Seg

Hjälp vad seg jag är. Orkar inte laga mat, så käkar ostmackor. Skulle luncha med några kursare innan lektionen kl ett, men jag vaknade så sent så jag hann inte. Egentligen borde jag läsa dom sista drygt hundra sidorna i boken innan lektionen, men jag orkar inte. Eller alltså, jag känner mig inte så motiverad bara. Fast det är en jäkligt intressant bok, "The Reign of the Phallus" heter den.
Igår var det jag och Emilia i köket, det funkade bra. Inte mycket folk, så då brukar man ju klara sig bra. Annat var det den där onsdagen, fy, jag drömmer nästan fortfarande mardrömmar om den kvällen.
Nä nu måste jag tugga fortare, börjar ju om en timme. Dags att hitta kläder och sätta på ett ansikte kanske. Om jag orkar. Dom har sett mig utan ansikte och med sunkkläder förr :)

Bussolycka

Utanför Uppsala, sex personer omkomna. Vad hjärtat hann snurra innan jag insåg att det nog inte var nån jag känner som var inblandad. Men fy så hemskt, enligt nån tidning var det inga barn bland de omkomna, men mest "unga vuxna". Såna som jag.

Tandläkaren

Jag insåg att csn kom idag. Efter att ha betalat min hyra och satt in 500 kr på mitt eget sparkonto (ett jag inte brukar ta ut pengar från alltså) har jag ungefär 6000 kronor kvar. Det är ganska mycket! Det brukar väl vara typ hälften kvar efter att räkningarna betalats. Nu är frågan om jag borde passa på att gå till tandläkaren? Det kan nog vara en god idé. Men, vad kostar det? Jag har ingen koll. Vad kostar, säg, en undersökning och två återbesök? För återbesök lär det bli ;)
Är det klokare att försöka spara mer o gå dit nästa månad? Fast, på nåt sätt lär dom sparpengarna försvinna innan nästa csn tror jag...

Nycklar

Några timmar igår var jag övertygad om att jag tappat bort mina klvnycklar, dvs dom som går in till nästan överallt i nationen. Efter desperata sms till de andra i klv och upp- och nedvändande av rummet började läget kännas minst sagt hopplöst. Sen kom Lovisa och ville låna termobraller, och när jag rotade fram dom ur påsen längst in i garderoben, vad tror ni jag hittar? Nycklarna, självfallet. Där har dom alltså legat sen fyllepulkaåkandet kl 10 i söndags morse.

Oväntad utveckling

I tisdags ville Marika ut och parta, eftersom hon för en gångs skull fått lite ledigt dagen efter. Hon planerade att gå till Snerkan, som jag ju råkar bo granne med. Därför kom det sig att hon, Cecilia och Andreas kom hit vid sex och enligt planerna skulle gå över till Snerkes strax innan nio - då skulle jag stanna kvar hemma. Sen kom dom på att dom inte ville dansa, så vi skulle gå till nån annan nation för att prata och umgås. Sen kom vi på att det är tråkigt att stressa. Sen kom vi på att vi ville ha mat från puben. Väl nere i puben kom vi på att några shots vore kul. Sen blev folk fulla. Sen... var det fest. Jag vet inte riktigt hur det gick till, men plötsligt var korren full av folk. Folk som bor här, kompisar till dom som bor här, dom som jobbat i puben under kvällen. Det var öl, nötter och glassplitter på golvet i köket och i mitt rum. Det var twister-turnering i köket, jag missade dock utgången av den. Jag hade utslag över armarna. Det var fulla och friendly människor lite varstans. Vid tre gick jag och la mig, jag tror att det dog av ungefär då. Det är lite oklart.

Som en granne sa igår morse; det är kanske inte helt klokt att festa dan före den enda dan i veckan man har lektion. Så sant så sant. Det var inte en pigg Pernilla under föredraget, det var tvärtom snudd på att jag somnade.

