Kö

Ännu ett tecken på att terminen har dragit igång igen är den långa kön till Snärkes. Redan när jag kom hem från jobbet var det lång kö, och det är fortfarande kö så långt jag kan se från fönstret. Själv ska jag kanske trilla ner till puben en sväng och hänga lite, drickandes gratis vatten.

Till helgen lär kön till Live och Linnros också gå förbi här, det kommer vara helt sjukt. Tur att alla vi har kort så att vi går in gratis före kön. Fast oavsett måste man nog gå in senast typ åtta för att det inte ska hinna bli fullt...

Höst

Oj. Hösten och vardagen kickade in som från ingenstans och är nu i full gång. Ett kyligt Popaganda som räddades och glorifierades av Robyn och en fantastisk kräftskiva avslutade sommaren. Draman och spänning av olika anledning och grad leder vägen in i hösten. Kylan får motas bort av värme och skratt från omvärlden. Kom an då hösten, jag är redo. Jag tycker inte om dig och den kyla och gråhet du för med dig, men jag accepterar dig. Jag har värme och färgsprak utan dig.

Fredag

Idag trotsar jag förkylningen och åker till Stockholm för att gå på Popaganda. It'sa gonna be a nicea!

Grattis

Snörvel

Okej. Det suger att vara förkyld. Man är liksom inte döende, så det är inte synd om en, men samtidigt får man ju absolut ingenting gjort. Snor, slem, harkel, snyt, feber, svett, köld... Höjden av osexighet. Nu har jag mått såhär i två dagar, så imorgon tänker jag vara frisk. Jag har faktiskt väldigt mycket att göra! Idag har det dock varit lite bättre, och jag har snart läst en av fem böcker jag vill hinna få lite koll på innan jag gör utställningen om och på nationen. Igår gjorde det för ont i ögonhålorna. Jag menar, vad är det för mesig grej? Få ont både här och där så fort man är lite förkyld. Kli i öronen dessutom.

Det är inte alls som på film. Då kommer det alltid över någon söt pojkvän och tar hand om en. Det har då aldrig hänt mig, och för den delen vill jag nog inte ha hit nån när jag är i höjden av äcklighet.

Ungefär som med svimningar. På film är dom superromantiska och vackra. Så var det inte när jag svimmade. I kön till donken nånstans i Brasilien. Då sjönk jag först ihop mot kassan (darn! vad långsam betjäning det var!) för att sedan falla raklång bakåt och slå huvudet i golvet. Och inte var det slut där, nej, som kronan på verket började jag dessutom skaka massor och man såg bara mina ögonvitor. Romantiskt, ey. Ungefär som nu när jag sitter och ömsom kliar öronen, ömsom snyter mig. Hot mama, kom och ta mig.

Kvällsmys

Kör lite pirater och noblesse så här på kvällskvisten. Dagen har annars ägnats mest åt nationsfix och installering av trådlös router. Nu har jag internet på båda datorerna! Och jag lyckades installera det helt själv, mycket nöjd. Nyss bytte jag även en propp helt själv - och överlevde! Tydligen går propparna här hela tiden, jag fick nyss tips av hon som bodde här innan att utveckla ett system för vad jag kan ha igång samtidigt. Chevrétoasten efter joggingturen fick vänta lite, men till slut löste det sig. Hm... ugn, laptop på laddning, kyl, frys, taklampa.. router, taklampa, tv och dator... där gick tydligen en gräns i alla fall. Det ska jag försöka komma ihåg. Blir nog lite lättare att hålla nere elförbrukningen med hjälp av proppar som går ihop med elräkningen som väl kommer om nån månad...

Illa

Ja vad säger man? Jag mår verkligen som jag förtjänar idag. Länge sedan jag mådde såhär dagen efter. Det kan ju ha ett samband med att jag inte druckit så mycket på länge...

Hejdundrande kickoff på nationen med mycket mat, dryck och härlig stämning. Vidare till Taket för dans halva natten, för att sen hänga i ett korridorsrum. Där vi först somnade på Os mjuka matta, och sen somnade jag nån helt annanstans eftersom jag inte orkade gå hem - vilket tar max två minuter. Sista ölen intogs cirka klockan 03. Så orutinerat, rookieaktigt.

Jag råkade köpa Noblesse nyss. Gott.

