerobics om träningsvärken inte lättat), ikea, och alternativ kräftskiva hos Cecilia på kvällen. Goda chanser att bli en bra dag med andra ord!
Det stora molnet på himlen är väl ekonomin. Gymmet ska betalas, räkningar har betalats, kurslitteratur ska införskaffas, och mitt rum ska räddas. Ska sätta mig ner och kolla vad jag kan skjuta upp att köpa. Tills vidare väntar jag på att "få" pengar av csn och att hitta ett extrajobb.
tisdag, augusti 28, 2007
Funderingar
När terminen som klubbverkare närmade sig sitt slut var frågan vilket ämbete man skulle ha efter sommaren. Även jag ville ha ett ämbete, självklart. Men varför, undrar jag nu? Förmodligen var det bara en trygghetskänsla, men är det verkligen en känsla jag gillar och mår bra av? Jag tycker nationen är toppen, men samtidigt finns det mycket med den som känns lågt. För min del finns det lite för mycket attityd, lite för mycket uppbröstande, lite för mycket överkörning. Och ett genomgående tema verkar även vara detta att vissa människor (nej jag syftar inte på mig själv) jobbar häcken av sig, tar på sig andras uppgifter utöver sina egna, och får ändå ingen som helst cred. Istället är det dom med taskig (tuff?) attityd som får all strålglans.
"Den som skriker högst får stå i c-bar."
Kanske gick det upp för mig för att jag varit hemma över sommaren. Umgåtts med de vänner som jag faktiskt hållit fast vid av en anledning. De får mig att må bra, och jag bryr mig om dem och gör vad jag kan för att de ska må bra. De ställer upp för mig och jag ställer upp för dem.
Självklart finns folk här i Uppsala som jag bryr mig väldigt mycket om. Frågan är väl kanske om jag ska bry mig lite mindre om vissa? Folk som ger mig mer negativt än positivt. Som inte lyfter upp mig. Som får mig att må dåligt snarare än bra. Helt enkelt lägga lite mer krut på människor och saker som får mig att må bra, och bry mig lite mindre om allt annat.
Och varför engagerar jag mig i allt jag stöter på? Människor, jobb, nationen, musiken...? Och varför väljer jag ofta att engagera mig för sånt det inte går så bra för? Då syftar jag mest på aktiviteter, och då jag känner att jag måste hjälpa till att förbättra, rädda. Istället för att bara, ptja, jag vet inte, roa mig.
Något jag ångrar med förra terminen är att jag ägnade för lite tid åt mina kursare. Underbara människor som man har roligt med och kan vara avslappnad runt. Mer krut på kursare den här terminen kanske!
"Den som skriker högst får stå i c-bar."
Kanske gick det upp för mig för att jag varit hemma över sommaren. Umgåtts med de vänner som jag faktiskt hållit fast vid av en anledning. De får mig att må bra, och jag bryr mig om dem och gör vad jag kan för att de ska må bra. De ställer upp för mig och jag ställer upp för dem.
Självklart finns folk här i Uppsala som jag bryr mig väldigt mycket om. Frågan är väl kanske om jag ska bry mig lite mindre om vissa? Folk som ger mig mer negativt än positivt. Som inte lyfter upp mig. Som får mig att må dåligt snarare än bra. Helt enkelt lägga lite mer krut på människor och saker som får mig att må bra, och bry mig lite mindre om allt annat.
Och varför engagerar jag mig i allt jag stöter på? Människor, jobb, nationen, musiken...? Och varför väljer jag ofta att engagera mig för sånt det inte går så bra för? Då syftar jag mest på aktiviteter, och då jag känner att jag måste hjälpa till att förbättra, rädda. Istället för att bara, ptja, jag vet inte, roa mig.
Något jag ångrar med förra terminen är att jag ägnade för lite tid åt mina kursare. Underbara människor som man har roligt med och kan vara avslappnad runt. Mer krut på kursare den här terminen kanske!
Annonsörsjakt
Från halv ett till halv fyra idag knatade jag och min redaktörskollega Erik gata upp och gata ner i stan. Nej, vi horade inte, men snudd på. Vi försökte få olika affärer och företag att köpa annonsplats i vår nationstidning. Tre timmar i regn, blåst och kyla resulterade i en liten såld annons - den minsta och billigaste. Och väldigt många "nej" och "kanske". Dock var de allra flesta väldigt trevliga även när de sa nej. Fast vi hade lite kul åt ett ställe, en hårsalong, där vi pratade med en tjej som svarade att hon inte kunde svara på det, och då ropade nån inifrån ett annat rum "SÄG NEJ!". Som om vi inte stod där och hörde det, tanten kunde väl ha tagit de tre (okej fem om man har korta ben) stegen ut till oss och sagt det på ett civiliserat sätt?
