Hemma

Flytten

Det var stopp i avloppet i pentryt, så vicevärden fick kalla dit rörmokare som fixade och tömde på vatten. Det hela försvårades av att elen i rummet var avstängd. Jag fick skriva på ett elkontrakt som Vattenfall skulle ha 10 dagar innan elen skulle slås på. Efter några hetsiga samtal hade vicevärden lyckats ordna så att den slogs på redan idag, tur det.

Nu är det mesta packat. Skrivbord, dator och lite annat får stå kvar till imorn. Sen bär det av!

... fast vi får se hur mycket mina armar orkar bära imorn. De blev rätt utpumpade av att bära ölflaket hem från systemet...

Det som göms i snö

Ja jisses, så sitter jag här med gråten i halsen igen. Väldigt blandade känslor. Hur kan man vara så uppe i något att man inte förstår hur det egentligen är? Hur man faktiskt mår? Många saker kommer fram ur sina gömslen nu, även insikter som av rädsla och kärlek stoppats in längst bak i medvetandet. Jag hittade nyss det brev jag skrev när jag höll på att göra slut, det jag skrev för att jag inte lyckades hitta orden när vi pratade men som han sedan vägrade läsa. Så här i backspegeln känner jag mig nästan lite... dum. Det är så självklara saker jag ber om i brevet.

" ... ett förhållande ska vara något som gör oss båda glada, trygga och lyckliga... "

"Du måste visa vad du vill. Visa att du bryr dig, att du är villig att se även mina behov, känslor och önskningar. Annars känns det som att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. /.../ För mig är det i alla fall så att jag är glad om du är glad, min glädje över något kan inte vara helt total om du samtidigt är ledsen /.../ När jag gör saker för dig, ger dig något eller överraskar dig gör jag det självklart inte för att få något tillbaka. Men däremot börjar jag ju till slut undra vad som gör att jag så givet tycker det är värt att göra sånt för dig - när du inte verkar tycka att jag är värd att få samma sak tillbaka /.../ Det skulle betyda så oerhört mycket om du klev utanför din comfort zone ibland, jag tror att jag är värd det /.../ Att det verkar nästan som att du skäms över att ha flickvän /.../ Jag önskar väl kanske att hur ditt beteende får mig att må och känna ska betyda mer för dig än vad en anonym folkmassa gör."

"Har du plats för kärleken? Kan du låta den påverka ditt liv och de beslut du fattar? Svarar du nej på den frågan måste jag ju, trots att det känns sjukt jobbigt, säga att från mitt perspektiv känns det då som att du inte är redo för ett förhållande, eller alternativt att du inte varit eller är kär på riktigt ... om man inte har plats för den andra i sin bild av framtiden känner jag att det som finns just nu inte är tillräckligt starkt. Och är det inte riktiga känslor borde det kanske inte vara alls."

"Jag vill inte vara dum, du är en fantastisk person. Det är ju dig jag är kär i! Dig jag glatt var beredd att låta bo i mitt enda rum under din praktik. Dig jag vill träffa varje dag och sova med varje natt. Dig jag saknar efter en dag. Dig jag vill vara med. Dig jag vill ringa så fort något roligt händer eftersom det är först när jag berättar det för dig det blir så roligt det kan vara. Min mening är inte att kritisera dig, jag försöker bara förklara hur jag känner så att du har en chans att förstå mig.... "

Vi var båda bra personer, men vi var inte alltid bra för varandra. Det sägs att kärleken är blind, och det kan nog stämma. Eller åtminstone väldigt närsynt. Förmodligen astigmatisk också.

Hm

Jag anar ugglor på andra sidan ån. Min blivande granne skickade nyss ett sms där hon berättade att det händer något i mitt pentry. Det är tydligen något som låter som en tvättmaskin, och utanför är det massa sladdar. Undrar om de har upptäckt något fel? Lägenheten har stått tom sedan februari, och NU kollas den upp?! För nog är väl förmiddagen över nu? Klockan är ju halv ett... Hoppas att vicevärden ringer snart i alla fall så att jag får veta vad som gäller. Det är ju dumt att packa ner det sista, och att sammankalla bärhjälpstroppen, om det inte blir av idag...