Drömvärld

Jag vaknade upp ur en så oerhört häftig dröm. Den var liksom väldigt mycket som en saga. Jag minns inte jättemycket, men i någon parallell värld fanns det supersnälla jättemän som tog hand om små barn. De var ganska djuriska. Det var massa underliga byggnader, ungefär som i Harry Potter/Alice i Underlandet. Hemligheter. En hiss ner i det gömda. Och jag fick ta del av allt! Det börjar anas i utkanten av medvetandet vad som hände innan det i drömmen, men det går inte riktigt att ta på än.
Sen fick jag rida på en jättes rygg, men först var jag tvungen att vira in mig i blomgirlanger - jag minns inte om det var för att de blev aggressiva annars.
Sen var jag iallafall i den vanliga världen, där det också fanns såna jättar! Man kände igen dom på en skum blick och vi trodde alltid att de var från Nya Zeeland, haha. Pratade konstigt gjorde de också. Jag stod vid busshållplatsen i Bromma med en grön pinne som var från den andra världen, så de jättar/nya zeeländare som var i närheten blev oroliga och lite arga. Jag mest log och var glad, var inte alls rädd utan tyckte snarare att det var ganska spännande.

Kul med drömmar =)

Yay!

Har skickat in den sista uppgiften nu. Egentligen borde jag kommentera några andras bilder lite, men får se hur det blir med det... Tidigt imorgon ska jag ner på nationen och börja fundera på utställningen vi tänkte ha på kulturnatten. Klockan 12 ska jag sen berätta kloka saker om det under ett lunchmöte. Hehe.

Förutom en sjuhelsikes(?) pluggdag har jag även varit ute och joggat! 40 minuter idag, 40 minuter i förrgår. Känns bra. Musik i ena örat och så massa skitsnack med H - man märker ju knappt att man tränar då. Efter det tog jag ett långt, varmt bad ihop med en bok. Jag lärde mig dock den hårda vägen att det här badkaret fylls upp bra mycket fortare än det hemma hos mina föräldrar. Badkaret var... helfullt. Som optimisten skulle ha sagt. Eller, kanske snarare överfullt.
Nu är det sovdags!

Mera!

Kom på en till viktig punkt för listan!

* Folk har inte sex i köket. Och om nån har det så är det jag.

En negativ punkt däremot:
* Grannen som har sin balkong bredvid mina fönster tycker att jag har på tv:n för högt. Så jag blir alldeles paranoid när jag lyssnar på musik eller ser på tv nu och ser att hans balkongdörr är öppen. Samtidigt som jag inte tänker sänka, han kan väl stänga dörren lika gärna. Tönt. Han. Och jag, som är både feg och tuff.

Lista

Äsch. Orka plugga. Inte tillräckligt hetsigt än, känner inte pressen... dumt, jag vet. Istället kan man, hm, lista saker som är fint med egen lya! Jaa!

* Jag kan laga mat och diska när jag vill.
* Jag har världens finaste dammsugare.
* Jag kan gå runt utan bh hela dan om jag så vill. För att inte nämna hotpants. Visserligen gjorde en tjej i korridoren alltid det, men...
* Jag kan lyssna på musik medan jag lagar mat eller diskar. Likadant kan jag lyssna på tv vad jag än gör.
* Jag har ett badkar.
* Jag har skrivbord, soffbord OCH matbord. Underbart.
* Jag har två fönster med massa murgröna på Göteborgs mur som utsikt.
* Jag har massa bra förvaringsmöjligheter (efter viss hjälp från föräldrarna med skjuts och borrande).
* Jag får vara ifred, och kan umgås med folk när jag vill, om jag vill och framförallt med dem jag vill.
* Världens finaste laptop bor här.

Hmm det kommer nog mera efterhand. Plugga var det? Hrm.

Plugghets

Kom igen Pördy, bara en uppgift kvar i distanskurserna nu! Bilderna till den är redan tagna, strunt samma att dom inte är så bra! Kom på något smart och skriv nu, skriv för glatta livet. Så är det över sen. Kom igen Pördy!

...

Är man illa ute när man börjar pep-talka sig själv? Jag har idag skickat in den näst sista bilduppgiften, det blev till slut bilden på kassörskan samt i hotellet. Igår gjorde jag en tenta som jag blev underkänd på. Idag fick jag försöka igen, och det gick betydligt bättre. Sen avslutade jag sista uppgiften i andra kursen, men fastnade totalt i säkert en timme när jag slutligen skulle bestämma i vilken ordning de tre bilderna skulle komma. När den uppgiften var inskickad märkte jag förvånat att det fanns en tenta även till den kursen, så då gjorde jag den också. Gick fint.

