Kvällning

Jag orkar inte riktigt bry mig. Ingenting förvånar mig längre, och jag orkar som sagt inte bli varken arg, upprörd eller ledsen. Eller glad för den delen.
Nu tänker jag isolera mig här ute i ingenstans. Fika med Filippa och promenera och bada med Hanna. Försöka träffa Fanny och Michaela lite, det var ungefär ett år sen vi sågs sist tror jag. Bara stänga av allt annat runt om. Tills jag orkar, eller åtminstone känner mig det minsta sugen. För nu känns det mesta som en axelryckning.

Det är inte min förlust.

... Men varför upprepas mitt liv hela tiden?