Inre dialog

Det där du berättade, när jag skrattade lite och sen bytte samtalsämne. Om det jag sagt mellan spagettistuderandet. Det finns alltid med mig, det var inte bara något dumt svammel just då. Det är inget samtalsämne, men även idag flera år senare skulle jag kunna säga samma sak om jag bara släppte på fasaden. För grunden är oförändrad, samma sak fattas fortfarande. Och kommer nog alltid göra det. Du kan protestera, alla kan protestera, protestera så mycket ni vill. Men ni förstår inte. Innerst inne, ständigt undermedvetet, finns övertygelsen där. Tills det vänder, det måste vända någon gång. Den förklaring jag själv ser är ju den gamla, den inlärda. Det jag alltid har fått höra. Vad skulle det annars vara?