Mobbning i Sverige uppmärksammas ganska mycket i media för tillfället. Bra att skygglapparna har lyfts något, men frågan är hur mycket det egentligen hjälper. Men å andra sidan, allt som eventuellt kan göra en drabbad människas liv lite lättare - eller för den del hindra fler tragiska självmord bland barn och ungdomar som inte vill leva mer pga att de blir mobbade - ger jag gärna en chans.
I reportage där mobbade berättar om vad som hänt förstår jag, ofta bara av bilden, varför de blir retade. Jag tycker inte det på något sätt är rätt, men jag ser det. Det är så enkelt, vilket gör det än mer sorgligt. Vi är alla av samma skrot och korn. Eller vad man säger.
Men mobbning finns alltid, hela livet, inte bara bland barn. För visst finns det väl alltid någon kursare eller arbetskamrat som det är lite si och så med, någon som man helst undviker att prata med. Som alla helst undviker att prata med. Det kanske inte är lika utstuderat som bland barn, men nog fan finns det väl där?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
2 kommentarer:
Barnen lär sig av de vuxna (som i sin tur vart barn en gång.)
Hanna: Ja, eller om det på nåt (hemskt) sätt är något biologiskt? Det där med styrka, vilja få starka barn som överlever osv...? Usch, hemsk tanke, man vill ju gärna tro att man/vi står över sånt :/
Skicka en kommentar