Väntan

Jag sitter som ett fån och väntar på att vicevärden ska ringa så att jag kan sätta igång med flytten. Någon gång under förmiddagen ska det ske. Jag överväger att gå till systemet och köpa flyttbärarhjälpsöl. Dessutom måste jag posta några saker. Jag satt som en liten tomtenisse igår, pysslade och fnittrade för mig själv. Hihi.

Sorg

Sorg flyter, som John Irving skriver.

Idag har en av mina närmsta vänner en svår dag framför sig. 25 år gammal, gift sedan två veckor och mamma om ungefär en, ska hon idag bevittna begravningen av både sin pappa och sin mans svåger. En tid som ska vara fylld av lycka kantas istället av en oproportionellt stor sorg. Det känns orättvist. Jag hoppas att de båda blivande föräldrarna snart får orättvist mycket glädje och lycka!

I en flyttlåda

Jag sitter här bland flyttlådor och kaos. Idag påbörjas flytten. Det ska bli så oerhört skönt! När det är färdigt det vill säga. Själva bärandet och flyttandet ser jag inte fram emot lika mycket...

Och så Ljungby

Det blir lite fel ordning märker jag... Innan Göteborg var jag i Ljungby fredag till söndag för Hs 25-årsfest. På fredagen drack vi som kommit öl och snackade skit - och spanade in Hs och Ss nya förlovningsringar såklart! (Trenden igen, ser ni?! Har det med kronprinsessbröllopet att göra? Eller börjar vi helt enkelt bli vuxna?) På lördagen var det sedan dags för den hejdundrande festen. Jag tror att jag hade någon form av alkoholhaltig dryck i handen från klockan 16 till nästan klockan 4 då taxin kom. Temat på festen var afrikanskt/färgglatt, och förutom salsdekorationerna var alla gäster en sprakande mix av färger. Lekar, middag, dans och kökshäng - en riktigt bra kväll och natt! Eller en bra helg helt enkelt. Det enda molnet (förutom huvudvärk och stress på söndagsmorgonen) var att mina vänner berättade att han tagit bort alla mina vänner (utom tre, kollade dom upp) från facebook (vore inte relationer lättare utan det mediet?). Att han fortfarande hittar sätt att bete sig illa på? Och dessutom inte bara mot mig, utan även mot andra. Vad har dom någonsin gjort honom för ont? Min syster till exempel, vad har hon gjort för att förtjäna att bli borttagen?* Usch vad besviken jag blev. Kan han inte bara bli normal och en trevlig person igen nån gång? Man kan inte sudda ut det förflutna, även om man eldar upp foton eller klipper alla band är det som hänt tidigare fortfarande en del av den man är. Man kan inte göra något ogjort, och man kan inte fly hur länge som helst. Eller vad det nu handlar om, någon sa skam...

* Med reservation för att någon kanske tagit bort honom först... men det känns mer förståeligt. Fast jag är förstås partisk.

Göteborg

Det var för övrigt gött i Göteborg! De första dagarna blev det mest häng - jag och H som tidigare var korridorsgrannar och sågs varje dag hade en hel del att ta ikapp. Filmer såg vi också, Forgetting Sarah Marshall och Repo Men. Det var roligt att se hur fint hon och I bor - och om drygt en månad får jag ju träffa dem igen, fast den gången i Skåne på deras bröllop!

Tisdagen spenderas på Liseberg tillsammans med D och K (också nygift, jag anar en trend?) och ungefär en triljard andra människor som väl hade lockats dit av det fina vädret. Åtta saker hann vi åka de nio timmar vi var där! Fast jag borde kanske räkna med Burger King som en åkattraktion också; även dit var det lång kö i en fålla. På eftermiddagen anslöt även C med sitt goa humör.