På fredag ska hur som helst tidningen tryckas, med eller utan annonser. Fast utan annonser är dåligt, för då måste man dra in på tidningen. Vilket jag gissar innebär att trycka den i svartvitt igen. Jag undrar när vi ska sätta oss ner och faktiskt fixa tidningen. Jag har iallafall tjatat på Erik en hel massa om att jag vill vara med, jag vill lära mig programmen, och jag vill vara delaktig. Så idag visade han mig lite snabbt några funktioner, så det går åt rätt håll. Ett tag var jag orolig att jag inte skulle få vara så delaktig, det var bara en känsla, men det var nog fel.
För övrigt är vissa självskrivna roller för tjejer inte alltid helt rätt. Jag fick höra av två olika killar att jag skulle 1) bara se söt ut och 2) hellre ta av mig eller klä på mig och 3) ha kjol om vi skulle gå till män och försöka sälja annonsplatser. Självklart var alla de kommentarerna menade helt och hållet som skämt, men det känns ändå lite underligt. Är det vad man duger till som tjej? Men jag behöll hur som helst mina kläder på.
Och dessutom, snubben som faktiskt gick med på att annonsera tittade på Erik hela tiden, till och med när han skakade hand med mig innan vi skulle gå. Förvisso berodde det mest på att jag, efter att han frågat rakt på sak, berättade att jag var ny som redaktör. Men ändå gnager misstanken - hade det ändå inte något att göra med det faktum att jag är tjej, liten och kort, inte så högljudd, och inte heller storbystad. Då uppfyller jag inte den manliga affärspersonen, och inte den kvinnliga underhållningspersonen. Om man kan säga så, lite grovt, men jag tror ni förstår.
På fredag ska hur som helst tidningen tryckas, med eller utan annonser. Fast utan annonser är dåligt, för då måste man dra in på tidningen. Vilket jag gissar innebär att trycka den i svartvitt igen. Jag undrar när vi ska sätta oss ner och faktiskt fixa tidningen. Jag har iallafall tjatat på Erik en hel massa om att jag vill vara med, jag vill lära mig programmen, och jag vill vara delaktig. Så idag visade han mig lite snabbt några funktioner, så det går åt rätt håll. Ett tag var jag orolig att jag inte skulle få vara så delaktig, det var bara en känsla, men det var nog fel.
För övrigt är vissa självskrivna roller för tjejer inte alltid helt rätt. Jag fick höra av två olika killar att jag skulle 1) bara se söt ut och 2) hellre ta av mig eller klä på mig och 3) ha kjol om vi skulle gå till män och försöka sälja annonsplatser. Självklart var alla de kommentarerna menade helt och hållet som skämt, men det känns ändå lite underligt. Är det vad man duger till som tjej? Men jag behöll hur som helst mina kläder på.
Och dessutom, snubben som faktiskt gick med på att annonsera tittade på Erik hela tiden, till och med när han skakade hand med mig innan vi skulle gå. Förvisso berodde det mest på att jag, efter att han frågat rakt på sak, berättade att jag var ny som redaktör. Men ändå gnager misstanken - hade det ändå inte något att göra med det faktum att jag är tjej, liten och kort, inte så högljudd, och inte heller storbystad. Då uppfyller jag inte den manliga affärspersonen, och inte den kvinnliga underhållningspersonen. Om man kan säga så, lite grovt, men jag tror ni förstår.
Mot alla odds
Jag ska börja träna. Eller, jag har börjat träna. Igår var jag på ett corepass på SATS, det var väl för nybörjare och höll bara på en halvtimme, men det räckte... idag är jag verkligen medveten om att jag har en mage! Den känns när jag skrattar, när jag böjer mig, när jag sätter mig, när jag ställer mig, när jag nyser, osv osv. Men det är väl bra. Får se om det blir nån pilates imorn då, kanske inte helt optimalt om magen fortfarande är mörbultad... men det är ju 12 timmar kvar!
