Även solen...

Det kroniska hålet i Sysslomansgatan är självklart kvar, nu större än någonsin. Igår stängdes varmvattnet återigen av, varpå jag bestämde mig för att duscha på gymmet för en gångs skull. Efter träningen (som inte alls var så roligt - vad har dom gjort med coreprogrammet egentligen?) bestämde vi att liten syster skulle äta lunch hemma hos mig. Hon hade dock inga duschgrejer med sig. Vi kom då på den briljanta idén att hon skulle åka i förväg och duscha hemma hos mig. Så det gjorde hon - cyklade hem till mig och duschade i det kalla vattnet. Haha, vi är inte så smarta alltid.

Skärpning

Nej nej NEJ!
På en gång de första negativa tankarna kom förökade de sig snabbt. Jag kom just på mig själv med att argt sitta och tänka att jag borde ha högre kapacitet, jag borde vara smartare, min kropp borde orka mer, min entusiasm borde vara större, jag borde räcka till bättre och klara av allt bättre. Likadant började jag fundera på att ställa in morgondagens kvällsplaner, kan inte sätta ord på varför men det finns nog paralleller till Säkerts låt Det kommer bara leda till nåt ont.
Men NEJ! Det är inte mig det är fel på! Mitt största fel just nu är att jag konstant har dåligt samvete för allt jag inte hinner eller kan, och just det tänket är något jag vill försöka ändra på. Och angående det andra måste jag tuta och köra, annars står jag kvar vid rödljuset och blir påkörd... eller nåt.

Gaah

Ibland funderar jag allvarligt på att aldrig vara med på nånting, aldrig ha några commitments. Komma och gå som det passar mig, glida.
På lördag är det herrmiddag, det är roligt. Men tidskrävande; förutom massa förberedelser och möten veckor innan försvinner ju hela lördag och söndag också.
Jag är med i spexgruppen som ska göra en film. Idag sågs vi för att filma, två personer försvann, vi gjorde ändringar och fixade så att det till slut löste sig trots att vi var för få för rollerna.
Efter att sista scenen var inspelad kände jag mig lätt om hjärtat, tills jag tog upp den kommande klippningen och ljudpåläggningen. Helt plötsligt verkar det som att ingen hinner sitta med det imorgon eller på fredag. Resultat: Jag sitter här själv, men massor av kursboken kvar att läsa inför morgondagens seminarium, utan att ha hunnit träna eller nåt sånt. Bredvid mig ligger kameran, på datorn finns ett filmprogram jag aldrig förut sett. Jag hittar inte ens nån öppning i kameran där usb-sladden ska sitta! Aaah frustration!!
Kursboken med trobrianderna tittar argt på mig, men jag måste ju göra den här filmen nu eftersom det känns som att den annars inte kommer att bli gjord alls. Och nu är jag så arg och trött och frustrerad att jag ändå inte kan få ro att läsa mer! Läste 7-12 idag, filmade 12-16, pluggade, köpte etiketter och grejer inför lördagen, lagade mat, åt mat, filmade, och nu är jag här.
Och jag kan inte med att vara arg på att de andra inte hinner klippa, eftersom jag verkligen förstår dem. Jag har ju egentligen inte heller tid, och borde också säga "Stopp å belägg, jag hinner faktiskt inte det här, det ska vara roligt att vara med och då måste jag ha tid för mina studier också". Men om alla gör så blir det ju inget?
Jag är tillochmed för off för att dela upp det här i stycken eller läsa igenom vad jag just skrivit. Det är säkert bra.
Imorn blir det plugga och tvätta 6-11, sen seminarium 12-14, sen försöka fixa film (om jag hittat usb-uttaget till dess!!), och på kvällen tänkte jag faktiskt göra något roligt. Och dom planerna tänker jag INTE ändra på.
Glad Pernilla har blivit trött, gnällig och ledsen Pernilla. Lovely.

Morgon i dimman

Fel fokus?

Kanske har jag fel syn på världen, eller åtminstone fokus på fel saker?

Ganska talande exempel:
En snygg kille går över ett övergångsställe en bit ifrån mig och H. Snett bakom killen försöker en äldre farbror med rullator skakigt skynda sig över. Jag säger tyst "Skynda skynda farbrorn!" eller nåt i den stilen och tittar oroligt på hur han ska klara sig. H tittar på den snygga killen, på farbrorn, och sen på mig och undrar hur jag prioriterar.
Ja, jag registrerade den snygga killen, självklart, men min fokus hamnade ändå på farbrorn som jag tyckte synd om när han haltandes försökte skynda över innan det blev rött.

Trasig

Naae inte okej

Vad är det här?

