Underlig eller underhållande

Jag kan inte bestämma mig för om jag tycker att kinesen i korridoren är underhållande eller underlig. Kanske är det en blandning av båda. Varje gång vi börjar prata om något kommer han in på att jag tycker som jag tycker för att jag är svensk, och svenskar är si och svenskar är så. Jag försöker ibland klämma in att Nej, det är inte för att jag är svensk, det är för att jag är jag. Idag stog han och skar i ett stort kycklinglår, och jag tyckte det var obehagligt när han skar i själva benet. "Svenskar tycker att allt är äckligt".

Åh nej, nu kommer jag inte på fler exempel. Eller jo! Svenskar är dåliga, för vi har aldrig slagits för våra liv. Så om det väl händer nåt är det vi som kommer dö först. Därför är det dåligt att vi inte haft krig här på så länge.

Alltså, han har sagt så himla många olika påståenden. Nån gång pratade han om att vi svenskar har så mycket fördomar, i samma veva som han berättade mer om hur svenskar är. Han har även varit vänlig nog och berättat hur jag är; jag är lugn och festar aldrig. Åh, tack, bra att du berättade, för jag var lite osäker själv.

Vår korridor är tråkig för att vi aldrig gör något tillsammans. Okej, men vi kan dra ihop något då tyckte jag. Men nej, vi skulle inte klara av hans sätt att festa. Och vi är för olika.

Idag nämnde jag att jag ska jobba på vårbalen imorgon, vilket han upplyste mig om är tråkigt. Sen undrade han vad balen innebar; var folk bara extra snobbiga? Njaej, tyckte jag. Finklädda och lite fina i kanten i början kanske, men sen blir väl folk lika fulla och glada som vanligt. Han fortsatte med att berätta att han inte gillar såna fester, och han gillar inte vanliga gasquer heller. Har du varit på nån, undrade jag försynt. Nej, inte hade han det inte.

Är inte en person som ogillar fördomar, men ändå har såna om allt och alla och dessutom lever efter dom, lite... motsägelsefull?