Vill inte
Himlen är tung, industriskorstensrökfärgad, och känns väldigt nära. Regn. Jag vill stanna inne och mysa. Spela lite sims, städa och organisera lite, fixa bilder, läsa... Men idag ska vi ut och jaga annonsörer till nationstidningen. Inte min favoritsyssla någon dag, och kanske absolut inte en regnig dag.
Inhandlingslista
Imorgon bär det av till IKEA, och redan igår hade jag hunnit skriva ihop en ganska omfattande lista på vad jag behöver/vill ha:
Hängkrokar (att hänga upp tavlor mm i taklister med)
Dra-på-lakan (fult när man ser den halvsmutsiga sängmadrassen)
Vanliga lakan
Gardinstång
Gardiner
Handdukar, små och stora
Visp
Stekspade
Grytlapp
Bestick + liten låda att ha dom i
Tallrikar, 4 stora och 4 små
Osthyvel
Golvlampa
Taklampa
Matta?
Handfatsskåp
Måttstock
Garderobstång
Skrivbord?
Växt(er)
Hängkrokar (att hänga upp tavlor mm i taklister med)
Dra-på-lakan (fult när man ser den halvsmutsiga sängmadrassen)
Vanliga lakan
Gardinstång
Gardiner
Handdukar, små och stora
Visp
Stekspade
Grytlapp
Bestick + liten låda att ha dom i
Tallrikar, 4 stora och 4 små
Osthyvel
Golvlampa
Taklampa
Matta?
Handfatsskåp
Måttstock
Garderobstång
Skrivbord?
Växt(er)
fredag, augusti 24, 2007
Nä
nu är det läggdags. Har massor av saker jag behöver skriva ner för att vädra, men nu blir ögonlocken allt tyngre och datorn börjar kännas alldeles för varm och mysig mot magen.
Imorgon, eller ja nu precis, får jag pengar! Snacka pinsamt när jag i måndags skulle ta ut ett paket från ellos (799 kr) och fylla på busskortet (200 kr) och killen i kassan meddelade att mitt kort var ogiltigt. Som tur var stod min syster bakom mig och erbjöd sig att betala med sitt kort så länge. Tråkigt att vara så pank bara. Min hjärna tänkte liksom inte på att jag handlat mat för nästan 400 spänn och på apoteket för nästan lika mycket.
torsdag, augusti 23, 2007
Skön dag
Idag fick jag finbesök hemifrån. Hanna, min barndomskompis, kom upp med ett tidigt tåg så att vi hann umgås och utforska Uppsala hela dan. Vi strosade runt i det fina vädret och hann både med att se mycket och att uppdatera varann om senaste nytt i våra liv. Vi tittade på slottet, vasaruinerna, botaniska, pelle svanslös hus, carolina, engelska parken och hum c, kyrkogården, mitt rum, domkyrkan med skattkammaren i tornet, universitetshuset, mm. Förutom pastasallad framåt lunch passade vi även på att knata runt i affärer och sen även att äta glass vid ån innan jag följde Hanna till tåget framåt klockan fem.
Sen rätt vad det var befann jag mig på pubrundan för alla nya intisar* i sällskap med Elisabet och Arijeta. Grymt kul att snacka engelska lite och träffa folk från bland annat Frankrike, Italien, Tyskland, England och USA. Klockan tio skulle grupperna (jag hörde att det var ca 300 intisar som deltog i pubrundan) gå vidare till Stockholms, så då promenerade jag och Elisabet hemåt i maklig takt. Skönt att hinna vara med några timmar och öla och umgås lite, men samtidigt komma hem innan elva på kvällen.
Jag känner att mitt medvetande börjar svaja lite, ligger i sängen och skriver och det bidrar väl inte direkt till att hålla sömnen borta.
* internationella studenter i Uppsala
Sen rätt vad det var befann jag mig på pubrundan för alla nya intisar* i sällskap med Elisabet och Arijeta. Grymt kul att snacka engelska lite och träffa folk från bland annat Frankrike, Italien, Tyskland, England och USA. Klockan tio skulle grupperna (jag hörde att det var ca 300 intisar som deltog i pubrundan) gå vidare till Stockholms, så då promenerade jag och Elisabet hemåt i maklig takt. Skönt att hinna vara med några timmar och öla och umgås lite, men samtidigt komma hem innan elva på kvällen.
Jag känner att mitt medvetande börjar svaja lite, ligger i sängen och skriver och det bidrar väl inte direkt till att hålla sömnen borta.
