Suck

De senaste dagarna har hjärnan lätt snurrat iväg på diverse självdestruktiva banor, bland annat har jag insett att om jag dog inne på mitt rum skulle det ta väldigt lång tid innan någon märkte det. Desperat har jag kastat ut metlinor, men får inga napp. Folk är upptagna med sitt. Jag vänder mig till internet för att uppfylla lite av tomheten, men varenda meddelande har jag svarat på, varje blogg har jag läst senaste uppdateringen på. Till och med tidningarnas nätversioner verkar stå stilla.

Inget händer. Jag vill ta sats och kasta mig igenom fönsterrutan, för att blodig men levande sväva - uppåt, inte nedåt - bort och iväg. Det är dock en fysisk omöjlighet.
Att inte ha något mål i livet ger en känsla av överblivenhet. Jag finns till för mina egna grubblerier, ingenting annat. Det finns ingen som är beroende av mig.
Jag har ingen lust med någonting, men klättrar på väggarna av tristess. Vad gör jag av mitt liv? Vad har jag åstadkommit hittills? Vad ska jag göra?

Plugget är åt h*e. Efter att ha lämnat in hemtentan en kvart före deadline har jag knappt orkat titta åt det hörn där böckerna inför c-uppsatsen ligger. Jag har inte skrivit någon forskningshistorik, och kommer inte gå på lektionen ikväll.
Jag skulle ansöka om nytt studiebidrag idag, men mitt bankID har gått ut och efter en snabbkoll upptäckte jag att jag inte förstår hur man skaffar ett nytt. Och istället för att ta reda på det gick jag och la mig igen, efter min brunch.

Jag måste agna mina krokar bättre. Skrika ut "Jag vill känna mig behövd!", krampartat hålla fast vid personer som i all hast råkar snudda eller hålla om mig.

Igår flydde jag ut i mörkret. Ensam, med musiken. Halvsprang tills jag inte visste var jag var. Det var så skönt att komma vilse. Plötsligt andas man lite, lever man lite.