Irrationell

Det är vad jag är. Det är underligt hur man kan tänka och känna saker, samtidigt som man egentligen vet att det är helt fel och irrationellt. Typ ett objektivt och ett subjektivt utgångsläge. Eller ett känslomässigt och ett intellektuellt? Eller ett vettigt och ett fånigt? Som båda finns i huvudet samtidigt och slåss mot varandra.

Väldigt underligt känns det också när jag kommer på mig själv med att förvänta mig så väldigt mycket mer av någon jag tycker mycket om än vad jag gör av andra. Kom och ta hand om mig när jag säger att jag är nere, krama bort det ledsna, bara för en timme, visa att jag är värd det, visa att du faktiskt tycker om mig, visa det, bevisa! Och varför förstår du inte automatiskt hur jag mår och känner och vad jag önskar att du skulle göra? Va? Ska det vara så svårt?

... samtidigt som den vettiga och intellektuella delen av hjärnan rynkar på näsan (hjärnnäsa, lustig syn) åt alla irrationella och fåniga tankar och känslor. För jag vet ju faktiskt bättre.