Efter lektionen, vid fyra, lockade syrran med fika och OC. Så jag åkte hem till dom. Som ni förstår blev det ingen tid till att städa igår, så det hade jag tänkt göra ungefär nu. Men när jag gick ut till köket förut var städpersonalen här, och jag skämdes lite. Stackarna, fick städa upp vår skit. Det är skitigt i vanliga fall också när dom kommer, men det här var nog lite värre än vanligt.

Nåväl, när dom har lämnat korridoren ska jag städa mitt rum. Jag går runt med skor på mig pga glassplittret och klibbet på golvet.

Man lär sig något nytt...

Jerusalemsyndromet, det var något nytt för mig. Så urbota dumt.

Det finns ju förstås ett Stockholmssyndrom också...

Men några fler platsanknytna syndrom, vet ni?

Vuxna barn

Mobbning i Sverige uppmärksammas ganska mycket i media för tillfället. Bra att skygglapparna har lyfts något, men frågan är hur mycket det egentligen hjälper. Men å andra sidan, allt som eventuellt kan göra en drabbad människas liv lite lättare - eller för den del hindra fler tragiska självmord bland barn och ungdomar som inte vill leva mer pga att de blir mobbade - ger jag gärna en chans.

I reportage där mobbade berättar om vad som hänt förstår jag, ofta bara av bilden, varför de blir retade. Jag tycker inte det på något sätt är rätt, men jag ser det. Det är så enkelt, vilket gör det än mer sorgligt. Vi är alla av samma skrot och korn. Eller vad man säger.

Men mobbning finns alltid, hela livet, inte bara bland barn. För visst finns det väl alltid någon kursare eller arbetskamrat som det är lite si och så med, någon som man helst undviker att prata med. Som alla helst undviker att prata med. Det kanske inte är lika utstuderat som bland barn, men nog fan finns det väl där?

Längtan bort
ständigt denna längtan
längtan efter livet
lyckan

Fast kanske finns den helt nära?
Jag trivs ju
Men jag kan inte låta bli att tänka att jag missar något,
är på fel ställe och i fel sällskap
Att livet lever utan mig.

Old friends

Häromdagen addade någon mig på msn, och började lite senare skriva till mig på engelska. Förvirringen byttes mot glädje när jag förstod att det var Chrystal, som jag träffade på Tobago i våras. Hon berättade att hon inte längre jobbade i Pigeons Point, men hann inte skriva vad hon gör istället. Jag hoppas att allt är bra med henne där borta i Karibien där himlen och havet tävlar om att vara blåast.

Det värmer så mycket när människor visar sig ha en liten plats för mig i sitt hjärta, eller sitt medvetande. Kanske inte en så stor bit, men den finns ändå där.

Jag tror att jag är för dålig på att uppmärksamma dom som finns i mitt hjärta.

Du skrattar och tar emot
men i ensamheten ligger oron
håller om dig under natten
dansar med dig i drömmen

Våta sockor

Idag hade vi en tre timmar lång brandutbildning. Vi fick gå runt i brandmanskläder och försöka släcka eldar. Fast innan det var det teori, där vi bland annat fick se ett videoklipp från 1985, någon brand i en läktare under en match. Folk flydde för sina liv, branden växte och växte, och man får följa hela förloppet. Medan detta händer, från början till slut, hör man hur massorna på de övriga läktarna tutar och sjunger. Medan infernot pågår. Masspsykos??

Här är ett lite roligt klipp, som Ellen tipsade mig om.

Sorgligt

Efter att hela morgonen läst om Caesar fick jag ett meddelande av syrran, och efter att ha kollat lite nyhetssidor på internet känner jag mig tvungen att avbryta pluggandet.

