Jag älskar syrener. Doftar barndom och sommar.

En uppsats föds. Eller kanske ett litet monster?

Igår hittade jag världens fräsigaste strumpor i min låda. Vem har jag fått dom av? Jag blev rädd varje gång jag såg mina fötter, men varma var dom.

Ibland försöker jag göra något åt min ekonomi. Det har hittills inte fungerat. Jag får klara mig utan en ny dator ett tag till.

Tom i huvudet

Nyss hemkommen från antagningsprovet. Det var väldigt många där, det hade jag inte riktigt räknat med. Alla verkade så vuxna och smarta, många till och med klädde sig som bibliotekarier. Usch, det var ett svårt prov. Men jag svarade på alla frågor för engelsk läsförståelse, även om jag chansade på några och det var en fråga jag inte alls förstod. Och så skrev jag lite babbel på skrivdelen, om jag fattat det rätt var det inte innehållet utan den skriftliga förmågan som testades där. Usch, nu känner jag mig helt tom i huvudet, avtrubbad.

På vägen hem började det blåsa tokmycket. På ICA sprang jag in i T, men när jag hämtade mjölk glömde jag bort att han var där så jag bara gick och betalade och gick hem. Snacka om att vara med. Den sista sträckan hem började det även regna, och då var min motståndskraft lika med noll. Därför är jag nu månadsdonerare till Greenpeace. Så kan det gå.

Förresten var det nån som hade rivit ner mina omsorgsfullt upptejpade arga lappar i köket igår. Ska jag tolka det som en krigsförklaring? Eller som att dom förstått mitt (mina) budskap och hädanefter kommer lyda min vilja (dvs stoppa upp nåt där bak och sen slicka av detta något.. nä, det var inte nåt sånt jag skrev)?

Mord i sinne

Det är imponerande, på ett mycket sorgligt sätt, hur efterblivna vissa så kallade vuxna människor kan vara när det gäller ett kök. Disk från förra veckan står framme, disktrasan ligger oftast i sagda disk, matrester fyller diskhon så att det blir stopp och luktar skit, spisen är ständigt täckt av matreser och skvätt... Det bär mig emot något så fruktansvärt att ta hand om andras skit! Det är en sak när det rör sig om barn eller pensionärer, men jämnåriga?! Så jävla äckligt och irriterande, man undviker ju nästan köket vissa perioder. Nu har jag ändå rensat diskhon som varit fylld i några dagar, samt skrivit fyra(!) arga lappar.

Jag bor med svin, eller kanske imbeciller. Svin får man döda för det ger kött, men hur är det med imbeciller?

Helgen blev fin. Det finns saker som är lika mycket värda som en bal på slottet.

Plugg

Jag läser i Man borde vara två. Män och kärlekslängtan i norrländsk glesbygd av Lissa Nordin. Bra bok, den skulle jag lätt kunna läsa utan att det var uppsatsrelaterat! Just nu handlar det om hur det är svårt att hitta kärlek i det alltför välbekanta, och det här citatet är ju underbart:

Jaha, så ska man liksom flirta då. Ja hej, jag heter... ja, det vet dom redan. Jag bor... ja, det vet dom också. Jag jobbar... ja, det vet dom förstås med. Så det brukar sluta med att vi pratar fiske. (Nordin 2007; 127)

Nattliv

Idag är det tomt i huvudet. Grått ute. Skola om några timmar, hoppas det går smärtfritt. Vem vet, jag kanske till och med lär mig nåt vettigt och inte tycker att det är slöseri med tid.

Inatt blev jag jagad av en medeltida riddare på häst, men hann precis bli insläppt genom altandörren av mamma innan han hann ifatt. Mamma var märkligt lugn, jag skrek i panik på hjälp och att jag blev jagad och hon sa "Jaha vad är det med det då?". Ungefär som när man får panik över en spindel och hon lugnt tar den i handen och släpper ut den.

Sen styrde jag ett stort skepp, tillsammans med min gamla backpackerkompis. Höga vågor och suspekta hinder.