En attraktion, Uppswinget, var jag verkligen rädd för (dels på grund av dödsolyckan på en liknande attraktion i Barcelona för några veckor sen, och dels på grund av att den... verkade livsfarlig och äcklig). Trots denna rena skräck som jag aldrig känt på en nöjespark förut - jag trodde verkligen att jag skulle dö - åkte jag den. Jag resonerade att det vore himla trist att stå bredvid och se på när D och K åkte och eventuellt dog, och att dessutom fortsätta leva efter att ha bevittnat detta. När vi åkte spelades U2:s låt With or without you, ganska bisarrt...

Plågsamt

Snål som jag ibland är åkte jag buss hem från Göteborg till Uppsala. Åtta och en halv timme tog det, utan några bensträckarstopp. Det betyder även en avsaknad av stopp för toalettbesök. Efter att för några år sen ha misslyckats inte en utan två gånger med att spola på en swebusbuss vågade jag helt enkelt inte. Hur löser man eventuell översvämning liksom? Går fram till busschauffören, knackar honom försiktigt på axeln och väser "Du... det har hänt nåt... jag behöver hjälp..." och nickar diskret med huvudet bak mot toaletten? För att slippa ta reda på det lät jag alltså bli att använda toaletten på bussen. Under åtta och en halv timme. Min mage har inte förlåtit mig än.

Roadtrip

Efter en helg i Ljungby, med färgglatt 25-årskalas, hoppade jag in i några (i princip) främlingars bil som skulle till Göteborg. Här sitter jag nu, har åkt spårvagn idag woho. Nu ska jag lämna tillbaka datorn jag har lånat. Snart blir det kladdkaka =)

Att lära av varandra

Efter att jag försökt förklara optimist och pessimist för Kaspian, 4 år, sa han:
- Jaha... var är en bajsimist då? (Sen upplyste han mig om att det betyder "plocka grus" på språket bondska. Han har förresten lärt mig väldigt mycket bondska de här dagarna. Spännande språk det där.)

Mitt sommarlov

Växer man någonsin ifrån sommarlov? Jag tror inte det. Jag har inte jobbat en hel sommar någonsin, en lyx jag har haft turen att lyckas med.

Tidigt i söndags begav sig föräldrarna iväg på årets mc-semester, Tyskland var tydligen målet. I måndags fick jag sällskap här av min ena syster med familj. Vi har haft några riktiga sommarlovsdagar, så härligt.

Idag rodde vi till Blåsjön och badade där. Mysigt trots att det var så mycket folk... Annat var det när jag var ung! Det var bättre förr! Etc. Efter någon timme började det blåsa upp, så vi bestämde oss för att ro hem igen. När jag skulle sätta ner foten i båten tvärvände jag och gav till ett illvrål. En orm! I båten! Huva. En liten rädd snok förvisso, men fortfarande en orm. Hur kom den dit? J lekte Skansen-Jonas och tog tag i ormen och kastade den i vattnet. Där trivdes den nog bättre. (Som fisken, eh, ormen i vattnet. Höhö.) Nämnde jag att det blåste upp? Det var en liten kamp att lyckas ro båten hem igen, men till slut gick det. Att vi äntligen lyckats komma i land firade vi med att bada igen.

Väl hemma blev det pannkaksmiddag. Efter det har vi plockat hallon och vinbär, lekt och sett lite på tv. Nu sover Kaspian, och en kväll med cheesecake och bär framför några avsnitt av Buffy (syster läser nån sommarkurs om vampyrer) väntar.

Pendlare

Efter förra besöket hos föräldrarna var jag i Uppsala onsdag till lördag och hann då med bland annat jobb, bad, vänner och utgång. Fick ladda de sociala batterierna lite helt enkelt. I lördags var det sedan dags att ta sig ut på ön igen. Ett skimrande barfotabröllop för min minst lika skimrande vän, vackert och känslosamt med inslag av lyckotårar. En dag bland vänner värd att minnas.