Nu en sak kvar. Sex stycken bilder; miljö och människor. Tittar på andras insända uppgifter, och de fotar så fint och skriver så bra! Suck... Men det är inte läge att vara perfektionist med en dag kvar till deadline. Och man kan ju inte vara bra på allt.

Det ni ser i bilden är någon form av försök till omvårdnad. Jag, av alla människor, försöker ta hand om en orkidé. Nu står den i vattenbad med speciell näring. Jag har inte ens duschat själv idag...

Ändrad uppfattning

Efter att ha värmt en matlåda på spisen tar jag tillbaka mitt tidigare påstående om att jag inte behöver någon micro.

The Quiz

Färdigfotad

Det kan nog ha blivit nån användbar bild! Kollade igenom dom snabbt nu på datorn. Men det tog ett tag att lyckas fånga M på bild i det dåliga ljuset. På önskelistan: reparation av normalobjektivet samt att få ett stativ av Tomten.

Nu är jag trött. Imorgon blir det bildredigering och dokumentationstexter! På eftermiddagen är planen att jogga med H, och sen se om vi vill fortsätta röra på oss på dansgolvet efter det.

The Sandman is coming to get me! Måhåhå.

Bah

Okej, jag kan inte hålla mig. Går till Hörnan och fotar M i den tomma hotellfoajén. Kan bli en bra bild!

Paparazzipill

Ingen har gått säker idag. Det började med några trafikgubbar som målade ett övergångsställe, fortsatte med alla nationsmänniskor som satt på bibblan för inskrivning och plugg, vidare till byggarbetarna på baksidan. Sen tvingade jag ner G i nationskällaren för att få till en skuggig bild i motljus. I hopp om att hitta lite skarpare ljus lurade jag sedan ner honom i källaren till huset, men där var det rörelsesensorer på alla lampor. Därför placerade jag min söta lilla rumpa på golvet längst in i en liten korridor och G precis i början av den (korridoren, inte rumpan!). Sen försökte vi vara helt stilla tills lyset skulle slås av. T fick hjälpa till att röra sig i korridoren bakom G, så att jag fick det efterlängtade motljuset. Det är svårt att vara still när man fnissar för fullt...

Men det slutade inte där! Med min inte så diskreta kamera i högsta hugg gick jag sedan till ica för att fota E i kassan. Väl hemma kände jag mig inte nöjd med de bilderna, så för någon timme sen gick jag tillbaka för att försöka igen. Då fick jag bevittna hur hon stoppade en tjej som försökte langa folköl till ett gäng småfolk utanför. Spänning i vardagen.

Bildanalysen som jag skickade in igår var granskad och godkänd idag! Hoppas att det ska gå vägen med resten också. Känner mig inte alls nöjd med bilderna från idag - och så saknar jag mitt bra motiv som gått sönder! - men kanske kanske kan de duga för godkänt. För någon komplettering har jag ingen chans till...

Paparazzi

Idag ska jag leka paparazzi. Det känns inte helt bekvämt, men blir säkert bra på något sätt. Ska först hänga på nationen och försöka få sex bra bilder på temat miljö & människor. Måste läsa på en gång till om hur man skildrar olika stämningar och så, så behöver jag kanske inte tillbaka och fota imorgon. Sedan efter lunch ska jag fota stackars G som en skrämmande vuxen för slutuppgiften i digital bildbehandling, antingen för något budskap om att stoppa barnmisshandel eller något om alkohol. I eftermiddag bär det av till ica för att fota någon i kassan till uppgiften att fota och förmedla min uppfattning om nåt jobb. Och inatt kanske ett hotell. Om det här går som det ska är jag sedan färdigfotograferad. Sedan återstår bara dokumentationstexter till alla uppgifter, bildbehandling på dibild-uppgiften, samt ett skriftligt prov. Det kan gå. Håller tummarna.

Rasist

Alltså, ge mig fler surrande bärfisar. De röda bananflugorna däremot, de kan dö! Det är nästan så att jag kan döda dom utan att be om ursäkt efteråt, som jag brukar ha en tendens att göra. Bort! Försvinn! Lämna min frukost ifred!