Plötsligt sitter själv jag här hemma, självvalt för att kämpa med hemtentan, och den senaste halvtimmen har en ledsamhet smugit sig på. Varför då? Var då ifrån? Är det för att jag är ledsen över att inte vara på nåt special-Velvet-jippo ikväll som jag gärna hade velat? Är det en försenad reaktion på alla kläder jag shoppade idag? Är det för att det är jobbigt att plugga? Är det för att jag är sjuk? Det känns lite som en kroppslig ledsnad, utan konkret orsak.

Dessutom har tankar på G också kommit smygande, nu nyss. Nej, jag saknar honom inte och jag vill inte ha honom nu, jag tycker att andra är mer intressanta, och jag är inställd på att spana som fan imorn. Både idag och igår ville mina shoppingsällskap gärna dras till affärer i närheten av Macoteket; igår lyckades jag undvika det, men idag gick vi förbi. Varpå jag konstlat glatt fokuserade blicken överallt utom mot de som stod bakom kassan där när vi passerade. Varför är det så? Jag kan inte påstå att jag har samma känslor längre, men det är väl kanske det att jag tillät honom komma väldigt nära och därför känns det konstigt nu; det är en person som påverkade mig men som jag sen inte träffat mer. Underligt indeed. Varför kunde jag inte bara titta ditåt, som en normal människa, och vinka lite glatt (eller iaf artigt) om han såg mig?

F.ö. har mina hångel börjat hinna ifatt mig. På ICA, meddelanden på fejan osv. Uppsala är en liten stad.

Hur ska jag muntra upp mig själv? Skita i att plugga och gå ut? Nej, det vore dumt. Gå och lägga mig och gå upp 6 imorn? Möjligen. Läsa mera om Nisa från !Kungfolket? Ja, det är väl klokast. Bort, bort dumma ledsamhetskänsla! Jag har ju till och med ätit glass!

Kom in

Vårdgaranti?

Efter att ha röntgat knät fick jag några veckor senare ett brev. I det stod något i stil med "Du har rätt till behandling inom 90 dagar. Det kommer du inte få." Eh, jaha. Jaja, har jag haft paj knä sen jag var 12 kan jag väl vänta lite till.

Var för övrigt och kollade upp halsen också. Jag får ta bort halsmandlarna om jag vill, men läkaren tyckte jag skulle låta bli eftersom de såg bra ut. Jag får bestämma själv. Där kommer den där beslutsångesten (se föregående inlägg) in.

Långa listan

Allt för att slippa skriva hemtenta. (Dvs skjuta upp att skriva hemtenta för att sen få magsår dagen innan inlämning.) Tog listan från syrran som tog den nån annanstans ifrån.

BRUKAR DU:
Titta på dig själv i spegeln: Ja. Ofta pratar jag till mig själv, eller låtsas prata med någon annan, samtidigt.
Gnälla: Ja. Hur ska folk annars veta hur eländigt jag har det? Hehe.
Skrika: Nej. Ytterst sällan faktiskt. Till skillnad från dom där på Top Model.
Sova: Ja, har ett väldigt stort sömnbehov.
Ha ångest: Ja, ibland. Ofta gällande beslut, eller framtiden.
Skada dig själv med flit: Nej. Fast en gång när jag var deppig bankade jag huvudet i väggen. Men det gjorde ont, så det blev ingen vana.
Ta mediciner du inte borde ta: Nej.
Drömma mardrömmar: Nej, väldigt sällan. Fast nu kommer jag väl göra det konstant bara för det *peppar peppar*
Drömma sexdrömmar: Det händer.
Ta droger: Nej.
Försöka vara annorlunda: Njaej? Menas annorlunda än mig själv, eller annorlunda än alla andra? Jag är jag. Eftersträvar dock inte heller att vara som alla andra.
Klä dig i svart: Nästan alltid svart linne.
Gå i skolan: Ja.
Ha sex: Jag är i princip nunna, jajemän.

VEM:
Saknar du: Jag vet inte... ingen direkt?
Vill du döda: Ingen.
Rörde dig sist: Oj, ingen på hela dan tror jag. Vad gjorde jag igår? Kanske då, men vet inte alls vem.
Vill du slå: Ingen.
Kysste dig sist: Oh det tänker jag väl inte skriva här heller, det har jag fortfarande lite ångest över.
Vill du kittla: Kaspian kanske?
Kramade du sist: Eh, jag vet inte? Lite samma som med rörde-sist-punkten. Inte mycket närhet här inte :p
Vill du prata med: Vem som helst nästan. Jag skriver ju hemtenta.
Skrek du på sist: Jag vet inte...?
Vill du vara som: Pass.
Sårade dig sist: Senast var nog han G gissar jag.
Vill du bli galet full med: Helena. Eller Lisen. Eller, alla jag känner nästan.
Gjorde dig riktigt glad senast: Vem? Annars vad: att jag får csn imorn.
Fick du sms från senast: KG. Vi ska shoppa på fredag och ladda inför lördagens utgång.
Ringde dig senast: Lillasyster.
Är vackrast på jorden: Får härma storasyster och skriva Kaspian.