Johanna Sällström finns inte längre.
Den glada och humoristiska tjejen jag och Sara av en slump träffade i Pipa, Brasilien. Hon som pratade så mycket om sin älskade lilla dotter T. Hon som fått i present att bo i svit på lyxigt hotell, men vantrivdes och istället hyrde ett rum med vassväggar och utedass alldeles vid havet, där man kunde se sköldpaddorna i vågorna. Hon som kiknade av skratt när hon berättade om en man i Belgien med lädermask över ansiktet som försökte äta en banan genom den lilla öppningen för munnen.
Hon som var så väldigt vänlig, avslappnad och rolig.

Jag påstår inte på något sätt att jag kände henne, vi umgicks med henne kanske fyra fem dagar då vi bodde på ungefär samma ställe. Det var inte direkt så att vi delade livsviktiga hemligheter med varandra, eller höll kontakt efteråt och träffades fler gånger. Men genom att jag har träffat henne berörs jag direkt mer av hennes öde.
Att en 32-årig människa inte finns längre, och lämnar efter sig en liten dotter, är oavsett vem det är otroligt sorgligt. Men nu känns det riktigare. Mer som en riktig människa.

Jag hoppas att Johanna kommit till ett bra ställe, för hon verkade ha ett så gott hjärta.

Just nu är mina tankar hos lilla T.

Hipp hurra

Jag fick VG på Antikens kultur och samhällsliv A!

Som vanligt

Jag förstår inte hur det fungerar egentligen. Man har alltid galet mycket att göra, och det man har planerat hinns aldrig med.
Inatt satt jag uppe och läste Powells "Athen and Sparta" till halv tre ungefär. Så nu är den avklarad, sa tom några saker på seminariet. Men direkt börjar ju nästa sak. Till nästa onsdag ska jag ha läst en ny bok, den här gången om Caesar. Till fredagen samma vecka ska en skriftlig uppgift lämnas in, som täcker kursens första fem poäng. Kakbit (piece of cake för er trögtänkta) tänker ni, men då vill jag även nämna att imorgon jobbar jag 16-01 (och stannar eventuellt längre), på fredag har vi obligatorisk städdag på nationen från 10 på morgonen fram till kvällen, och på lördag jobbar jag min första gasque, dvs förbereder från 10, jobbar till 02, städar, och festar sen. Söndagen lär vikas till sömn. Måndag är det brandutbildning.
Och sen börjar nu nästa vecka, med föreläsning, seminarium, diskussionsgrupp, herrmiddagsmöten, jobb...
Ja men du får ju vila ut på helgen tänker ni nu. BIDUP! Den helgen är det ämbetsmannakonferens fredag till söndag (dock inte säker på om jag ska gå eller inte). Och helgen efter det är det herrmiddag, då jag jobbar. Och löragen efter det ska jag jobba på ett landskap. Helgen efter det är det nåt husjubileum och tjafs där jag antaglien jobbar...
Sen är det påsk! Puben är stängd 5-9 april, då tänkte jag nog åka hem till föräldrarna. Dom fyller år runt där, så det är ju lägligt tycker jag. Fast jag ska nog ägna en hel dag till Sims, som jag inte hunnit spela nåt alls förutom den veckan jag var ledig i januari. Sims är skoj. Och nu vill jag ju prova med student plus glitter och glamour-tilläggen! :D

Den fattas mig!

Det måste vara ett av de sorgligaste filmögonblicken. Nej, jag talar inte om när han (Jack?) dör i Titanic. Eller när han den däringa vad han nu heter men som är snygg dör i Back to Cold Mountain. Och, nej, inte ens när åsnan och Shrek är arga på varandra i första filmen medan Wainwrights Hallelujah spelas.
Nej, nej, nej. Det jag syftar på är när Skalle-Per dör i Ronja Rövardotter-filmen, då Mattis (vuxna karln) gråter och skriker "Han får inte dö! Han har funnits jämt, och nu finns han inte mer! ... Han fattas mig!" Ja, nåt i den stilen iallafall.
(Haha och ni som känner mig har gissat rätt, när jag skrev det där blev jag snudd på ledsen i ögat.)