Nattens höjdpunkt var nog när jag var på ett rymdskepp. Vi cruisade runt i rymden, firade nyår (genom att se fyrverkerier vid Fyrisån på en tv-skärm) och landade och lyfte på olika planeter. Istället för att åka tillbaka till jorden bestämde jag att vi skulle försöka rädda en tjej på en annan planet, för även om det var att riskera hela besättningens liv skulle det vara värre för oss att överleva utan henne. Nobelt.

N var med, och Brad Pitt/Johnny Depp, jag var höjdrädd, och Ns vän M var med och pratade jättemycket. Jag blev glad och insåg att det betydde att jag var accepterad i vänskapskretsen.

Oanade förmågor

För ett tag sedan blev jag påmind om att alla som inte skulle på distanskursens inneträff i Gävle skulle maila och berätta det. Jag tänkte att det ska jag verkligen göra. Sen på natten drömde jag att ingen kom på träffen och att de som höll i den var ledsna. Sen skrev jag hemtenta och glömde att avanmäla mig. Nu har vi fått ett meddelande från läraren där vi får veta att ingen kom. Ingen alls. Utan att meddela det. Läraren skrev att hon och gästföreläsaren kände sig väldigt besvikna och ledsna när ingen dök upp. Sanndröm!

Ojdå

Jag borde äta middag. Eller först laga den. Varför försvinner dagarna så fort?

Minnen (både kroppsliga och sinnliga)

Nattliga bravader inkluderande alkohol, en lekplats och en longboard har lämnat tydliga spår på min ack så bräckliga lekamen i form av bland annat blåmärken och skrapsår...

Plötsligt känner jag mig som förflyttad till en tid då vår vänskap var så stark och vi var varandras allt, då 50-timmars arbetsveckor på en instängd fabrik varvades med helger fyllda av fester, kläder, lekplatser och dumheter. Då telefonen gick varm och tiden aldrig räckte till för det som ville sägas. Efterfester med ställa-upp-hångel och morotsbongar. Även nattliga vilsegångar, höga klackar, bakismat och en nymfparakits operatongångar flimrar förbi i minnet. Och så ständigt dessa lekplatser. Inte bara lekplatser förresten, alla former av kundvagnar eller andra föremål med hjul användes flitigt. Jag klarar mig utan tonårsångesten, finnarna, klädhysterin med nya plagg till varje utgång och framförallt klarar jag mig utan de ofta ganska underliga efterfesterna. Lekplatserna däremot, dom saknar jag. En varmare telefonlinje vore förmodligen inte så dumt heller.

Tillbaka

Saker har ibland en förmåga att lösa sig på ett bra sätt. Jag klagar verkligen inte på det, utan tar full fart framåt och hoppas att en balans är närmare nu än förut. Viljan och känslorna finns ju, det enda man kan göra är att vara ärlig och uppriktig både med det som känns bra och det som känns mindre bra. Antar jag? Och det är kanske inte så bara. Man kanske till och med kan komma väldigt långt på det.

Jag sitter i mitt syrendoftande men alltför mörka rum och delar min uppmärksamhet mellan uppsatsjobb, musik och internet. Är det det som kallas att ha flera bollar i luften? Jag känner mig nöjd med mitt uppsatsämne än så länge; det jag läser är intressant! Så känner man ju inte med allt plugg direkt. Nu återstår respons från läraren via mail, eller så får jag vänta till grillningen under grupphandledningen imorn. Usch.

Något positivt

Jag plockade en bukett blommor till mig själv igårkväll. Lila syren. Luktar gott.

Så oerhört mycket inte okej! Inte okej nånstans. Jag är så arg och ledsen. Och sitter hemma ensam en hel helg utan nåt att göra - är jag oönskat sällskap kan man åtminstone berätta det för mig i god tid! Speciellt om man vet att mina vänner ofta är uppbokade långt i förväg. Promenad, film och ett lutisbesök var mitt fredagsnöje, som ett slag i magen. Jag vill slå och skrika men det blir bara tårar. För jag vet nånstans vad jag måste göra. Det krävs en rejäl förändring för att det här ska kännas bra igen, för att förtroendet ska komma tillbaka. Det är så mycket större än bara den här helgen, det är uttryck för så mycket mer. Och jag kan inte le och vara tuff och så himla okej med allting längre. För egentligen går jag sönder lite varje gång. Till slut går det inte att laga längre.