HAR DU:
För många vänner: Nej. Men inte för få heller.
Förföljelsemani: Nej.
Tvångstankar: Njae. Har fått höra att jag tvättar mig för ofta, det kanske räknas? Eller att jag inte kan röra vid disktrasan utan diskhandskar? Eller att jag alltid bokstaverar ord i tankarna? Nää. Inte jag inte.
Någon annan psykisk sjukdom: Nej.
Någon fysisk sjukdom: Inte utöver min tillfälliga förkylning. Vad jag vet. Och hoppas.
Någon skada: Ett stort blåmärke av okänt ursprung på låret, gills det?
Färgat håret: Nej. Fast tidigare har det varit både rött och rosa.
Brutit några ben: Nej.
Några piercings: Nej.
Egen dator: Ja.
Bra självförtroende: Jovars, blir allt bättre.
Kysst någon: Trot eller ej.
Haft sex: Jo.
Sagt jag älskar dig till någon idag: Haha nej.
Varit kär: Ja.
Dumpat någon: Ja.
Stulit någonting: Ja, några lösgodisbitar.
Lämnat landet: Ja. Men bara kortare vändor.
Tuttat eld på nåt: Ljus?
Gjort något olagligt: Jag har väl säkert druckit innan rätt ålder o sånt.

HUR:
Går du: För det mesta framåt?
Svarar du i telefonen: Aare Pernilla.
Fördriver du tiden: Görandes så lite viktigt som möjligt, tyvärr.
Tjänar du pengar: Passar barn ibland.
Ofta diskar du: Kanske varannan dag.
Ofta städar du: När det börjar bli äckligt, eller när jag ska få besök.
Många stör du dig på: Det är nog några stycken. Fast kommer inte på någon konkret person nu.
Ofta träffar du din familj: Syrrorna bor i Uppsala så dom ser man då och då. Föräldrarna mer sällan. Farföräldrarna väldigt sällan.

TROR DU:
Att du kommer bli något: Det är jag inte säker på. Men jag försöker undvika karriärshetset. Bättre att leva och vårda sig själv och sin omgivning?
På gud: Njaej.
Att folk tycker om dig: De flesta jag omger mig med tror jag gillar mig. Men alla kan ju inte gilla alla.
På ett liv efter detta: Kanske?
Att du kommer leva länge: Man förutsätter väl på något sätt det. Och det är dumt. Skjuta upp och hämma sig istället för att tuta och köra här och nu. Slutsats: Ingen aning.

Jabbadabbado!

Imorn får jag pengar! Två månaders härliga studiebidrag PLUS lån! Här ska levas loppan!
(Dvs betala räkningar, köpa mat och medicin... och skor!)

Nähäpp

Inga pengar idag heller. De där två bankdagarna från det att dom fått studieförsäkran blir väl förmodligen längre om man samtidigt ändrar och vill ha lån också. Vilket jag hade kryssat i redan för nån månad sen när jag ansökte, men som dom tydligen valde att missa.

Jag vill ha ipren, bafucin och nyponsoppa!

Nejmen? Vilket neggo

Efter att inte ha skrivit här på länge och sedan lämna föregående inlägg som det första livstecknet inser jag att det är ganska missledande om mig och mitt liv just nu. Jag har, trots den negativa tonen, den senaste tiden haft ett genomgående positivt välmående flow. Positiva tankar skapar uppåtgående cirklar, det egna värdet ökar i andras ögon samtidigt som i mina, uppskattning av och fokus på det fina i omgivningen och bortfösande av negativa upprepningar i tankarna skapar välmående.

Jag. mår. bra.

För första gången på väldigt länge kan jag säga så. Jag vet inte riktigt hur det kom sig, men det började förmodligen med konfrontationen med G. Jag sa precis allt det jag hade på hjärtat, han lyssnade och tog till sig och bad om ursäkt för att han sårat mig och betett sig illa. Antagligen hade det mycket med saken att göra; jag fegade inte, jag stod upp för mig själv, och på det viset tog jag själv tag i mitt liv för första gången på väldigt länge.

