När man har en känslig punkt, som får en att krympa och bli mörk och kall, som man gör allt för att dölja. Visa sig känslolös och leende, stark och oberörd. Och sedan öppnar sig, berättar, så att det blir en sannare sanning, trots att det är obehagligt. Och personen man öppnat sig för, fläkt ut sig för (som en jävla fisk på ett rensningsbord) sedan riktar en spark mot denna punkt. Kanske utan att tänka efter, kanske medvetet. Och man sträcker på sig lite extra, ler och försöker skratta ett oansträngt skratt, allt för att visa att man inte är minst i världen. Då är man liten.



Och nej, jag är inte varken arg eller ledsen. Mest grubblande, så som jag har en tendens att bli då och då.

Uppdaterad 22:28
Jag borde kanske understyka en gång till att det är bra med mig och att mina känslor nog blir lite starkare när de kommer ut i skrift. Jag borde börja skriva böcker. Egentligen handlar det hela om en liten fjuttig sak, som enbart är stor och viktig för mig. Som måste ventileras på nåt sätt, och då blir det här. No need to worry, men tack för att ni bryr er, det värmer.