Inte helt lätt

Jag vet inte om det blev mer eller mindre balans nu. På ett sätt mindre, eftersom jag anpassar mig till något jag själv tycker är jobbigt och inte vill. Jag vill få ut det mesta av det jag tycker om och mår bra av, vid varje givet tillfälle, och inte välja bort det om jag inte måste. Men någon måste ju anpassa sig, hade inte jag gjort det skulle någon annan göra det och tycka att saker var lika jobbiga. Samtidigt är det kanske mer balans, då jag fick höra att det jag faktiskt känt, trott och oroat mig för i åtminstone en månad inte stämmer. (Sen är det en annan sak att jag inte fullt ut kan tro på det eftersom jag har en självdestruktiv hjärna som är övertygad om att saker alltid går år helvete, att man inte ska lita på någon osv, och därför hellre förutser och/eller framkallar smällar än väntar på att de kommer oväntat och kan såra så mycket mer.)

Det är trist när liv, viljor, värderingar, prioriteringar och allt vad det är inte stämmer överens. Fast det som är mest trist nu är att jag inte har något att göra i helgen! Det är i princip för sent att dra igång nåt med några eftersom min umgängeskrets har framförhållning, nånting jag har försökt dämpa hos mig själv för att få saker att fungera - och som ju slog tillbaka ganska hårt mot mig nu. Dessutom är det en typisk tråkhelg eftersom alla sparar sig till nästa veckas vårbal. Som är ett stort dilemma i sig. Jag kan ju inte tvinga nån att gå på bal med mig mot sin vilja, bara för att det betyder mycket för mig och skulle göra mig glad.

Underligt också hur jag kan känna mig ganska tillfreds med saken, men ändå inte kunde somna förrän vid två inatt. Och sen vaknade jag innan klockan sex utan att kunna somna om, med tankar och ältande på repeat. Jag önskar verkligen att min hjärna, mina känslor, eller åtminstone den analyserande delen av mig kunde domna bort! Varför ska allting behöva gås igenom i tankarna, både sånt som varit och olika versioner av hur det skulle kunna vara eller bli? Saker är ju redan bestämda. Det vore så skönt att bara trycka på stoppknappen! Oj så mycket bättre jag skulle fungera då. Tror jag?

Jag dör om jag sitter hemma själv och ser på schlagern. Dör. (Aningen dramatiskt, men det skulle allvarligt kännas sjukt deppigt.) Det var ju vår grej... tänk vad mycket dumt jag får för mig.

Det kanske också är en viktig del; att jag känner mig dum och naiv som utgår från vissa saker och glädjs åt och längtar efter dem, för att sen få veta att jag hela tiden varit ensam om det. Det är ju inte första gången heller. Senast för tre helger sen, och liknande småsaker både kvalborg och valborg... Blåst brud, typ. Ett epitet som jag väl inte är helt bekväm att förlika mig med. Sjukt bright att inte lära av mina misstag liksom. (Och där gör jag det igen - skyller på mig själv! ... Jag är ju väldigt medveten om mina egna tankar och känslor iallafall... varför kan jag då inte kontrollera dem bättre?)

Så, nu har jag analyserat och funderat såpass mycket över mina tankar och satt ord på dem här, nu kanske jag kan släppa dem lite. Jag behöver ju verkligen plugga.