Lunch

Oj, det här blev en sen lunch. Kanske inte så konstigt att jag kände mig alldeles vimmelkantig i biblioteket. Trots det lyckades jag hitta ett gäng böcker till uppsatsen, alltid nåt. Skolkar för övrigt idag, orkar inte gå till lektionen och skämmas över att jag inte gjort nåt alls.

Ikväll blir det film och nåt gott. Och imorn plugg antar jag. Jag är fortfarande fruktansvärt upprörd märker jag, lycka till med pluggkoncentration då liksom. Borde försöka att inte vara ledsen eller bitter, men det är sjukt svårt. Känslomässigt för att jag känner mig oönskad och bortvald, logiskt för att jag anar att det här är ett problem som alltid kommer finnas och jag inte vet om jag orkar med det. Och den känslan gör ont i mig.

Slut på dagen

Efter fyra timmars sömn igår och en dag fylld med mycket tankar och gott sällskap börjar det verkligen bli dags att sova. Härligt promenadsällskap avlöstes av dito fikasällskap. Plugget är det däremot åt helvete med nu. Vi hoppas att det vänder imorgon! Kanske får jag en dröm inatt som ledsagar mig i valet av uppsatsämne.

För övrigt är tankarna och grubblet såklart kvar på grund av att jag inte känner mig okej med det som beslutats och blivit sagt, trots att jag trodde det. Och så har jag insett att jag är ett mähä, det går tydligt att läsa i ett tidigare inlägg. "Jag gör det här fast jag tycker det är jobbigt och inte vill, för man måste ju anpassa sig och annars blir det jobbigt för nån annan" och sen nåt stycke längre ner "jag kan ju inte förvänta mig av nån annan att den ska göra nåt den tycker är jobbigt för att det är viktigt för mig". Dubbelmoral? Har man en moral som är dubbel borde den väl gagna en själv på bägge sätt snarare än tvärtom, vad är annars vitsen...?

Det känns ändå fint att kunna prata om mina tankar. Att jag kan vara ärlig och bli lyssnad på. Och om sådär tio dagar får jag förhoppningsvis krama också.

Jag är hungrig. Men äta får jag göra imorn! Och skriva uppsatsutkast också, usch vilken ångest. Helt sjukt hur jag slutar fungera så fort jag mår dåligt över nåt. Sån jävla mes.

Sova var det. Aj hunger. Men nej, sova. Gonatt!

Väx upp

Nä alltså. Sex på köksbordet i en korridor är inte okej. Jag äter där! Usch.

Oooch nu bråkar spotify. Det här känns som en typiskt dålig dag.

Och nej, jag lyckas inte plugga. Ett uppsatsutkast till imorn är bara att drömma om, jag har inte ens en frågeställning eller ett ämne. Samma sak med distanskursens slut-pm, jag vet inte alls vad jag ska skriva om. Båda sakerna ska in 29e. Yey mej.

Men gah nu är jag så arg att jag nästan gråter! Jävla spotify! Jag sitter här och lyssnar på Yann Tiersen för att bli lugn i själen och lyckas plugga, men så stängs musiken av flera gånger i minuten. Jävla skitgrej! AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH

Men då

Jag var på glatt och soligt humör igår, så då köpte jag jordgubbar och vaniljglass för att lyxa till det. Sen kom jag på att det inte är så kul att sitta på gården själv och äta lyxiga saker, så jag struntade i det. Nu tänkte jag ha jordgubbarna i min lunch-fil, men så var det mögel på dom. Underbart.

Nåt annat som gör mig glad är min nya klänning. Materialist javisst!

Världens finaste. Älsk.