Sen hittade jag någon trevlig gosse ute i vimlet (eller ja, det gjorde jag ju faktiskt innan vi hade pratet också... och under tågluffen...), och sedan ytterligare någon, och jag insåg att det finns så otroligt många människor! Rent allmänt. Men även intressanta, fina, spännande, goa osv. Och att jag faktiskt har en större möjlighet än jag någonsin insett att faktiskt välja. Det jag vill ha. Och om han inte är intresserad? Ja, då finns det ju fler - och var inte menat att bli något. Det får inte vara så väldigt seriöst eller ångestframkallande; det är roligt och intressant att träffa folk ute. Det är bättre att gå rakt på och få direkta responser, och bra mycket roligare, än att bara vänta och se vad man erbjuds. Jag insåg nog även någonstans det som flera av mina vänner sagt redan innan - att om det hade blivit jag och G hade jag nöjt mig. Och sånt leder aldrig till något gott.

Jag har även haft fullt upp på nationen; tillsammans med H som jag var på Roskilde + tågluff med har jag välkomnat reccar och verkligen fått plocka fram alla sociala delar av min personlighet som existerar. Vi har kontaktat folk, planerat aktiviteter, genomfört aktiviteter, pratat inför många människor, dansat fuldans till E-Type inför ännu fler människor, osv osv osv. Ännu en gång ett platstagande och självbejakande, som ökar tron på självet.

Därtill har jag börjat läsa kulturantropologi i en skön klass.

Mycket i rullning nu, det mesta är roligt och jag är för det mesta väldigt tillfreds. Det var bara förkylning + hemtenta + pengabrist som talade mest i det förra inlägget.

Fattig som en kyrkoråtta?

Nu börjar jag bli rejält trött på att inte ha några pengar. Efter att ha lånat först 300 av vänner för utgång med mera lånade jag sedan 600 av mor min för att köpa kursböcker och betala terminsavgift till kår och nation. Samma dag hittade jag ett brev i postfacket där det stod att man försökt dra autogiro av mitt konto men att det inte gått. Tro fan det när jag hade 18 kronor på kontot. Där rök någon kursbok, men å andra sidan fick SATS sina pengar och jag hamnade inte i något trist trubbel.

Det verkar som att csn-pengarna är på gång iallafall. Det blir spännande att se om dom förstått nu att jag vill ha både bidrag och lån. Av någon anledning stod det på min belopps- och utbetalningsplan att jag bara ska ha bidrag i år; det ligger på 2572 kr i månaden. Att jämföra med min rumshyra som är 2925 per månad. Ehm, jag vill gärna ha lån också, tack.

Jag är förkyld men har inte råd att köpa varken febernedsättande/huvudvärkstabletter eller halstabletter. Ett i-landsproblem förvisso, men ack så bittert.

Det ska börjas i tid

Kaspian drar ner mitt behåband, för att sen med en väldigt förvånad och oskyldig min säga "Ojj, jamla neej!".

Som sagt, det ska börjas i tid. Han kan säkert använda samma fras, kanske med ett något förfinat uttal, när han uppnått raggningsålder.

Regn i sinne?

Jag går runt runt i huset, fram och tillbaka, men vart jag än tittar är det som att få ihåliga slag av tomhet som tar andan ur mig, ett efter ett. Tomheten är i mig också, fyller mig. Jag är ledsen och tom, men utan någon direkt anledning. Det bara är. Tomheten har suttit i mig sen jag vaknade, eller kanske redan sen inatt då jag inte kunde somna.

Igår konstaterade jag att de känslor jag hade för honom är borta - de går så mycket fortare att förkasta än att utveckla - och att jag ju faktiskt inte vill ha någon som beter sig så som han gör nu, och egentligen har gjort ett ganska bra tag bara det att jag inte förstått varför. Så det borde inte vara honom jag går i cirklar och gråter för. Kanske är det över mig själv?

Vädret ackompanjerar min sinnesstämning väldigt fint, ute är grått, regnigt och kallt. I mig är det grått, regnigt och kallt. Eller kanske mest eko.

Jag vet inte vart jag ska ta vägen, vad jag ska göra. I eftermiddag ska jag åka in till stan och träffa vänner, imorgon ska jag till Solna och träffa vänner, och på torsdag och fredag har jag promenad respektive fika inplanerat. Förmodligen precis vad jag behöver, men just nu är jag inte sugen på något alls. Möjligtvis en regnig promenad med barndomsvännen. Äsch, det kommer såklart kännas annorlunda snart, eller åtminstone när jag väl är där.