* internationella studenter i Uppsala
Nyklippt
Efter en hel sommar av paniktofsar och hårslitning (bokstavligt talat, då mitt hår varit i risigaste laget och knappt gått att reda ut med borste) pallrade jag mig äntligen till en frisör igår. Efter ett tips gick jag till Hårgänget i Stockholm. Hon som klippte mig var ganska ung och hade en skön tuff stil med skarpa drag, kort mörkt hår, svarta enkla tajta kläder, och diverse sjömansaktiga tatueringar över armarna. Hon var trevlig och professionell, men hon lät bli att småprata medan hon klippte och höll på - och jag tyckte det var så skönt. Kanske är hon alltid tyst när hon arbetar, eller så är hon van att läsa av kunders humör och behov.
Frisyren undrar ni? Jo, det blev kortare, som sig bör när man klipper håret, och fick en lugg. Jag trivdes som fan i frisyren igår, men upptäckte idag att jag inte kan få den lika snygg och funky själv. Fast det är ju ändå en förbättring jämfört med hur det såg ut innan, och till stor del är det nog en vanesak. Klurigt tycker jag dock det är med kläder nu, klurigare än vanligt alltså, då jag tycker att hårstilen bara passar till några få av mina outfitsm, om man kan kalla dom så. Men det kan ju också vara en vanesak.
Tydligare bilder på nya frisyren hittas på bilddagboken.
Frisyren undrar ni? Jo, det blev kortare, som sig bör när man klipper håret, och fick en lugg. Jag trivdes som fan i frisyren igår, men upptäckte idag att jag inte kan få den lika snygg och funky själv. Fast det är ju ändå en förbättring jämfört med hur det såg ut innan, och till stor del är det nog en vanesak. Klurigt tycker jag dock det är med kläder nu, klurigare än vanligt alltså, då jag tycker att hårstilen bara passar till några få av mina outfitsm, om man kan kalla dom så. Men det kan ju också vara en vanesak.
Tydligare bilder på nya frisyren hittas på bilddagboken.
torsdag, augusti 16, 2007
Omg!
På ordjaktsprogrammet på tv4 plus (jag tittar inte, men jag hade på kanalen medan jag väntade på nästa program) fick en person frågan "I vilken världsdel ligger Paris?". Herreje vilka fjompfrågor dom måste ha tänkte jag, men insåg samtidigt hur misstänk tyst det blev på teven. "Ehh, Paris? Oj oj oj..." Programledaren försökte desperat hjälpa till: "Men kom igen, var bor vi?", varpå personen i telefon sa "I Sverige...?". Där var jag tvungen att byta kanal. Fy så genant. Det är som med Mr Bean m.fl., jag kan inte titta för att jag skäms å deras vägnar.
onsdag, augusti 08, 2007
Ingenmansland
Snart väntar boken jag inte minns namnet på, som är skriven av hon som skrivit trilogin om Valhalla, men först måste ju dagen få sin beskärda del av klagomål.
Den här sommaren, boendes hos föräldrarna, har jag ofta känt mig som fast i ett ingenmansland, eller ett ingenting. Speciellt tydligt blir detta när det gäller dator och teve - föräldrarna tycker att jag ska se på tv och använda internet hos syrran, medan syrran tycker att jag kan använda föräldrarnas. När syrran har besök kan jag inte se på tv (om jag inte vill se med föräldrarna, som väl i princip bara ser på Cops och buskisar) eller använda internet (Den här datorn är PRIVAT som far min sa när dom köpt en ny och skickat upp den gamla datorn till syrrans "lägenhet"), utan är förpassad till mitt barndomsrum, köket, eller ut i det fria. Själv kan jag bara bjuda hit folk om antingen föräldrarna eller syster är borta, för att ha tillgång till kök, tv mm. Så hit blir inga bjudna, inte ens dom som vill. Fast några var ju här när både föräldrarna och syster var iväg samtidigt, så det får duga.
Snart blir det dock lite ordning och reda på mitt liv igen. Plugget börjar, jag ska försöka ta mig i kragen och skaffa ett träningskort, och idag var jag och mamma en sväng till Uppsala med mitt första flyttlass till mitt nya rum. Brödrost, teve, dator och diverse annat väntar på mig där. Nästan allt faktiskt, utom en säng. Borde inte en dylik möbel finnas i ett möblerat rum? Nog för att det är bra med mycket golvyta, men...