Sommar och semester

Alltmer utvilad, alltmer trött. Trampar runt. Runt runt. Vet inte vad jag vill, vad jag vågar. Vet inte varför eller vad. Trött på olyckor, sorger. Trött på tankar som håller sig fast. Fast egentligen vet jag inte ens vad jag är trött på. Jag bara är. Trött. Vill blåsa en fin rosa bubbla över allt och alla. En bubbla där alla är glada, snälla och lyckliga. Där inget ont får finnas, där kärlek och omtanke sköljer över varje själ och ögonblick. Där alla fina aldrig någonsin blir sårade, där alla hjärtan är hela och varje tanke god. Där ska ni bo, mina fina. Och jag med. Där ska vi bo.

Limbo

Är som trött.

Vid badet idag tänkte jag på att sorg den senaste tiden dykt upp i utkanterna av min värld. Förluster av ett helt annat slag än den jag själv upplevt. Jag är tacksam för varje minut jag har mina kära kvar här, hos mig. Kan inte ens föreställa mig sorgen och smärtan för de anhöriga.

Kanske är lycka också något som finns i utkanterna av min värld.

Öliv

När jag kom hem idag var Tusse först den enda jag hittade. Allrafinaste katten som kom till oss för 17 år sedan. Lite senare hittade jag min far uppe på taket, där chillade han tillsammans med massa getingbon. Han håller på att byta ut virke eller vad det är. Och slåss med getingar då då. Jag avundas honom inte. Med min getingpanik hade jag garanterat ramlat, eller hoppat. Pappa har fått getingstick istället.

Pappa uppmanade mig att ta fika i kylen, från farmor. Med ett uppgivet leende berättade han att hon gett honom sex färdigbredda mackor, en ostkaka och en skål med vispad grädde. Jag åt en macka, men gav skinkan till Tusse.

Att sitta barbent på gårdsplanen, med tårna nedgrävda i gruset och med solen värmande i ryggen, kändes så rogivande. Med vinden och gräsklipparen som enda ljud, tillsammans med en brusande radio på verandan och en spinnande katt i knät.

Men som vanligt vet jag inte vad som är hem. Här? Där? Nån annanstans? Där jag lägger min hatt?

Beroende

De senaste i skaran.

En vecka av samtal och tankar

Om det inte vore för att jag åkte nattbuss tio timmar igår hade jag varit fullkomligt utvilad och avslappnad efter drygt en vecka iväg från stan. Kvalitetstid med H, utan måsten och fullspäckade scheman, kändes väldigt värdefullt. Lugna samtal som kunde få dagslånga uppehåll för att sedan tas upp igen utan förvirring eller frågetecken.

En insikt om att jag har hunnit landa.

Insikten att jag är över honom - men inte det han gjorde mot mig. Att det är vad jag måste bearbeta vidare, och att jag måste jobba på att kunna lita på någon igen - att släppa någon nära och våga lita fullt ut på den personen. Det var han som hanterade situationen som han gjorde, med lögner, elakhet och en annan tjej - alla gör inte så. Det gäller bara att pränta in det i huvudet. Bara för att hans kärlek till mig tog slut och han blev som förbytt behöver samma sak inte hända igen. Och skulle även en framtida kärlek ta slut behöver det förhoppningsvis inte få samma slut. Att skiljas som ovänner och säga upp all kontakt med någon jag varit så oerhört nära är något jag hoppas att jag aldrig behöver uppleva igen.

Självklart kommer saker fortfarande göra mig ledsen och nedstämd. Så är det, och så får det vara. Tills smärtan omvandlats till minnen. Tills någon annan fått en plats i mitt hjärta. Kanske kommer vissa saker, minnen, låtar för alltid vara förknippade med sorg och smärta, det vet jag inte.

