Studiemedel

I Aftonbladet har 169 inlägg skrivits som svar på frågan "Klarar du att leva på studiemedlen?" Jag läste igenom den första sidan svar, och blev förvånad över vad jag hittade. Det verkar i samhället (eller bland ab:s läsare?) finnas en ganska stark motvilja mot studenter, framför allt bland de som själva inte studerar/har studerat. Några åsikter som verkade vanliga var att studenter ekonomiskt har det mycket bättre än många andra, att studenter inte ska klaga, att studenter ska skylla sig själva, att studenter helt enkelt får jobba och göra vad som krävs för att få det att gå ihop, och att studenter ska sluta leva i lyx och tro att de ska bli ompysslade hela livet.

Visst finns de grupper i samhället som har det svårare ekonomiskt än studenter, men vad många verkar glömma bort eller förbise är att mindre än hälften av de cirka 7000 kronorna man får i månaden är ett verkligt bidrag - den största delen är ju ett lån som ska börja avbetalas strax efter att man slutat plugga. Och visst får man skylla sig själv, men anledningen till att de flesta pluggar är väl att man vill nå ett speciellt yrke - som kanske förhoppningsvis ger mer i lön än om man inte haft sin utbildning. Dessutom är nog studenter överlag inställda på att snåla, det är en uppoffring man gör för att nå sina mål. Däremot ska man inte behöva sluta leva helt, man behöver göra annat än att plugga - vilket man gör 40 timmar i veckan, dvs som ett heltidsjobb - och jobba. Och när det kommer till jobbande vet ju alla att man, även om man har möjlighet och vilja, inte får jobba för mycket om man inte vill riskera mindre studiemedel. Att många talar för ett höjt studiemedel kanske har mer att göra med att det inte har höjts de senaste xx åren trots att kostnader, löner mm har ökat än med det faktum att studenter vill leva i lyx och vara ompysslade.

Alkoholen och festandet nämner många som det stora problemet. Jag skulle väl snarare säga att hyra och kurslitteraturen är vad det mesta av pengarna går till.

Sen ska vi inte glömma det faktum att många trots sin långa utbildning och sin stora studieskuld sen får nöja sig med något skitjobb trots allt.

I samma tidning läste jag även att 63% av alla antagna på högskolor till nästa termin är tjejer. Och för några dagar sen hörde jag att kvinnor ofta är överutbildade för sina jobb. Så konstigt ändå att männen ändå fortfarande får högre lön än kvinnor som har samma yrke och arbetsuppgifter.

Ja, nej, jag vet inte vad jag ska säga eller komma fram till. Men lite förvånad blev jag ändå över tonen på inläggen i diskussionsforumet. Och så kan vi återigen konstatera att om ens namn råkar sluta på bokstaven "a" (à la Margareta, min kön- och identiteslärare på gymnasiet) kan man räkna med att få kämpa lite mer för framgång och rättvisa. Eller nåt.

Det här blev längre än planerat. Jag ber om ursäkt för det och tackar för mig.