Det måste vara ett av de sorgligaste filmögonblicken. Nej, jag talar inte om när han (Jack?) dör i Titanic. Eller när han den däringa vad han nu heter men som är snygg dör i Back to Cold Mountain. Och, nej, inte ens när åsnan och Shrek är arga på varandra i första filmen medan Wainwrights Hallelujah spelas.
Nej, nej, nej. Det jag syftar på är när Skalle-Per dör i Ronja Rövardotter-filmen, då Mattis (vuxna karln) gråter och skriker "Han får inte dö! Han har funnits jämt, och nu finns han inte mer! ... Han fattas mig!" Ja, nåt i den stilen iallafall.
(Haha och ni som känner mig har gissat rätt, när jag skrev det där blev jag snudd på ledsen i ögat.)
Jag har tur, jag har ingen Skalle-Per som fattas mig. Däremot en kamera! Eller, snarare kameraladdare. Fy så tråkigt det är att inte kunna ta en massa kort. Och jag tycker verkligen att jag har letat överallt - jag menar, mitt rum är inte direkt stort.
Nåväl, hoppas jag hittar den snart...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Stor tår i ögat kände jag. Den nästan fick för sig att forsa ner för kinden till och med. Jag håller helt med dig om att det är något av det vackraste och sorgsnaste. Fast jag gråter lika mycket över musiken i bröderna lejonhjärta.
Jag gråter mest när Mattis kommer och hämtar Ronja i skogen.
Sofie: Ja, de flesta AL-filmerna väcker många känslor hos mig. Vem har regisserat och komponerat egentligen?
Joppe: Ja det är också en känslig bit. Blir lite sugen på att kolla på filmen nu faktiskt. Såg på en Madickenfilm vid jul, också bra. Fast jättesorgligt när ingen vill dansa med Alva på festen. Men så kommer sotaren och bjuder upp henne, och då blev jag så klaa så klaa :)
Skicka en kommentar