Nåväl nu ska jag gå ut i dagens sista sol med en bok, för snart får syster besök. Det är bara att hoppas att föräldrarna går och lägger sig senast klockan nio så att jag får se Project Runway. Ska som sagt bli skönt med en egen teve.
Den här sommaren, boendes hos föräldrarna, har jag ofta känt mig som fast i ett ingenmansland, eller ett ingenting. Speciellt tydligt blir detta när det gäller dator och teve - föräldrarna tycker att jag ska se på tv och använda internet hos syrran, medan syrran tycker att jag kan använda föräldrarnas. När syrran har besök kan jag inte se på tv (om jag inte vill se med föräldrarna, som väl i princip bara ser på Cops och buskisar) eller använda internet (Den här datorn är PRIVAT som far min sa när dom köpt en ny och skickat upp den gamla datorn till syrrans "lägenhet"), utan är förpassad till mitt barndomsrum, köket, eller ut i det fria. Själv kan jag bara bjuda hit folk om antingen föräldrarna eller syster är borta, för att ha tillgång till kök, tv mm. Så hit blir inga bjudna, inte ens dom som vill. Fast några var ju här när både föräldrarna och syster var iväg samtidigt, så det får duga.
Snart blir det dock lite ordning och reda på mitt liv igen. Plugget börjar, jag ska försöka ta mig i kragen och skaffa ett träningskort, och idag var jag och mamma en sväng till Uppsala med mitt första flyttlass till mitt nya rum. Brödrost, teve, dator och diverse annat väntar på mig där. Nästan allt faktiskt, utom en säng. Borde inte en dylik möbel finnas i ett möblerat rum? Nog för att det är bra med mycket golvyta, men...
Nåväl nu ska jag gå ut i dagens sista sol med en bok, för snart får syster besök. Det är bara att hoppas att föräldrarna går och lägger sig senast klockan nio så att jag får se Project Runway. Ska som sagt bli skönt med en egen teve.
onsdag, augusti 01, 2007
Till helgen vankas fest på en ö i skärgården i glada vänners lag. Eller, ja, i soon-to-be-nära-vänners lag, hehe. Jag hoppas det blir roligt! Måste köpa vin.
"Vi kan supa utan att ha kul."
Förresten insåg jag just att mina förhoppningar inför öfesten är extremt lika en somrig ölreklam. Jag blir nog besviken om det är det jag förväntar mig, hehe.
"Vi kan supa utan att ha kul."
Förresten insåg jag just att mina förhoppningar inför öfesten är extremt lika en somrig ölreklam. Jag blir nog besviken om det är det jag förväntar mig, hehe.
Skomt
Från två kontakter på msn har jag den senaste halvtimmen fått ett meddelande där det står nåt om att kolla på en länk för att ta reda på vem som tagit bort mig från msn. Jag känner mig tveksam, mycket tveksam - speciellt som en av kontakterna är en person jag aldrig brukar prata med. Är det nåt virusaktigt eller? Jag klickar hur som helst inte på länken. Så är det med det.
En vanlig dag på jobbet
Det finns så många rara, roliga, tuffa, käcka, söta (osv osv) filurer jag träffar på jobbet om dagarna, och ibland inser man hur mycket man (då menar jag hemtjänsten i stort) betyder för dessa människor - framförallt för dem som lever ensamma, så klart.
Jag får ta emot så mycket tacksamhet, beröm, komplimanger och snällheter om dagarna att det nästan blir fånigt - men bara nästan. Underbara, starka människor som kämpar på och ser ljust på livet trots ålderdom och/eller obotbara sjukdomar.
Jag önskar att jag i framtiden hittar samma styrka och godhet i mig själv.
Ungefärligt utdrag ur en matlådelämning idag:
(tilläggas bör kanske att det var första gången jag gick till denna dam, att hon nyss börjat få hemtjänst, och sades ogilla tanken på att ha främmande människor i lägenheten)
Jag: Hej, här kommer jag med lunchen.
Dam: Ja, åh, hej, ÅH, vad bra, men, NEJ, inte behöver du ta av dig skorna, här är inte städat varje dag inte! Vad är det för gott idag då?
Jag: Det är köttfärsbiffar...
Dam: Nejmen ÅH, så glad och pigg du är! Vad LYCKLIG du är som är så glad och pigg! ÄR du inte lycklig?
Jag: Ja, jo, det är jag faktiskt.
Dam: Ja, DET ska du vara, så härligt. Jag är inte lika pigg. Men jag är inte sjuk längre. Jag var sjuk, jättesjuk, men nu är det lite bättre.
