Tankevirr

Ja, nej, bläsch, jag vet inte vad jag tänker ens. Jag känner mig på något sätt i underläge. Som att jag vill, känner och behöver mer. Mest. Jag vill inte vara så. Därför börjar jag pendla. Dels försöker jag backa tillbaka så att jag känner och behöver mindre - jag avskyr att känna mig efterhängsen, något jag gör väldigt lätt. Dels är jag på ändå; trots att jag känner mig efterhängsen tar jag initiativ efter initiativ. Inget av alternativen är väl direkt optimalt. Antingen får jag mindre än jag vill ha, eller så känner jag mig efterhängsen. Kanske blir det särskilt jobbigt för att jag själv har svårt att sträcka ut, be om närhet, blotta mig - jag behöver få samma sak tillbaka om jag själv inte ska backa. Eller, förmodligen behöver jag ännu mer, och ser det jag själv ger mycket tydligare än det jag får.

Jag vill inte backa, höra av mig mer sällan osv. Samtidigt tycker jag det är jobbigt. Jag har kanske för stora krav och förväntningar? Jag vill vara svår att vara utan, jag vill bli uppringd, jag vill vara någon man behöver en daglig dos av, jag vill få höra att jag betyder mycket, är fin etc.
Krävande och efterhängsen var det...

Åh jag vet varken ut eller in. Inget av de två sätten jag pendlar mellan mår jag helt bra av. Om jag ska vara mig själv och få ut det jag vill ha fortsätter jag att ge, höra av mig, säga fina saker. Samtidigt gör det lite ont i mig när det känns som att jag drar. Jag vill inte dra. Jag vill inte be om något. Jag vill inte vara för på eller efterhängsen. Ja, jag vill väl kanske känna mig behövd, som någon som man frivilligt sträcker ut handen för att klappa. Som någon som är värd att lägga lite tid, pengar, fokusering - eller vad det nu är - på.

Eller så är jag mest trött. Lång dag med hemtenta, barnpassning och möten. Äsch. Jag önskar att jag inte var så känslig, brydde mig mindre.