Fint

Biljetter till Popaganda bokade! Robyn! Belle & Sebastian! Familjen! Jag är kär i Robyn, och de andra blir som en liten smaskig bonus.
Det här blir kalas, I'm telling you.

Besök

Jag verkar husera i ett hostel för diverse flygfän. Vadan detta? Och vart tog egentligen den surrande bärfisen från igår vägen?

Trött kvällsbabbel

Både i fredags och lördags fick jag så efterlängtat gå ut med lite tjejer. Igår fick jag till och med naglarna målade illrosa. Nu känner jag mig inte som en karl längre! Det var nästan så att jag snart skulle börja stå upp och kissa av ren förvirring...

Jag har lite stillasittarångest nu, har varit inne och pluggat hela dagen. Blir smått tokig om jag inte kommer ut på en hel dag.

Börjar komma iordning i lägenheten nu, trivs så bra att jag nästan blir lite rädd. Om jag lyckas skrapa ihop pengar till en platt-tv är det nästan så perfekt det kan bli! Men jag tar det lite lugnt med det...

Snart kommer A tillbaka från Japan. Tänk så oväntade vändningar livet kan ta. För mindre än ett halvår sedan var vi båda i förhållanden med någon vi älskade och planerade att flytta ihop med. Sen, inom loppet av några dagar, tog det slut pga deras intresse för varandra. A var mer klarsynt än jag och gjorde själv slut med K, efter ett ultimatum som hon inte gick med på. Strax efter det stod jag där i korridorsrummet. Konfronterade om sms jag läst och undrade varför han ljugit och inte berättat att hon varit där under dagen. Kunde inte längre stå ut med vetskapen om att de sågs i smyg. Och han krympte ihop där på sängen, såg mig rätt i ögonen med ledsna, skyldiga hundvalpsögon och sa "Ja, jag är intresserad av henne." Det ögonblicket kommer för alltid vara fastetsat i mig. De orden från en pojkvän. Hur jag skrek och grät och kastade saker, vrålade att han var ett svin, frågade hur han kunde både vilja ha kakan och äta den. Och sen gick det långsamt upp för mig. Han inte ville ha kakan. Han ville inte ha mig. Den sömnlösa natten, där i sängen bredvid honom som inte längre ville vara min. Han som redan var intresserad av någon annan. Hur jag snyftade, grät efter mamma, hulkade, och trodde att jag dog lite. Hur han morgonen därpå snäste åt mig om att han inte kunnat sova på grund av att jag gråtit. Hur han gick till skolan, medan jag stod kvar och försökte samla ihop spillrorna av det jag trodde var mitt liv. Hur jag när jag packat började räkna ihop våra matkvitton, för att få något att fästa tankarna på. Hur jag grät hela bussresan hem. Hur jag spenderade flera dagar i fosterställning, med vänner som tog hand om mig på alla möjliga sätt. Hur jag varken klarade av att sova eller vara vaken. Medan jag inte hörde något från honom. Hur jag själv fick ordna boende, i hans stad, för att kunna göra klart min praktik. I hans stad.. Där jag var för hans skull. Och sedan fick stanna i den staden två veckor till, med vetskapen om att han fortfarande träffade K väldigt mycket. Gemensamma vänner som hörde av sig och frågade vad som egentligen stod på. Varför han och K satt och visade mer än kompiskärlek på en fest, och varför jag inte varit med. Det var min tredje dag i fosterställning.

Men, allting för något gott med sig. På grund av en vän, och ännu fler avslöjade lögner, tog jag kontakt med A. Vi mailade för att klara ut saker, eftersom vi inte fick veta sanningen av våra nyblivna ex. Vi kunde jämföra våra sidor av saken och fylla i de luckor som fanns. Till slut förvandlades mailen till chat. Det var en ovärderlig kontakt för mig, han var en av dem som hjälpte mig att överleva i staden som inte var min. Till slut träffades vi, då vi hamnade på samma uteställe. Vi pratade och grät i fler timmar (jag grät åtminstone, han var mest arg). Sedan dess ser jag honom som min vän. Vi har festat ihop lite, och hörs med jämna mellanrum. När någon av oss blir låg ger den andra stöd. När någon av oss vill gå in på nån av deras internetsidor eller så, måste vi först be varandra om tillåtelse - och det ger vi aldrig. Vi har liksom turats om att vara starka. När det känns som att alla andra har tröttnat på att lyssna kan jag höra av mig till A, för han förstår. Eftersom han var med om samma sak. Sen att K ringde A och skrek att han var en äcklig hyckare och att hon minsann förstod att han knullade mig, eller vad det nu var, det säger liksom mer om henne än om oss. Det hade ju varit helt sjukt, och en hämnd som vore mer skadlig än nyttig. Men hon får tro vad hon vill.