Illustration

Velande

En svart himmel med tillhörande muller inramar mina tankar. Dom är fånigt enkelriktade, och jag inser att ordet älta har fått en ny innebörd för mig. Idag kom jag åtminstone fram till något konkret, jag tänker trots allt inte träffa honom och prata. Tror jag. Att han vill vara schysst och avsluta det hela ansikte mot ansikte kanske är en fin tanke, men han har haft sina chanser att vara uppriktig tidigare och det blir snarare motsatt effekt - att skjuta upp en sådan sak två veckor, utan att ha någon kontakt alls, är inte heller så schyst.

Jag är trött på att stirra på en mobil som ingen ringer eller sms:ar till, jag är trött på att att vi båda är online på msn utan att skriva till varandra. Jag måste få ut honom, helt och hållet, ur min värld. Så kanske mina tankar blir mindre enkelriktade.

Sägs det inte ofta att man är sin egen värsta fiende? Tro fan det. Tankarna på hur jag ska var bestämd och oledsen om vi pratar blandas med tankar på hur det skulle kunna bli om livet var som en film. Hur han berättar att han faktiskt vill vara med mig, eller hur han helt plötsligt dyker upp utanför dörren och säger "Förlåt, vill du fortfarande ha mig?" Saknas bara smörig musik i bakgrunden. Tyvärr har jag redan tidigare i mitt liv tvingats konstatera och (nästan) acceptera att jag lever i verkliga livet, inte någon romantiskt skimrande roman eller film.

Nu gäller bara att gå vidare i det verkliga, mullrande livet på det sätt som åsamkar mig själv minsta möjliga skada. Det jag är osäker på just nu är väl vilket sätt det egentligen är: att strunta i att träffa honom och prata - då slipper jag stå ansikte mot ansikte med honom utan att få krama och mysa och prata och skratta, och behöver dessutom inte visa att jag är ledsen och har låtit mig påverkas av honom. Eller är det bättre att faktiskt träffa honom så att jag får ett ordentligt samtal och kan få svar på de saker jag undrar, även om det innebär ännu en veckas väntetid och sen ovan nämnda kval med närhet och ledsamhet?

Stadie tre(?)

Tänk att dagar kan kännas så här meningslösa. Jag solar, svettas, läser, äter, sover, promenerar, ser på tv. Kanske känns det så till stor del på grund av att jag vet att jag borde ta tag i artikeln och restuppgiften, något som jag gjort några misslyckade försök till.

Igår kom föräldrarna hem, och idag kommer brudarna ut för att bada, så jag är inte själv längre iallafall.

Pratade med en vän igår, som väckte något slags hopp i mig. Han verkade tolka det som att vi ska Prata för att se om vi kan reda ut nåt, och att vi båda gillar varandra och att jag därför inte ska ge upp. Samtidigt som jag inser hur extremt liten möjligheten för att det ska hända är kan jag inte släppa taget om hoppet, jag tror att det är ungefär som en myra högst upp på ett grässtrå i storm.

Det känns så tomt att inte prata, att inte få några sms. Borde jag höra av mig? Får jag göra det? Vill han vara ifred? Det var ju han som bestämde vad vi ska göra (med bifall från mig förstås), och jag som skickade det sista sms:et. Som förvisso var väldigt kort i tonen. Åh jag vet ingenting. Bara att jag fortfarande känner mig ensam, trots att jag inte är själv. Och att jag är arg för att jag är så mjäkig! Låta sig påverkas av någon annan sådär, då får man ju skylla sig själv liksom. Och samtidigt funderar jag på om han är ens hälften så ledsen som jag, eller om jag finns i hans tankar alls under dygnet. Antagligen inte, måste jag tyvärr säga.

Ja hörni, sommar och sol, tjo och tjim! Nu ska jag ladda upp humöret lite innan brüdesen kommer!

Min vän Leonard

Jag har just avslutat Min vän Leonard av James Frey. I författarens tack nämns karaktärerna ur boken, och jag insåg att berättelsen är äkta. För att kolla upp det lite mer googade jag, och fick då via Wikipedia reda på att vissa viktiga saker i boken ändrats, något Frey erkände efter en viss tid. Efter det erbjöds läsare pengarna tillbaka, och det har tillkommit lite diskret i början: "Vissa namn och identifierbara egenskaper har ändrats. Vissa händelselförlopp och detaljer har ändrats."

Där ser man. Vad ska jag läsa nu?

För övrigt var boken helt okej, trots att jag kan bli riktigt störd när språket är fel. Kommatecken och punkter är till för att användas. Enda tillfället där jag tycker språket stärkte boken är då huvudpersonen känner rejäl sorg, då ett språk som inte håller sig till reglerna stämmer väl överens med hur tankarna far.