Inte helt lätt

Jag vet inte om det blev mer eller mindre balans nu. På ett sätt mindre, eftersom jag anpassar mig till något jag själv tycker är jobbigt och inte vill. Jag vill få ut det mesta av det jag tycker om och mår bra av, vid varje givet tillfälle, och inte välja bort det om jag inte måste. Men någon måste ju anpassa sig, hade inte jag gjort det skulle någon annan göra det och tycka att saker var lika jobbiga. Samtidigt är det kanske mer balans, då jag fick höra att det jag faktiskt känt, trott och oroat mig för i åtminstone en månad inte stämmer. (Sen är det en annan sak att jag inte fullt ut kan tro på det eftersom jag har en självdestruktiv hjärna som är övertygad om att saker alltid går år helvete, att man inte ska lita på någon osv, och därför hellre förutser och/eller framkallar smällar än väntar på att de kommer oväntat och kan såra så mycket mer.)

Det är trist när liv, viljor, värderingar, prioriteringar och allt vad det är inte stämmer överens. Fast det som är mest trist nu är att jag inte har något att göra i helgen! Det är i princip för sent att dra igång nåt med några eftersom min umgängeskrets har framförhållning, nånting jag har försökt dämpa hos mig själv för att få saker att fungera - och som ju slog tillbaka ganska hårt mot mig nu. Dessutom är det en typisk tråkhelg eftersom alla sparar sig till nästa veckas vårbal. Som är ett stort dilemma i sig. Jag kan ju inte tvinga nån att gå på bal med mig mot sin vilja, bara för att det betyder mycket för mig och skulle göra mig glad.

Underligt också hur jag kan känna mig ganska tillfreds med saken, men ändå inte kunde somna förrän vid två inatt. Och sen vaknade jag innan klockan sex utan att kunna somna om, med tankar och ältande på repeat. Jag önskar verkligen att min hjärna, mina känslor, eller åtminstone den analyserande delen av mig kunde domna bort! Varför ska allting behöva gås igenom i tankarna, både sånt som varit och olika versioner av hur det skulle kunna vara eller bli? Saker är ju redan bestämda. Det vore så skönt att bara trycka på stoppknappen! Oj så mycket bättre jag skulle fungera då. Tror jag?

Jag dör om jag sitter hemma själv och ser på schlagern. Dör. (Aningen dramatiskt, men det skulle allvarligt kännas sjukt deppigt.) Det var ju vår grej... tänk vad mycket dumt jag får för mig.

Det kanske också är en viktig del; att jag känner mig dum och naiv som utgår från vissa saker och glädjs åt och längtar efter dem, för att sen få veta att jag hela tiden varit ensam om det. Det är ju inte första gången heller. Senast för tre helger sen, och liknande småsaker både kvalborg och valborg... Blåst brud, typ. Ett epitet som jag väl inte är helt bekväm att förlika mig med. Sjukt bright att inte lära av mina misstag liksom. (Och där gör jag det igen - skyller på mig själv! ... Jag är ju väldigt medveten om mina egna tankar och känslor iallafall... varför kan jag då inte kontrollera dem bättre?)

Så, nu har jag analyserat och funderat såpass mycket över mina tankar och satt ord på dem här, nu kanske jag kan släppa dem lite. Jag behöver ju verkligen plugga.

Sommartänk

Det känns så väldigt värt att gå på en lektion där man med hjälp av oh-bilder får veta hur man skriver en uppsats. Där en av oh-bilderna innehåller de vanligaste svenska förkortningarna. Bra, väl spenderad tid. Precis den information jag hoppades på. Suck.

Jag har insett att jag kommer ha väldigt mycket tid i sommar. Själv antagligen, eftersom alla andra kommer ha saker att göra eller vara någon annanstans än i Uppsala. Shit vad jobbigt. Funderar på att åka till Irland en sväng om det går några billiga flyg, stanna där en långhelg kanske. Ska nog ta och höra med H om han har nån ledig tid så att han kan ta sig an mig.

Planerar även någon sista minuten med N. Vad mer kan jag hitta på? Som helst inte kostar alltför mycket. En hel sommar där jag bara sitter på mitt rum, ensam i stan (alternativt på landet) kommer jag inte klara.

But why?

