Det som göms i snö

Ja jisses, så sitter jag här med gråten i halsen igen. Väldigt blandade känslor. Hur kan man vara så uppe i något att man inte förstår hur det egentligen är? Hur man faktiskt mår? Många saker kommer fram ur sina gömslen nu, även insikter som av rädsla och kärlek stoppats in längst bak i medvetandet. Jag hittade nyss det brev jag skrev när jag höll på att göra slut, det jag skrev för att jag inte lyckades hitta orden när vi pratade men som han sedan vägrade läsa. Så här i backspegeln känner jag mig nästan lite... dum. Det är så självklara saker jag ber om i brevet.

" ... ett förhållande ska vara något som gör oss båda glada, trygga och lyckliga... "

"Du måste visa vad du vill. Visa att du bryr dig, att du är villig att se även mina behov, känslor och önskningar. Annars känns det som att jag ger så mycket mer än jag får tillbaka. /.../ För mig är det i alla fall så att jag är glad om du är glad, min glädje över något kan inte vara helt total om du samtidigt är ledsen /.../ När jag gör saker för dig, ger dig något eller överraskar dig gör jag det självklart inte för att få något tillbaka. Men däremot börjar jag ju till slut undra vad som gör att jag så givet tycker det är värt att göra sånt för dig - när du inte verkar tycka att jag är värd att få samma sak tillbaka /.../ Det skulle betyda så oerhört mycket om du klev utanför din comfort zone ibland, jag tror att jag är värd det /.../ Att det verkar nästan som att du skäms över att ha flickvän /.../ Jag önskar väl kanske att hur ditt beteende får mig att må och känna ska betyda mer för dig än vad en anonym folkmassa gör."

"Har du plats för kärleken? Kan du låta den påverka ditt liv och de beslut du fattar? Svarar du nej på den frågan måste jag ju, trots att det känns sjukt jobbigt, säga att från mitt perspektiv känns det då som att du inte är redo för ett förhållande, eller alternativt att du inte varit eller är kär på riktigt ... om man inte har plats för den andra i sin bild av framtiden känner jag att det som finns just nu inte är tillräckligt starkt. Och är det inte riktiga känslor borde det kanske inte vara alls."

"Jag vill inte vara dum, du är en fantastisk person. Det är ju dig jag är kär i! Dig jag glatt var beredd att låta bo i mitt enda rum under din praktik. Dig jag vill träffa varje dag och sova med varje natt. Dig jag saknar efter en dag. Dig jag vill vara med. Dig jag vill ringa så fort något roligt händer eftersom det är först när jag berättar det för dig det blir så roligt det kan vara. Min mening är inte att kritisera dig, jag försöker bara förklara hur jag känner så att du har en chans att förstå mig.... "

Vi var båda bra personer, men vi var inte alltid bra för varandra. Det sägs att kärleken är blind, och det kan nog stämma. Eller åtminstone väldigt närsynt. Förmodligen astigmatisk också.