Hotell New Hampshire

I några år har jag sagt att Hotell New Hampshire av John Irving är min favoritbok. Kanske fick den något av sin glans av att jag hittade den i en fönsterkarm i en tidningsaffär på Grenada i Karibien, och fick den när jag lyckats övertyga ägaren om att boken var på svenska. För att se om den faktiskt kan kallas favoritbok eller inte har jag nu läst om den, och jag håller med Pernilla 2006 om att boken är riktigt bra. John Irving skriver så finurligt och snitsigt, han fintar och dribblar men låter mig aldrig tappa fästet. Historien och karaktärerna är bisarra och underliga, men Irving får på något sätt allt att framstå som vanligt och normalt. Tama björnar, en våldtagen kvinna utklädd till björn, en syster som försöker växa, den först illaluktande och sedan uppstoppade hunden Sorg, pojken Egg som alltid säger "Va?", horor, hjärtattacker, onani, mannen i vit smokingkavaj, sex, terrorister i Wien, incest, den förste och den andre Freud...

På stranden i Halmstad fastnade jag för ett stycke och tänkte att jag verkligen måste dela med mig av det. Nu när jag bläddrar tillbaka och läser det inser jag hur inne i boken man bör vara för att uppskatta det. Jag bjussar på det ändå:

En plåga med försynta människor - på dåliga hotell - är att sådana människor ofta är så försynta att de aldrig ger sig iväg. De är så försynta att de inte ens vågar komma med klagomål. Och med blygheten följer en viss artighet; om de lämnar hotellet för att Schraubenschlüssel skrämt vettet ur dem i trappan, för att Jolanta bitit någon i ansiktet i lobbyn eller för att Skrikande Annie fått döden att rycka ett steg närmare genom sina tjut - ja, till och med om de hittar björnhår i bidén, så ber de ändå om ursäkt.

När horan Skrikande Annie haft sin största skrikorgasm, den som kanske fick en bro att rämna, trodde en familj på hotellet att det rörde sig om mord. Efter att alla konstaterat vad som egentligen hände:

Jolanta och jag lyssnade ett slag vid trappavsatsen till tredje våningen, men det enda vi hörde var New Hampshire-familjen som höll på att skjuta fram möblerna för att barrikadera dörren i sitt rum. Det unga svenska paret hade sovit rakt igenom allt rabalder - tydligen var de vana vid något slag av orgasm, eller kanske vid mord. Den gamle mannen från Burgenland hade möjligen dött på sitt rum, strax efter ankomsten.