Jag undrar om de förstår hur mycket de förstörde oss? Jag undrar om han förstår hur svårt jag kommer ha att lita på någon igen. Jag kan knappt börja fundera på att träffa någon, utan att undra om även den personen kommer se mig i ögonen och säga "Ja, jag är intresserad av henne." För det kommer alltid finnas andra tjejer i världen. Hur vet jag om även de är mer spännande/snygga/roliga/älskvärda etc än vad jag är? Hur kan jag igen lita på någon som i veckor övertygar mig om att ingenting är fel? Hur kan jag igen stå ut med onaturliga sms- och msn-kontakter? Det var första gången jag någonsin varit svartsjuk, och första gången jag faktiskt gått igenom någon annans sms. Jag hoppas att det blir den sista. Men hur ska jag våga lita på att det är sanningen som sägs? Tänk om jag återigen tvingas till det, och får läsa om hur de har träffats fast han säger motsatsen, eller se hur han har skrivit "Du vet att jag tycker om att höra din röst :* " till en annan tjej (ännu en sån sak som är fastetsad!)... Hur gör man?! Lisen livscoach, hur gör man...?

Och något som fortfarande är svårt att förstå är att de faktiskt är tillsammans. På riktigt. Officiellt, bland andra, inte längre smygande. För han sa. Han sa att det inte var så. Att hon inte var någon han skulle kunna bli tillsammans med. Han sa... Allt prat om att hon var blåst och vad det var. Det var bara fler lögner för att på nåt sätt vara snäll mot mig. Men det blir aldrig snällt i slutändan. Jag önskar att jag hade fått sanningen direkt - speciellt när jag frågade efter den flera gånger. Så hade jag sluppit alla olika steg av saker och sanningar som gör ont. Men kanske är det bättre att bli dumpad för någon som är en riktig kärlek än för någon som är ett obetydligt ragg. Fast han sa ju...

Åh, som vanlig virvlar tankarna iväg av sig själva. Tillbaka till ämnet. Hur A, som var med om samma sak som jag och som också var förstörd och nedbruten, nu har levt loppan i Japan. Hur det vi sa där i början blev sant - vi kom över dom. Och vi mår bra även utan dom i våra liv. Den stora slutsatsen är väl kanske att jag förlorade något stort i mitt liv, men även har vunnit nya bekantskaper. Ur sorgen växte nya glädjeämnen fram. Nya vänskaper som har uppstått och gamla som har förstärkts. Jag har förstått vilket enormt socialt nätverk jag har. En social fallskärm. Jag har tur.

Och trots svåra minnen och många grubblerier över mig själv, kärlek, relationer och tillit, så trivs jag bra. Det är fint nu. Livet är gott så som det är nu. Så konstigt att så många olika känslor och tankar kan samsas i mig - sorg över det förflutna men glädje över nuet.

Tills nuet överskuggar det förflutna.

Men tillsvidare vill jag inte vara något annat än singel. Det där med känslor får vänta. Jag fokuserar på mig själv istället.

Babbel, borde sova. Imorgon blir det mer plugg! Jag ska klara kurserna.

Seriöst, hur ska jag göra med frullen? Har sovit på saken nu men vet fortfarande inte...

Pytiskt

Jag vaknade för en stund sen med sminket kvar och en strömadapter inkörd i låret. Mindes snabbt att det blev utgång och många öl igår, och att jag var riktigt trött när jag väl kom hem. Kände mig stolt och nöjd över att i alla fall ha orkat bre och äta en macka innan jag somnade. Nyss utbyttes dock stoltheten; smöret och osten stod kvar framme. Rinnigt smör och en uppmjukad ost. Jummi, ser fram emot frukost...

Frustration

Sitter med webföreläsningar. De är minst två timmar långa per lektion, men är idag typ dubbelt så långa eftersom internet bråkar. Jag blir galen! Måste ju bli klar med det här. "Ja-a-a...a s-s--s-sss-ss-så har vi då nä -------------------------- sta punkt som är ................................... är... är... eg..eg--eg-eg-eg------"
GAH!