Det är förresten fascinerande hur vissa saker kan bli så nära förknippade med känslor. De gula bussarna mellan Uppsala och Västerås till exempel. När jag fick veta att han skulle börja plugga där, och sedan även flytta dit, blev jag ledsen och orolig när jag såg de bussarna. Sedan byttes de ut till något som skapade känslor av glädje och längtan - de tog mig till honom och honom till mig, tack vare de gula bussarna kunde jag ganska enkelt få träffa den jag älskade. Nu för bussarna med sig ett vemod över hur allting slutade. Och en obehaglig vetskap om att de nu tar honom till henne, och henne till honom. En oro och klump i magen; är det hon som får träffa hans familj nu? Den fina familjen som jag saknar och en tid var övertygad om var en del av min framtid. Eller väntar dom lite?

Återstår att se vad mer de gula bussarna kommer att få symbolisera.

Askeryd och Halmstad

Hotell New Hampshire

I några år har jag sagt att Hotell New Hampshire av John Irving är min favoritbok. Kanske fick den något av sin glans av att jag hittade den i en fönsterkarm i en tidningsaffär på Grenada i Karibien, och fick den när jag lyckats övertyga ägaren om att boken var på svenska. För att se om den faktiskt kan kallas favoritbok eller inte har jag nu läst om den, och jag håller med Pernilla 2006 om att boken är riktigt bra. John Irving skriver så finurligt och snitsigt, han fintar och dribblar men låter mig aldrig tappa fästet. Historien och karaktärerna är bisarra och underliga, men Irving får på något sätt allt att framstå som vanligt och normalt. Tama björnar, en våldtagen kvinna utklädd till björn, en syster som försöker växa, den först illaluktande och sedan uppstoppade hunden Sorg, pojken Egg som alltid säger "Va?", horor, hjärtattacker, onani, mannen i vit smokingkavaj, sex, terrorister i Wien, incest, den förste och den andre Freud...

På stranden i Halmstad fastnade jag för ett stycke och tänkte att jag verkligen måste dela med mig av det. Nu när jag bläddrar tillbaka och läser det inser jag hur inne i boken man bör vara för att uppskatta det. Jag bjussar på det ändå:

En plåga med försynta människor - på dåliga hotell - är att sådana människor ofta är så försynta att de aldrig ger sig iväg. De är så försynta att de inte ens vågar komma med klagomål. Och med blygheten följer en viss artighet; om de lämnar hotellet för att Schraubenschlüssel skrämt vettet ur dem i trappan, för att Jolanta bitit någon i ansiktet i lobbyn eller för att Skrikande Annie fått döden att rycka ett steg närmare genom sina tjut - ja, till och med om de hittar björnhår i bidén, så ber de ändå om ursäkt.

När horan Skrikande Annie haft sin största skrikorgasm, den som kanske fick en bro att rämna, trodde en familj på hotellet att det rörde sig om mord. Efter att alla konstaterat vad som egentligen hände:

Jolanta och jag lyssnade ett slag vid trappavsatsen till tredje våningen, men det enda vi hörde var New Hampshire-familjen som höll på att skjuta fram möblerna för att barrikadera dörren i sitt rum. Det unga svenska paret hade sovit rakt igenom allt rabalder - tydligen var de vana vid något slag av orgasm, eller kanske vid mord. Den gamle mannen från Burgenland hade möjligen dött på sitt rum, strax efter ankomsten.

Mellanlandning

Är hemma i Uppsala två dagar nu innan jag imorgon far till föräldrarna några dagar. Jag klarar helt enkelt inte av sommar i staden - ge mig sjö och eka och jordgubbar!

Midsommar spenderades i en väns föräldrahem; en stor prästgård i Småland. Alldeles bredvid en sjö, med ängar och åkrar runt om. Den mest perfekta midsommaren på länge kunde många instämma i. Efter det tog jag mig till en annan väns föräldrar i Ljungby, för att sedan följa med dem till deras nya sommarstuga i Halmstad. Bakom mig har jag alltså ungefär en vecka av avkoppling och sommar, fantastiskt.