Jag har tur, jag har ingen Skalle-Per som fattas mig. Däremot en kamera! Eller, snarare kameraladdare. Fy så tråkigt det är att inte kunna ta en massa kort. Och jag tycker verkligen att jag har letat överallt - jag menar, mitt rum är inte direkt stort.
Nåväl, hoppas jag hittar den snart...

Långväga besök

Fredag till söndag var Lucas här. Vi träffade honom och hans tre polare i Salvador i Brasilien i våras, och när han skulle tågluffa i Europa var det självklart att han var välkommen även här. Vi lyssnade på några liveband i Kalmars pub och drack lite på Smålands första kvällen. Lördagen ägnades först åt sightseeing i härligt vinterväder med solsken och klarblå himmel. Efter middan drog jag med honom ut i Slottsbacken för lite pulkaåkning, Mattias och Tom plus Toms vän plus vännens vän - som också var på besök från Brasilien! - hängde också på. Alltså, det är ju så GRYMT kul att åka pulka! Varför gör jag det inte oftare? Kvällen slutade sen på en inflyttningsfest. I söndags körde jag bokstavligen ut honom, det kändes lite halvtaskigt, men jag behövde verkligen plugga... En annan sak som gjorde mig till en dålig värd är nog det faktum att jag inte hade nån rolig mat hemma. Men vafan, jag tänker inte göra mig till :)
För övrigt fick jag honom att smaka leverpastej.


Här är vi i ett regnigt Salvador

Bildiskussion

Min tanke om att svenskar inte är lika benägna att använda tutan när de kör bil som de på lite sydligare breddgrader är, har drastiskt ändrats sedan jag flyttade till Smålandsgården. Fan vad det tutas, argt och länge! Dessutom har jag inte kunnat undgå att lägga märke till att många bilars bromsar (eller vad det nu är) borde kollas upp lite. Chuuuuuuiiiiiiuuuuiiiiiiiiii, ungefär så låter det när många bilar bromsar in innan korsningen.

Riktigt förvånad är jag över att jag ändå inte har några problem att sova. Där ser man.

Onåbar

Mitt simkort till mobilen är inaktiverat. Och det nya har inte kommit än. Så jag kan inte få tag på nån såvida den inte är på msn, i mitt rum, eller kollar mejlen jävligt ofta. Och, värre, jag är inte heller nåbar.
Helvetes jävla skit, gånger femtio.

Jag känner mig stympad. Nästan. Eller nej, det var nog ett försök att vara lite djup. Mest är jag arg. Jävla comviq! Fast mest jävla mig, som beställde ett abonnemang. Vad skulle det vara bra för? Dessutom såg jag sen att minutpriset var lägre om jag hade kontantkort. Plus att pengarna jag nyss laddat på på kontantkortet nu antagligen bara POFF försvinner. Skit!

Dessutom hinner jag inte alls med det som ska hinnas med. Jag har läst nio timmar idag, men har fortfarande drygt 200 sidor jag borde ha läst klart innan dagen är slut. Och det är den snart.

Min godispåse räcker inte.

Nya boendet

Vi kör en boendeuppdatering, nu när det har gått en vecka sen jag flyttade hit. Jag bor ju på nationen nu, i en sexrumskorridor. Gamla Studentstaden var helt klart fräschare, och rummet större och snyggare, men jag tror nog jag kan trivas riktigt bra här. Härliga människor i korridoren, väldigt avslappnad och trevlig stämning. Några bilder:


Köket


Persilja(??) någon?


Japp


Rummet


Igen

Nu har ni en liten idé om mitt ack så glamourösa liv. Men det behöver ju inte hindra er från att komma och hälsa på - står ni för maten står jag för boendet. Mitt golv är säkert skönt :)
(Ååååh, mat. Herreje. Jag vill äta MAT.)