Håll till godo!

Hahaha jag bara skrattar. Det här är tydligen en stor sommarplåga i år. Jag har inte hört den, innan igår då. Hans manager var väldigt förvånad över att jag inte kände till Dj Fanta. Som han inte heter, men i mitt huvud så.

Jag försöker...

... för övrigt stå emot impulsen att ta bort fylleinlägget från inatt/imorse. Det är ganska kul att ha kvar såna, även om man blir lite trött på sig själv ibland. Jag är rätt kul när jag är full. Bumbibjörnar i en kärleksbubbla? Huh?
=)

Komplimang?

Igår mitt på dagen gick jag ut på en träningsrunda, jobbar in mina nya joggingskor. Glad i hågen begav jag mig ut, men hann inte långt innan en man kom mot mig över gatan med stora steg. Jag trodde att han skulle fråga om vägen eller nåt, men så var det inte. Jag funderar fortfarande på vad som var grejen, för han verkade inte vara nåt fyllo men han höll i en fickplunta. Jag funderar lite på om jag blev filmad av nåt kamerateam, men det känns inte helt troligt. Men det gör å andra sidan inte heller samtalet som sen utspelade sig. Det gick ungefär så här:

- Fan vilka sexiga ben du har
- Jaha, tack...
-Ska vi knulla eller?
- Ej, nej tack.
- Men varför då? Varför vill du inte knulla?
- Jag ska träna.
- Men vi kan träna tillsammans!
- Nä, jag vill träna själv.
- Men kom igen, klart vi ska knulla! Jag har stor kuk!
- ...
- Du kan få den i röven! (Ah well that changes things! Eller?)
- Jag vill att du lämnar mig ifred nu. (Här började han bli både högljudd och närgången, och jag lite rädd)
- Du kan få den i röven säger jag!
- Jag vill att du slutar prata med mig nu. (Och så började jag gå ännu snabbare, himla bra ur träningssynpunkt måste jag säga)
- VAFAN GÅR DU RUNT HALVNAKEN PÅ STAN FÖR OM DU INTE VILL BLI KNULLAD? ÄR DU HELT JÄVLA DUM I HUVET ELLER?
Sen fortsatte han skrika massa saker, men jag gick snabbare än jag nånsin gått förr och höjde volymen i ipoden till skadliga nivåer. Det kändes ändå mer hälsosamt än att fortsätta lyssna på honom.

Summa summarum: jag har fina ben? Man måste ju ta med sig det positiva ur varje situation...

Kväll. Eller morgon. Tant...

Jistanes. Mycket känslor i omlopp nu. Och alkohol. Har nog gråtit i närmare en timme. Inte såna där hjärtskärande aj-jag-går-sönder-och-finns-inte-mer-tårar, såna tycker jag mig ha haft min beskärda del av i år, mer... filmaktiga. Med tårar som väller upp i ögonen och till slut rinner ner för kinden från mitten av ögat. Stora, dramatiska och allvarsamma tårar.

Man vet aldrig hur dom ska bli innan. Ikväll träffade jag två tjejkompisar. Vi ville festa, började med vin och skitsnack. Sen blev dom båda trötta och hängiga och ville hem och sova. Jag kände inte för att joina mina killkompisar, det känns som att jag har gått ut med dom hela sommaren. Jag tycker väldigt mycket om dom, men ibland vill jag bara.. vara tjej, antar jag. Men sen var F och S sugna på utgång, och eftersom dom känner typ hela stan med dess vakter fick vi veta att vi kunde gå till BJ utan kö och utan inträde. Deal tyckte vi, nästan som ett socialt experiment. Och experiment var det; det kändes väldigt likt utgångarna i Stockholm när jag var 19. Exotiskt! Vi fick ett bord och en spritbricka (utöver skumpaflaskan, vart tog den vägen förresten?) och satt där och dömde folk vi såg. Eller, jag gjorde iallafall det, i huvudet. Hehe. Elak. Mycket ben var det, kunde vi konstatera! Man får nog en viss nationsmentalitet efter ett tag...