Jag: Ja men det var härligt att höra.
Dam: Jaa, bättre nu. Nämen OJ vilka vita tänder du har! ÄR dom dina egna?
Jag: Jaa, det är dom allt.
Dam: Så vita och fina... ÄR du inte glad att ha så fina tänder?
Jag: Joo...
Dam: Ja, DET ska du vara! ÄR du inte glad? Så fina. Jag hade fina tänder som du när jag var ung, men sen när jag fått barn så PLOPP lossnade dom.
Jag: Då tänker jag inte skaffa barn!
Dam: Det kommer ändå ska du se, det kommer ändå!
Jag: Vill du att jag hjälper dig lägga upp maten på en tallrik?
Dam: Mmm... va?
Jag: TALLRIK?
Dam: Nej! Det gör jag själv, SÅ gammal är jag inte!
Jag: Hahaha. (Ett äkta skratt bör tilläggas, det ser så ironiskt ut när det skrivs.)
Dam: Jamen du ÄR ju för rar! Tack så jättemycket! Är jag den sista som får mat?
Jag: Ja, det är du.
Dam: Ja, för ibland är jag först. Ja men det VAR ju för bussigt att du kom med maten! Det är min dotter som har ordnat så att jag får mat. VAD ska jag nu ha spisen till? Var jag den sista som fick mat idag?
Jag: Ja, du var den sista, nu är matväskorna tomma.
Dam: Ska du gå HEM nu?
Jag: Nej, nu ska jag göra lite annat innan jag slutar.
Dam: Jaså, jaha, ja, nejmen OOOOH så mycket packning du har med dig!
Jag: Ja, det är regnkläder och så. Jag promenerar på jobbet istället för att åka bil.
Dam: Ja men TÄNK så smal du kommer bli! Det är JÄTTEBRA att promenera! Men nej nu måste du gå, men TACK för pratstunden! HA det bra, du ÄR ju för rar (klappar händerna frenetiskt), tack tack tack (stänger dörren).
Kan man annat än le? Och detta samtal utspelades med någon jag trodde skulle vara antingen rädd eller arg, och ovillig att låta mig komma in. Jag fick tom några kramar under samtalets gång.
Fram för mindre oönskad ensamhet i samhället!
Jag får ta emot så mycket tacksamhet, beröm, komplimanger och snällheter om dagarna att det nästan blir fånigt - men bara nästan. Underbara, starka människor som kämpar på och ser ljust på livet trots ålderdom och/eller obotbara sjukdomar.
Jag önskar att jag i framtiden hittar samma styrka och godhet i mig själv.
Ungefärligt utdrag ur en matlådelämning idag:
(tilläggas bör kanske att det var första gången jag gick till denna dam, att hon nyss börjat få hemtjänst, och sades ogilla tanken på att ha främmande människor i lägenheten)
Jag: Hej, här kommer jag med lunchen.
Dam: Ja, åh, hej, ÅH, vad bra, men, NEJ, inte behöver du ta av dig skorna, här är inte städat varje dag inte! Vad är det för gott idag då?
Jag: Det är köttfärsbiffar...
Dam: Nejmen ÅH, så glad och pigg du är! Vad LYCKLIG du är som är så glad och pigg! ÄR du inte lycklig?
Jag: Ja, jo, det är jag faktiskt.
Dam: Ja, DET ska du vara, så härligt. Jag är inte lika pigg. Men jag är inte sjuk längre. Jag var sjuk, jättesjuk, men nu är det lite bättre.
Jag: Ja men det var härligt att höra.
Dam: Jaa, bättre nu. Nämen OJ vilka vita tänder du har! ÄR dom dina egna?
Jag: Jaa, det är dom allt.
Dam: Så vita och fina... ÄR du inte glad att ha så fina tänder?
Jag: Joo...
Dam: Ja, DET ska du vara! ÄR du inte glad? Så fina. Jag hade fina tänder som du när jag var ung, men sen när jag fått barn så PLOPP lossnade dom.
Jag: Då tänker jag inte skaffa barn!
Dam: Det kommer ändå ska du se, det kommer ändå!
Jag: Vill du att jag hjälper dig lägga upp maten på en tallrik?
Dam: Mmm... va?
Jag: TALLRIK?
Dam: Nej! Det gör jag själv, SÅ gammal är jag inte!
