Vissa dagar känner jag mig som alldeles ensam i världen. Ensam, isolerad, oförstådd. Känslan kan komma helt omotiverat men ibland, som idag, kan den dyka upp i samband med någon kommentar eller händelse. Och så byggs sak på sak på sak, utan att någon av sakerna direkt är en riktig sak, och i slutet av dan är isoleringskänslan total.
Ni vet såna dar då man vet med sig att ingen tycker om en? Utan att man kan förklara varför man vet det. Och man analyserar varenda ord man yttrat och mottagit under dagen. Och väljer väl kanske på ett sätt att tolka allt lite som man tycker passar. Eller så är dom låga stunderna egentligen bara korta ögonblick av extrem klarsynthet?

Nu är det iallafall sovdags. Ska bara göra klart min beställning på adlibris först, och borsta tänderna. Imorgon ska jag lämna bok på Vårdbiblioteket, börja med essän om arkeologins idéhistoria, och ha gruppmöte på eftermiddagen. Kanske hinns även ett träningspass med.

Vill även tillägga att jag efter skolan idag suttit ute i köket och pluggat från 10.30 till 21.30. Sovtajm indeed.