Annonsörsjakt

Från halv ett till halv fyra idag knatade jag och min redaktörskollega Erik gata upp och gata ner i stan. Nej, vi horade inte, men snudd på. Vi försökte få olika affärer och företag att köpa annonsplats i vår nationstidning. Tre timmar i regn, blåst och kyla resulterade i en liten såld annons - den minsta och billigaste. Och väldigt många "nej" och "kanske". Dock var de allra flesta väldigt trevliga även när de sa nej. Fast vi hade lite kul åt ett ställe, en hårsalong, där vi pratade med en tjej som svarade att hon inte kunde svara på det, och då ropade nån inifrån ett annat rum "SÄG NEJ!". Som om vi inte stod där och hörde det, tanten kunde väl ha tagit de tre (okej fem om man har korta ben) stegen ut till oss och sagt det på ett civiliserat sätt?

På fredag ska hur som helst tidningen tryckas, med eller utan annonser. Fast utan annonser är dåligt, för då måste man dra in på tidningen. Vilket jag gissar innebär att trycka den i svartvitt igen. Jag undrar när vi ska sätta oss ner och faktiskt fixa tidningen. Jag har iallafall tjatat på Erik en hel massa om att jag vill vara med, jag vill lära mig programmen, och jag vill vara delaktig. Så idag visade han mig lite snabbt några funktioner, så det går åt rätt håll. Ett tag var jag orolig att jag inte skulle få vara så delaktig, det var bara en känsla, men det var nog fel.

För övrigt är vissa självskrivna roller för tjejer inte alltid helt rätt. Jag fick höra av två olika killar att jag skulle 1) bara se söt ut och 2) hellre ta av mig eller klä på mig och 3) ha kjol om vi skulle gå till män och försöka sälja annonsplatser. Självklart var alla de kommentarerna menade helt och hållet som skämt, men det känns ändå lite underligt. Är det vad man duger till som tjej? Men jag behöll hur som helst mina kläder på.

Och dessutom, snubben som faktiskt gick med på att annonsera tittade på Erik hela tiden, till och med när han skakade hand med mig innan vi skulle gå. Förvisso berodde det mest på att jag, efter att han frågat rakt på sak, berättade att jag var ny som redaktör. Men ändå gnager misstanken - hade det ändå inte något att göra med det faktum att jag är tjej, liten och kort, inte så högljudd, och inte heller storbystad. Då uppfyller jag inte den manliga affärspersonen, och inte den kvinnliga underhållningspersonen. Om man kan säga så, lite grovt, men jag tror ni förstår.