Jag: Hahaha. (Ett äkta skratt bör tilläggas, det ser så ironiskt ut när det skrivs.)
Dam: Jamen du ÄR ju för rar! Tack så jättemycket! Är jag den sista som får mat?
Jag: Ja, det är du.
Dam: Ja, för ibland är jag först. Ja men det VAR ju för bussigt att du kom med maten! Det är min dotter som har ordnat så att jag får mat. VAD ska jag nu ha spisen till? Var jag den sista som fick mat idag?
Jag: Ja, du var den sista, nu är matväskorna tomma.
Dam: Ska du gå HEM nu?
Jag: Nej, nu ska jag göra lite annat innan jag slutar.
Dam: Jaså, jaha, ja, nejmen OOOOH så mycket packning du har med dig!
Jag: Ja, det är regnkläder och så. Jag promenerar på jobbet istället för att åka bil.
Dam: Ja men TÄNK så smal du kommer bli! Det är JÄTTEBRA att promenera! Men nej nu måste du gå, men TACK för pratstunden! HA det bra, du ÄR ju för rar (klappar händerna frenetiskt), tack tack tack (stänger dörren).
Kan man annat än le? Och detta samtal utspelades med någon jag trodde skulle vara antingen rädd eller arg, och ovillig att låta mig komma in. Jag fick tom några kramar under samtalets gång.
Fram för mindre oönskad ensamhet i samhället!
Ledig måndag/släktkrönika
Harmonisk och svettig stod jag i solen och plockade vinbär efter vinbär. Röda tre timmar, svarta tre timmar, och så lite krusbär på det hela. Det enda som störde i lugnet var en och annan envis fluga som ville göra intrång i mina öron. När farmor kom ut för att hänga tvätt på linan mellan uggleträdet och det gamla gungträdet blev hon förvånad att se mig kvar vid vinbären. Jag förklarade att jag gillar att göra klar en sak, även om det innebär att plocka bär från nio till fem en dag. Sedan började vi prata om farfar som rensade i jordgubbslandet då han fått arbetslusten tillbaka efter att ha mått dåligt och varit liggande några dagar. Från det ena till det andra kom vi in på ålder, vilket osökt ledde mig in på damen på 105 bast jag går till i jobbet. Sedan började vi prata om farmor och farfar, som är 77 respektive 82 år. Farmor berättade att farfars mamma blev 92, så han har att brås på, medan hennes egen biologiska mamma bara blev 40, "så jag skulle vara död för länge sen". Farmor är född i Estland, men kom till Sverige med ett missionärspar när hon var liten, och det var dem hon växte upp med.
Jag undrade om inte hennes mamma måste ha varit sjuk då hon dog så ung, varpå farmor svarade att hon var knäpp, "precis som jag, hähä!". Men sedan fortsatte hon att berätta att i samband med kriget skulle hennes ena syster gå med boskap från Estland till Ryssland och att hennes bror skickades ut i kriget. Hennes mamma blev då så orolig att hon slutade äta.
Lite försynt undrade jag hur det gick med syskonen, var mammans oro befogad?
"Ja, hon kom tillbaka. Men min bror, Sergej, han stupade ju. Han var min enda bror."
Jag har det så bra, jag har ingenting att klaga på. Och återigen måste jag betona det intressanta i det förflutna: personerna som levde förr, deras upplevelser, känslor, tankar och värld, har hjälp till att forma det som är världen och verkligheten idag, de har gjort det möjligt för mig att finnas till, de är mitt arv. Sjukt intressant.
Jag undrade om inte hennes mamma måste ha varit sjuk då hon dog så ung, varpå farmor svarade att hon var knäpp, "precis som jag, hähä!". Men sedan fortsatte hon att berätta att i samband med kriget skulle hennes ena syster gå med boskap från Estland till Ryssland och att hennes bror skickades ut i kriget. Hennes mamma blev då så orolig att hon slutade äta.
Lite försynt undrade jag hur det gick med syskonen, var mammans oro befogad?
"Ja, hon kom tillbaka. Men min bror, Sergej, han stupade ju. Han var min enda bror."
Jag har det så bra, jag har ingenting att klaga på. Och återigen måste jag betona det intressanta i det förflutna: personerna som levde förr, deras upplevelser, känslor, tankar och värld, har hjälp till att forma det som är världen och verkligheten idag, de har gjort det möjligt för mig att finnas till, de är mitt arv. Sjukt intressant.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