Nån "kändis" som F känner kom och hängde med oss, han har gjort nån sång som går typ "Ett två tre, fanta och rosé! Ett två tre, alla tjejer ner på kne!" Där någonstans började jag inse hur pass malplacé jag faktiskt var. Den där "kändisen", vad han nu hette, tjänar ungefär 100 000 per spelning, drack upp F:s (en students!) sprit och var knappt trevlig. Han hade dessutom med sig en halvnaken flicksnärta till bordet. Jag ville bara rycka tag i henne, säga hur bra hon är och att hon är värd bättre, och klä på henne nåt mer än hennes rumplånga leopardmönstrade kjol och rosa bh. Halledudanemej. Sen lärde jag väl känna hans manager lite, även om det var helt jävla obetydligt var det nog ändå på tiden efter ungefär ett halvår som singel. Men jag kommer nog aldrig vara en sån som klarar random strul, jag har svårt att skilja på närhet och känslor - för mig hänger de ihop. Och när man börjar dilla om sånt inför nån annan inser jag hur ovanligt det trots allt är. Men, sån är jag. Nån måste ju vara den som är den.

Jag önskar bara att jag nån gång kommer våga öppna upp för nån igen. Våga lära känna nån och vara nyfiken. För just nu känner jag bara att jag inte ens vågar utsätta mig för risken att bli kär i någon. För jag klarar nog inte av att utsättas för samma sak igen. Jag vet inte hur jag skulle överleva det. Kanske är jag svag, jag vet inte. Men det kommer krävas mycket tid, känslor och övertygelse innan jag vågar lita på en kille igen. Jag önskar att det inte vore så, för det är inte rätt att bedöma/behandla någon efter det man tidigare varit med om. Tänk om jag vore stor nog att efterleva det.

Och, saknaden är stor. Det finns tre personer jag nog alltid kommer sakna, men jag är inte längre en del av deras sammanhang och vill därför inte lägga mig i. Och jag vill inte att nån ska välja sida eller så, det är svårt. Men mest av allt vill jag bara stänga in dom i min imaginära rosa kärleksbubbla så att de alltid har det bra och är mig nära. Men det fungerar inte, inte ens om man är en bumbibjörn. Eller nykter. Jag har varit rädd för att träffa dom, rädd för att jag kanske är "fiende" och inte önskvärd nu, men det kändes fint. Fint att träffa någon man bryr sig om - och att inte mötas av annat än välvilja.
Och fint att bli riktigt full. Fjortisvarning. Nu är klockan jättemycket och jag borde sova. Imorgon ska jag se ungefär 6-7 timmars webföreläsningar, kurser jag inte klarade av när mitt liv blev vänt uppochner i våras. Men jag ska klara dom. Ingen annan ska få begränsa mig. Jag har ungefär en vecka på mig, och jag ska klara det! ... hoppas det är dåligt väder imorgon, då kommer det vara lättare att stänga in sig och försöka fokusera. Är det sol dras jag ju ut, som av en magnet.

Ja, nej, ja, alltså. Sovdags var det. Efter en fin men känslosam kväll.
(Och vad var det egentligen för fel på känslor? Stolthet och fördom, eller känslouttryck hos män resp. kvinnor under antiken som jag skrev nån c-uppsats om. Idealen förändras så väldigt. Känslor är styrka, inte svaghet. Och därmed basta.)

Jag vill för övrigt peka på min hyfsade förmåga att stava någorlunda rätt, trots för stort alkoholintag samt känslointryck. Jag är ball. =)

Åska

Ligger i sängen med min nya fina laptop. Ute är det regn och åska. Jag trodde först att det var en bomb eller nåt; först lystes lägenheten upp, sen skrek folk utanför och så smällde det till rejält. Men det var alltså åska, samt folk på Bryggan som skrek. Nu verkar skräckfilmsstämningen vara över, åskan börjar dra sig iväg. Och besökarna på Bryggan kanske börjar dra sig hemåt.

Dagen har ägnats åt fix och don här hemma. Har skruvat ihop möbler och jobbat klart med några nationsgrejer. Imorn blir det mer möbelmontering! Längtar verkligen tills jag kommer helt iordning här. Jag anar en enorm potential! Trivs galet bra hittills.

Mysigt att somna till regnet nu. Känner mig extra nöjd med beslutet att stanna hemma ikväll också, hehe.

Jag vet inte vad som är värst, ovisshet eller att faktiskt veta svart på vitt?
Jag ska nog sova på saken ett tag.