Sorgligt

Efter att hela morgonen läst om Caesar fick jag ett meddelande av syrran, och efter att ha kollat lite nyhetssidor på internet känner jag mig tvungen att avbryta pluggandet.

Johanna Sällström finns inte längre.
Den glada och humoristiska tjejen jag och Sara av en slump träffade i Pipa, Brasilien. Hon som pratade så mycket om sin älskade lilla dotter T. Hon som fått i present att bo i svit på lyxigt hotell, men vantrivdes och istället hyrde ett rum med vassväggar och utedass alldeles vid havet, där man kunde se sköldpaddorna i vågorna. Hon som kiknade av skratt när hon berättade om en man i Belgien med lädermask över ansiktet som försökte äta en banan genom den lilla öppningen för munnen.
Hon som var så väldigt vänlig, avslappnad och rolig.

Jag påstår inte på något sätt att jag kände henne, vi umgicks med henne kanske fyra fem dagar då vi bodde på ungefär samma ställe. Det var inte direkt så att vi delade livsviktiga hemligheter med varandra, eller höll kontakt efteråt och träffades fler gånger. Men genom att jag har träffat henne berörs jag direkt mer av hennes öde.
Att en 32-årig människa inte finns längre, och lämnar efter sig en liten dotter, är oavsett vem det är otroligt sorgligt. Men nu känns det riktigare. Mer som en riktig människa.

Jag hoppas att Johanna kommit till ett bra ställe, för hon verkade ha ett så gott hjärta.

Just nu är mina tankar hos lilla T.