Vad är grejen? Varför är det någon i huset som borrar och hamrar varje måndagsmorgon? Känner denna någon att det är det bästa sättet att starta en ny vecka på? Jag ville ju snooza!

Jag är mest arg på den här uppsatsen, det är ett så konstigt upplägg! För det första måste man utgå från en huvudbok. Den ska vara skriven av en antropolog, och får inte tillhöra kurslitteraturen. Jag har ett bra ämne, men hittar ingen huvudbok till det. När jag undrade om jag då måste byta ämne föreslog läraren en bok för mig. Nu sitter jag här och bläddrar i Carnivals, Rogues, and Heroes - An Interpretation of the Brazilian Dilemma och undrar hur den ska fungera som huvudbok för en uppsats om sekulära riters betydelse i det moderna Sverige.

I fredags fick jag veta att min planerade huvudbok, om just precis det ämnet, inte fungerar eftersom den är skriven av en religionspsykolog. Klockan 16 slutade vi, då fick hela klassen springa till bibblan och försöka hitta något innan det stängde 16.30. Till lektionen idag måste vi ha en huvudbok, och jag som haft annat att göra under helgen kommer nog inte ha det. Screw uppsatsupplägget. Dessutom har vi lektioner tre gånger i veckan där vi bland annat ska prata om hur man skriver uppsats samt ha grupphandledning. Ja, vad smart, vad är vitsen med att faktiskt hinna skriva liksom?

Nej jag är inte bitter.

Gnager

Obalans är inte bra, åtminstone inte om den är för stor. Om allt tippar över.
Jag vill ju, åh vad jag vill, men jag måste vara sann mot mig själv. Är livrädd att behöva fatta ett jobbigt beslut, men tänker utgå från det bästa och se om balansen kan infinna sig. En balansboll kanske hjälper?

Har haft en härlig helg med födelsedagsfirande, landskap, sexa, utgång och mys. Nu väntar en vecka med bland annat plugg, fika och pubrunda. På fredag ska mitt uppsatsutkast vara klart, se där. Kanske dags att hitta ett ämne då.

"En åsna och ett avelsdjur." Iiih-åååh.

Orkar inte

Oftast blir jag glad när jag får post, det händer ju så sällan. Det kan ju vara något spännande, kanske ett kärleksbrev eller så. Idag var det dock inte roligt. Jag fick ett brev från institutionen i ABM, dit jag ju har sökt masterprogram till hösten. De har fler sökande än det finns platser inför nästa termin så nu ska dom ordna ett antagningsprov. Två dagar innan min uppsats samt kurs-pmet i distanskursen ska in.

"Testet består av

- ett prov i skriftlig framställning på svenska där du bland annat ska diskutera, analysera och problematisera kring en given fråga samt resonera kring ditt intresse för den sökta utbildningen
- ett prov i engelsk läsförståelse"

Jaha. Så nu kanske jag inte har nån utbildning i höst! Vad gör jag då då? Jävla skit. När jag äntligen hade lyckats bestämma mig för något.

Dessutom är jag inte kvalificerad nog att jobba på H&M, fick jag just precis nu ett mail om. Jag har heller inte erfarenhet eller utbildning nog för att timvicka inom äldreomsorgen.

Det blir ingenting av mig. Ingenting. Fan då, det här som varit en så bra dag hittills, och som jag längtat efter.

Får försöka putta undan de ledsna känslorna av hopplöshet och värdelöshet, för ikväll är det ju födelsedagsfirande goddam! Allt är fixat och klart, återstår bara att hitta mitt leende igen. Det kanske kommer tillsammans med sällskapet på 804:an.

Oförmögen

Jag lyckas inte plugga. Har två viktiga saker som måste göras snart, helst idag, men det går inte. Istället har jag varit på stan en runda och fixat grejer, och så råkade jag shoppa lite också.

Ska jag ge upp plugget för idag och städa istället? Jag brukar ju ha lättare att koncentrera mig när det är städat...

Cleant

Det är dags att växa upp.

Morgonsällskap

Någon som hamrar och spikar igen. Gah. Varför inte göra sånt, säg, mitt på dan eller på eftermiddagen? Pfft.