Kväll. Eller morgon. Tant...

Jistanes. Mycket känslor i omlopp nu. Och alkohol. Har nog gråtit i närmare en timme. Inte såna där hjärtskärande aj-jag-går-sönder-och-finns-inte-mer-tårar, såna tycker jag mig ha haft min beskärda del av i år, mer... filmaktiga. Med tårar som väller upp i ögonen och till slut rinner ner för kinden från mitten av ögat. Stora, dramatiska och allvarsamma tårar.

Man vet aldrig hur dom ska bli innan. Ikväll träffade jag två tjejkompisar. Vi ville festa, började med vin och skitsnack. Sen blev dom båda trötta och hängiga och ville hem och sova. Jag kände inte för att joina mina killkompisar, det känns som att jag har gått ut med dom hela sommaren. Jag tycker väldigt mycket om dom, men ibland vill jag bara.. vara tjej, antar jag. Men sen var F och S sugna på utgång, och eftersom dom känner typ hela stan med dess vakter fick vi veta att vi kunde gå till BJ utan kö och utan inträde. Deal tyckte vi, nästan som ett socialt experiment. Och experiment var det; det kändes väldigt likt utgångarna i Stockholm när jag var 19. Exotiskt! Vi fick ett bord och en spritbricka (utöver skumpaflaskan, vart tog den vägen förresten?) och satt där och dömde folk vi såg. Eller, jag gjorde iallafall det, i huvudet. Hehe. Elak. Mycket ben var det, kunde vi konstatera! Man får nog en viss nationsmentalitet efter ett tag...

Nån "kändis" som F känner kom och hängde med oss, han har gjort nån sång som går typ "Ett två tre, fanta och rosé! Ett två tre, alla tjejer ner på kne!" Där någonstans började jag inse hur pass malplacé jag faktiskt var. Den där "kändisen", vad han nu hette, tjänar ungefär 100 000 per spelning, drack upp F:s (en students!) sprit och var knappt trevlig. Han hade dessutom med sig en halvnaken flicksnärta till bordet. Jag ville bara rycka tag i henne, säga hur bra hon är och att hon är värd bättre, och klä på henne nåt mer än hennes rumplånga leopardmönstrade kjol och rosa bh. Halledudanemej. Sen lärde jag väl känna hans manager lite, även om det var helt jävla obetydligt var det nog ändå på tiden efter ungefär ett halvår som singel. Men jag kommer nog aldrig vara en sån som klarar random strul, jag har svårt att skilja på närhet och känslor - för mig hänger de ihop. Och när man börjar dilla om sånt inför nån annan inser jag hur ovanligt det trots allt är. Men, sån är jag. Nån måste ju vara den som är den.

Jag önskar bara att jag nån gång kommer våga öppna upp för nån igen. Våga lära känna nån och vara nyfiken. För just nu känner jag bara att jag inte ens vågar utsätta mig för risken att bli kär i någon. För jag klarar nog inte av att utsättas för samma sak igen. Jag vet inte hur jag skulle överleva det. Kanske är jag svag, jag vet inte. Men det kommer krävas mycket tid, känslor och övertygelse innan jag vågar lita på en kille igen. Jag önskar att det inte vore så, för det är inte rätt att bedöma/behandla någon efter det man tidigare varit med om. Tänk om jag vore stor nog att efterleva det.

Och, saknaden är stor. Det finns tre personer jag nog alltid kommer sakna, men jag är inte längre en del av deras sammanhang och vill därför inte lägga mig i. Och jag vill inte att nån ska välja sida eller så, det är svårt. Men mest av allt vill jag bara stänga in dom i min imaginära rosa kärleksbubbla så att de alltid har det bra och är mig nära. Men det fungerar inte, inte ens om man är en bumbibjörn. Eller nykter. Jag har varit rädd för att träffa dom, rädd för att jag kanske är "fiende" och inte önskvärd nu, men det kändes fint. Fint att träffa någon man bryr sig om - och att inte mötas av annat än välvilja.
Och fint att bli riktigt full. Fjortisvarning. Nu är klockan jättemycket och jag borde sova. Imorgon ska jag se ungefär 6-7 timmars webföreläsningar, kurser jag inte klarade av när mitt liv blev vänt uppochner i våras. Men jag ska klara dom. Ingen annan ska få begränsa mig. Jag har ungefär en vecka på mig, och jag ska klara det! ... hoppas det är dåligt väder imorgon, då kommer det vara lättare att stänga in sig och försöka fokusera. Är det sol dras jag ju ut, som av en magnet.

Ja, nej, ja, alltså. Sovdags var det. Efter en fin men känslosam kväll.
(Och vad var det egentligen för fel på känslor? Stolthet och fördom, eller känslouttryck hos män resp. kvinnor under antiken som jag skrev nån c-uppsats om. Idealen förändras så väldigt. Känslor är styrka, inte svaghet. Och därmed basta.)

Jag vill för övrigt peka på min hyfsade förmåga att stava någorlunda rätt, trots för stort alkoholintag samt känslointryck. Jag är ball. =)