Funderingar

När terminen som klubbverkare närmade sig sitt slut var frågan vilket ämbete man skulle ha efter sommaren. Även jag ville ha ett ämbete, självklart. Men varför, undrar jag nu? Förmodligen var det bara en trygghetskänsla, men är det verkligen en känsla jag gillar och mår bra av? Jag tycker nationen är toppen, men samtidigt finns det mycket med den som känns lågt. För min del finns det lite för mycket attityd, lite för mycket uppbröstande, lite för mycket överkörning. Och ett genomgående tema verkar även vara detta att vissa människor (nej jag syftar inte på mig själv) jobbar häcken av sig, tar på sig andras uppgifter utöver sina egna, och får ändå ingen som helst cred. Istället är det dom med taskig (tuff?) attityd som får all strålglans.
"Den som skriker högst får stå i c-bar."

Kanske gick det upp för mig för att jag varit hemma över sommaren. Umgåtts med de vänner som jag faktiskt hållit fast vid av en anledning. De får mig att må bra, och jag bryr mig om dem och gör vad jag kan för att de ska må bra. De ställer upp för mig och jag ställer upp för dem.

Självklart finns folk här i Uppsala som jag bryr mig väldigt mycket om. Frågan är väl kanske om jag ska bry mig lite mindre om vissa? Folk som ger mig mer negativt än positivt. Som inte lyfter upp mig. Som får mig att må dåligt snarare än bra. Helt enkelt lägga lite mer krut på människor och saker som får mig att må bra, och bry mig lite mindre om allt annat.

Och varför engagerar jag mig i allt jag stöter på? Människor, jobb, nationen, musiken...? Och varför väljer jag ofta att engagera mig för sånt det inte går så bra för? Då syftar jag mest på aktiviteter, och då jag känner att jag måste hjälpa till att förbättra, rädda. Istället för att bara, ptja, jag vet inte, roa mig.

Något jag ångrar med förra terminen är att jag ägnade för lite tid åt mina kursare. Underbara människor som man har roligt med och kan vara avslappnad runt. Mer krut på kursare den här terminen kanske!