Trött kvällsbabbel

Både i fredags och lördags fick jag så efterlängtat gå ut med lite tjejer. Igår fick jag till och med naglarna målade illrosa. Nu känner jag mig inte som en karl längre! Det var nästan så att jag snart skulle börja stå upp och kissa av ren förvirring...

Jag har lite stillasittarångest nu, har varit inne och pluggat hela dagen. Blir smått tokig om jag inte kommer ut på en hel dag.

Börjar komma iordning i lägenheten nu, trivs så bra att jag nästan blir lite rädd. Om jag lyckas skrapa ihop pengar till en platt-tv är det nästan så perfekt det kan bli! Men jag tar det lite lugnt med det...

Snart kommer A tillbaka från Japan. Tänk så oväntade vändningar livet kan ta. För mindre än ett halvår sedan var vi båda i förhållanden med någon vi älskade och planerade att flytta ihop med. Sen, inom loppet av några dagar, tog det slut pga deras intresse för varandra. A var mer klarsynt än jag och gjorde själv slut med K, efter ett ultimatum som hon inte gick med på. Strax efter det stod jag där i korridorsrummet. Konfronterade om sms jag läst och undrade varför han ljugit och inte berättat att hon varit där under dagen. Kunde inte längre stå ut med vetskapen om att de sågs i smyg. Och han krympte ihop där på sängen, såg mig rätt i ögonen med ledsna, skyldiga hundvalpsögon och sa "Ja, jag är intresserad av henne." Det ögonblicket kommer för alltid vara fastetsat i mig. De orden från en pojkvän. Hur jag skrek och grät och kastade saker, vrålade att han var ett svin, frågade hur han kunde både vilja ha kakan och äta den. Och sen gick det långsamt upp för mig. Han inte ville ha kakan. Han ville inte ha mig. Den sömnlösa natten, där i sängen bredvid honom som inte längre ville vara min. Han som redan var intresserad av någon annan. Hur jag snyftade, grät efter mamma, hulkade, och trodde att jag dog lite. Hur han morgonen därpå snäste åt mig om att han inte kunnat sova på grund av att jag gråtit. Hur han gick till skolan, medan jag stod kvar och försökte samla ihop spillrorna av det jag trodde var mitt liv. Hur jag när jag packat började räkna ihop våra matkvitton, för att få något att fästa tankarna på. Hur jag grät hela bussresan hem. Hur jag spenderade flera dagar i fosterställning, med vänner som tog hand om mig på alla möjliga sätt. Hur jag varken klarade av att sova eller vara vaken. Medan jag inte hörde något från honom. Hur jag själv fick ordna boende, i hans stad, för att kunna göra klart min praktik. I hans stad.. Där jag var för hans skull. Och sedan fick stanna i den staden två veckor till, med vetskapen om att han fortfarande träffade K väldigt mycket. Gemensamma vänner som hörde av sig och frågade vad som egentligen stod på. Varför han och K satt och visade mer än kompiskärlek på en fest, och varför jag inte varit med. Det var min tredje dag i fosterställning.

Men, allting för något gott med sig. På grund av en vän, och ännu fler avslöjade lögner, tog jag kontakt med A. Vi mailade för att klara ut saker, eftersom vi inte fick veta sanningen av våra nyblivna ex. Vi kunde jämföra våra sidor av saken och fylla i de luckor som fanns. Till slut förvandlades mailen till chat. Det var en ovärderlig kontakt för mig, han var en av dem som hjälpte mig att överleva i staden som inte var min. Till slut träffades vi, då vi hamnade på samma uteställe. Vi pratade och grät i fler timmar (jag grät åtminstone, han var mest arg). Sedan dess ser jag honom som min vän. Vi har festat ihop lite, och hörs med jämna mellanrum. När någon av oss blir låg ger den andra stöd. När någon av oss vill gå in på nån av deras internetsidor eller så, måste vi först be varandra om tillåtelse - och det ger vi aldrig. Vi har liksom turats om att vara starka. När det känns som att alla andra har tröttnat på att lyssna kan jag höra av mig till A, för han förstår. Eftersom han var med om samma sak. Sen att K ringde A och skrek att han var en äcklig hyckare och att hon minsann förstod att han knullade mig, eller vad det nu var, det säger liksom mer om henne än om oss. Det hade ju varit helt sjukt, och en hämnd som vore mer skadlig än nyttig. Men hon får tro vad hon vill.

Jag undrar om de förstår hur mycket de förstörde oss? Jag undrar om han förstår hur svårt jag kommer ha att lita på någon igen. Jag kan knappt börja fundera på att träffa någon, utan att undra om även den personen kommer se mig i ögonen och säga "Ja, jag är intresserad av henne." För det kommer alltid finnas andra tjejer i världen. Hur vet jag om även de är mer spännande/snygga/roliga/älskvärda etc än vad jag är? Hur kan jag igen lita på någon som i veckor övertygar mig om att ingenting är fel? Hur kan jag igen stå ut med onaturliga sms- och msn-kontakter? Det var första gången jag någonsin varit svartsjuk, och första gången jag faktiskt gått igenom någon annans sms. Jag hoppas att det blir den sista. Men hur ska jag våga lita på att det är sanningen som sägs? Tänk om jag återigen tvingas till det, och får läsa om hur de har träffats fast han säger motsatsen, eller se hur han har skrivit "Du vet att jag tycker om att höra din röst :* " till en annan tjej (ännu en sån sak som är fastetsad!)... Hur gör man?! Lisen livscoach, hur gör man...?

Och något som fortfarande är svårt att förstå är att de faktiskt är tillsammans. På riktigt. Officiellt, bland andra, inte längre smygande. För han sa. Han sa att det inte var så. Att hon inte var någon han skulle kunna bli tillsammans med. Han sa... Allt prat om att hon var blåst och vad det var. Det var bara fler lögner för att på nåt sätt vara snäll mot mig. Men det blir aldrig snällt i slutändan. Jag önskar att jag hade fått sanningen direkt - speciellt när jag frågade efter den flera gånger. Så hade jag sluppit alla olika steg av saker och sanningar som gör ont. Men kanske är det bättre att bli dumpad för någon som är en riktig kärlek än för någon som är ett obetydligt ragg. Fast han sa ju...

Åh, som vanlig virvlar tankarna iväg av sig själva. Tillbaka till ämnet. Hur A, som var med om samma sak som jag och som också var förstörd och nedbruten, nu har levt loppan i Japan. Hur det vi sa där i början blev sant - vi kom över dom. Och vi mår bra även utan dom i våra liv. Den stora slutsatsen är väl kanske att jag förlorade något stort i mitt liv, men även har vunnit nya bekantskaper. Ur sorgen växte nya glädjeämnen fram. Nya vänskaper som har uppstått och gamla som har förstärkts. Jag har förstått vilket enormt socialt nätverk jag har. En social fallskärm. Jag har tur.

Och trots svåra minnen och många grubblerier över mig själv, kärlek, relationer och tillit, så trivs jag bra. Det är fint nu. Livet är gott så som det är nu. Så konstigt att så många olika känslor och tankar kan samsas i mig - sorg över det förflutna men glädje över nuet.

Tills nuet överskuggar det förflutna.

Men tillsvidare vill jag inte vara något annat än singel. Det där med känslor får vänta. Jag fokuserar på mig själv istället.

Babbel, borde sova. Imorgon blir det mer plugg! Jag ska klara kurserna.